Komma till skott

Är det hemskt tjatigt om jag fortsätter att tala om mina känslor gällande torsdagens klippning? Jag är inte en sån tjej som är intresserad av smink eller frisyrer. Ibland är jag skitful, blek och osminkad. Inte alls jobbigt. Vissa dagar lägger jag en omsorgsfull makeup och wips så känner jag mig skitsnygg. Håret har jag på förmiddagen gärna utsläppt, mina lockar i ett enda virrvarr. När det blir för jobbigt sätter jag sonika upp det med en snodd som jag numera, alltid har runt vänster handled. Nu har jag varken fina lockar eller tillräckligt långt för att få till en schysst tofs. Är enda utvägen att klippa mig i page? Göra en Gynning fast några år efteråt.

Ovanstående kan omöjligt vara det som jag önskar få sagt.

Crap

Tyskland är inte världsmästare. De är världsmästarinnor. Vem bryr sig? De enda jag vet har följt skiten är ett gäng flator. Som om det skulle vara förvånande.

Åkt tåg idag. Inte svarat på nattens mess. Precis när jag fått någon att inse sina begränsningar, när de tappat den sista gnutta hopp är jag där igen, tisslar och tasslar, ler och räcker dem en bit av mig. För att sedan vända dem ryggen igen. Och igen. Jag är inte kär, bara uttråkad. Egentligen är det inte mitt fel, det är ert. Förutsägbarhet kan släcka vad som helst.

Jag har gjort något stort. Jag har visat mig vara den större människan. Nu kan jag sova gott om nätterna. Om jag lyckas somna.

Jag ska trycka min första egna tröja. På den vägen vill jag fortsätta. Med pistolskytte, ju justu och klättring. Men innan allt detta så behöver jag en bil. Men har inga pengar.

Dags att agera.

Kan inte visa mig

Jag hatar mitt hår.
Jag ser ut som en kärring.
Jag vill dö.

Det borde inte gå att klippa en frisyr.
Ingen mänsklig kan ju ändå göra ordning det.
Jag vill ha tillbaka mina 1020 kronor.

Dessutom är jag blek.
Och har finnar i pannan.
Är det okej vid 28 års ålder?

Wish

Synd att pappa inte är på jobbresa i typ Tyskland. De åker alltid till Tyskland, men tydligen inte den här helgen. Synd. Gillar inte hans klang i rösten. Gillar den inte mycket alls.

Happy thoughts

Det är väl inte ens lönt att tänka tanken. Att det känns trevligt och tillochmed lite fint att vara hemma i byhåla igen. Pappa hämtade mig i den mittimellanstora staden Norrköping. 30 minuters bilresa. 25 jävla grader varmt i bilen. För att överleva smygsänkte jag till 24 grader och sket också i att kommentera hur han såg ut i håret. Mutade Mutti (med praliner á la 9 kr/st) att glo Idol istället för den där hysteriska Anna Skipper. Mamma vill flytta, anledningen är mirakulöst sanslöst rolig. Hon tycker synd om grannen som får klippa gräset varje gång de är utomlands. Att flytta känns ju faktiskt, om kanske inte den mest smidiga lösningen ändock som den mest uppseväckande. Grannen är från Finland och har säkert ändå inget för sig. Det känns lite skönt att vara hemma igen, men det är väl inte värt att sägas högt, då brakar väl helvetet lös.

Mitt goda humör grundar sig antingen på att jag dumpade 82:an en gång för alla idag. Du hade stort chans idag men valde tydligen att inte ta den. Såna pojkar får icke ligga med mig. Eller i att jag är nyklippt och känner mig så satans snygg. Dessutom har jag gått ner fem kilo. Kan inte gå förbi en spegel utan att bli sen till vad jag nu ska göra därnäst. Isnt life fabulous!

Die Mauer of complain

Jag blev cp-skadad nångång runt 2004-2005. Först nu har jag insett det, vanligt förekommande har jag hört, att vara klok i efterhand brukar det visst kallas. Tursamt nog har jag varken barn, dyra lån eller en svärmor som jag föraktar mest av allt på denna sidan norra Europa. Således borde jag inte klaga. Men att klaga är ju lite av min specialité så varför inte, tänker jag.

Min kropp rymmer en hel del känslor, kärlek och värme. Som oftast riktas åt fel håll. Åt helvete fel skulle inte vara ett helt missvisande ordval i beskrivningen av hur mina känslor är funtade. Min vän Tommilainen sade sig idag kunna urskönja ett visst mönster gällande vilka hunkar jag faller för. Hon menar, att detta leverne inte är bra för någon och att jag borde göra nåt åt saken. Exempelvis go with the flow och inte tänka så förbannat. Det sista sa hon inte men jag är inte dum i huvudet på något sätt, bara cp-skadad.

Har Tommilainen rätt om dessa är vilka jag faller för:
* galet sexig polisstudent som tyvärr är förlovad med en sjukt snygg tjej, hon verkar också smart
* charmig och jävligt skum lärare som inte ens ids svara på mina mess
* en som blev pappa förra veckan
* nån som är i Kina nu, med sin tjej såklart (fast jag har faktiskt kommit över honom så han kan vi stryka)
* Hon som är ihop med nåt skånskt luder

Något säger mig att Tommilainen inte bara har ett coolt namn, hon verkar även rätt klipsk. Det är nog dags att sluta leva i fablernas värld och kanske våga släppa in verkligheten. Får se hur jag gör.

Fallen star

Det här med stjärnfallen. Mest ser jag stjärnor när jag sitter ner och snyter mig. Det verkar anmärkningsvärt och aningen ologiskt. I natt drömde jag om Kristin. Ungefär som att se stjärnor. Det var tråkigt att vakna.