Jag är icke full, jag är beautiful

Min frisör är inte så fittig som jag framställde henne. Jag hade några dåliga dagar men nu vråldiggar jag henne. Hon är riktigt klok och har bra hand om mitt hår. Jag har köpt mig en alldeles superhypad borste för 150 kronor. Dyrt tycker några genialiskt menar jag. Den är som terapi för min så sargade själ. Tre gånger i veckan tvättar jag håret och sen fönar jag det. Då förvandlas jag till den prinsessa jag egentligen är. Förutom idag då. Idag är jag bara ett bakfullt vrak. Som vill dricka läsk men inte orkar ta mig affan.

Jävla pucko

Det står fyra vinflaskor på köksbänken. Urdruckna. Joo tack, jag känner det. Mitt huvud vill sprängas. Och min hjärna veta vad som sades till vem igår. Minns att det var trevligt och helt stört. Jag vet ju om det, att alkohol på intet sätt är bra. Jag är bakfull kanske sju gånger per år. Det tar på krafterna. Nästa helg ska jag på fest (som i att nä jag kan inte ha roligt utan mat eller sprit). Fest är ju roligt men jag får svår ångest över att träningen blir lidande. Som om jag skulle tränat ändå. Men jag hade kunnat om jag velat och den vetskapen svider. Dessutom blir man fet av alkohol. Just nu känns det som det största problemet. Jag kan ju inte ens tänka stackars mig, inte när det står fyra tomma flarror på bänken, mer ditt jävla pucko.

Here it comes again

Döden skrämmer mig väldigt lite. Ialla fall min egen. Det som händer händer och jag är inte rädd att bli ensam någon annanstans. Långt från er andra. Anledningen är att jag tror att är man död så är man det, jättedöd och man känner inget. Ser och känner inget. Mest praktisk så! Däremot skrämmer det mig att bli lämnad här, utan någon kvar att dela allt med. Det värsta skulle vara om hela min familj dog på en och samma gång. Som snart tillexempel. Min mor och far och syster och hennes man och deras tre barn ska flyga utomlands. Inte särskilt stor risk att planet störtar men om planet skulle få för sig det känns det rätt kört. För dem och för mig.

Redan nämnda personer var utomlands när mormor bestämde sig för att dö och där satt jag och hade inte riktig koll på vad man gjorde med en död person. Men det löste sig. Skulle samma sak hända med Mutti & Co vet jag inte om jag pallar det. Blir jag tvungen att välja och bestämma allt då? Kistor, blommor, musik. Tur att man inte behöver skicka inbjudan till begravningen, jag som är så restrikiv med inbjudningar. Sen ska två hus tömmas och säljas. Och så är det nog mer därtill som jag inte har en aning om. Och allt skulle vara så tråkigt och menlöst och sorgligt. Inte fylla någon funktion alls. För om dem dör kan lika gärna jag också göra det.

Jag läser alltid dödsannonser i tidningar. Letar alltid efter ovanliga och extra smärtsamma dödsannonser. Tragiska olyckor. Barn eller folk som är födda samma år som jag. Ibland gråtar jag lite men oftast blir jag bara äcklad över mig själv. Att jag är kapabel att göra sådana vidriga saker. Är det någon överlevnadstrategi? Att jag på så sätt blir medveten om att min familj fortfarande lever och mår bra. Att de inte är döda. Man kan bli konstig om man tänker för mycket på det här. Glad att min familj lever. Det var nog alles.

Snilleblixt

Här kan jag inte sitta och tjuta som en äcklig jävla jättebäbis! En hårförlängning kostar 3900:- Inte svinbilligt men ialla fall inte dyrare än 18200:- Undrar om jag kommer känna mig falsk då? Jag måste komma på en lösning nu. Pallar inte en till natt utan sömn.

Krokodiltårar

Fan fan fan. Jag har inte tid att vara så här ful. Har fönat håret, lockat håret, plattat håret men inget hjälper. Nu återstår bara att gråta mig till döds. Vill ha mina lockar tillbaka, skiter i om det är ute med lockigt eller att inte ha någon frisyr. Hellre det än att se ut som en halvtaskig hora som jag gör nu. Beräknar att det kommer ta mig ungefär ett år till jag är tillbaka där jag var i torsdags. Då har jag inte räknat med att jag säkert behöver uppsöka den jävla fittfrisören för att "snygga till" de sprikraka hårstråna lite. Så säg att jag kan visa mig bland folk om typ två år då. Fan fan fan. Det kostar 350 spänn att få håret fönat hos frisören. En gång i veckan i ett år är endast 18200:- Som hittat! Fan fan fan. Det här är verklighetens problem. Jag ser ut som en apa. Måste ta sönder nåt. Döda nån.

Dessutom vet jag inte om frisörhelvetet försökte va snäll när hon klippte bort alla lockar och genom det försöker sig på nån annorlunda variant av sparande. Mitt hår kan fan inte vara lika långt. Det är lockigt och måste klippas upp, det fattar fan vem som helst. Det är är det värsta jag varit med om sen jag gick med på att färga underhåret rött. Det var fan värre. Nu ska jag gråta lite till.

Och så är det fult att svära.
Men omöjligt fulare än att se ut som en hora.
Jag ligger inte ens för kärlek.

Destruktivt så in i helvete

En enda.

En ynka liten enda person som får mig att må skitdåligt.

Efter år av att inte ha dig i mitt liv så är känslorna likafuckingdana.

Lika illa.

Smärtar det mig.

Att höra din röst.

Att tänka för intensivt på dig.

Hur var det med att bearbeta sina känslor, att släppa det bakom sig för att gå vidare med vidöppna ögon.

Ett helt hjärta.

Som är redo att ta emot nytt.

Vilket jävla trams.

Jag kan leva med vetskapen om historien som var vår.

Minnena.

För någonstans är de verkliga.

Det är det där med illamåendet som gör mig illa.

Att kroppen blir kall och tvingar min tanke till outhärdig smärta.

Fast jag egentligen inte vill.

Som om jag inte skulle veta hur skadligt det är.

För mig.

Vilket jävla skitsnack.

Att livet går vidare.

Utan dig.

Matupplevelse

Till all sorts pannkaka ätes med fördel sylt. Helst jordgubbssylt. Då menar jag även till fläskpannkaka. Tror tom blåbärssylt skulle funka utan klagomål. Idag åt jag någon rolig och annorlunda variant av ugnspannkaka. Broccoli och ädelost skulle det vara i. Jag hade också sylt till. Det skulle kunna vara den konstigaste blandning jag ätit. Imorgon blir jag tvungen att upprepa den matproceduren. För man får ju inte slänga mat.