Liknelse

Ni vet när man sitter i bilen och blippar på de olika radiokanalerna. Skitmusik överallt. Men så plötsligt spelas en låt som gör en så in i helvete glad. Så där sprallig så man måste höja järnet och sjunga med! Just nu är Darins Runaway en sådan låt för mig. Och när låten alltför snabbt tar slut så lovar man sig själv att lyssna på den när man kommer hem. Precis som jag gör nu, söker på youtube för att sekunden efter ha den i mina öron. Men samma uppsluppna känsla vill inte infinna sig. Klart jag blir glad och diggar med lite lojt men den där äkta wow-upplevelsen vill liksom inte komma. Är det likadant med pengar månne? Såklart blir jag sjukt glad när jag hittar en ihopknögglad hundring i mina trånga jenasfickor. Eller euforin jag skulle känna om någon bestämde sig för att ge mig några hundra tusen. Jätteglad skulle jag bli. Men om jag hela tiden hade en massa pengar. Att jag bara kunde trycka på en knapp så fanns de där. Skulle det vara annorlunda då, skulle det vara som med Darins sång, att jag inte skulle känna mig sådär jätteentusiastisk?

Ordkunskap

Vi har celebert besök av Niklas ljuvliga systerson, Vincent, två bast. Vid middagsbordet funderar Niklas och jag på hur den pedagogiska sidan bäst kan visa sig idag. Typ vilket ord vi ska lära honom. Vi funderar på samlag. Lagom svårt. Men ändå med viss tyngd i.

N: Kan du säga samlag?
V: Mlaag

Vi kommer fram till att det kan vara svårt att säga ett ord med s i så därför föreslår jag k.u.k. Kort och koncist liksom. Niklas dock tycker det är på gränsen till lite väl grovt och menar att penis vore bättre.

N: Kan du säga penis?
V: (knäpptyst)

Efter en stunds fortsatt tystnad öppnar 2-åringen plötsligt munnen och utbrister; äckel.

Eller ialla fall något som var väldigt likt. Och ungefär exakt då slutade vi med den påtvingade ordkunskapen.

Geografiskt rätt

Vår lägenhet ligger 16 minuter från T-centralen. I den här stan mäter man inte avstånd i meter eller kilometer, här mäts allt i tid. Och då menar jag verkligen allt. Och är man en och en halv minut sen till ett avtalat möte så ringer man bums. Utan krusiduller. Rätt fånigt även om jag är en mycket starkt förespråkare gällande fenomenet att passa tider. Detta är dock en helt annan historia.

Igår morse när jag var ute och gick runt i kring Mälaren så sprang jag på en döv hund, fyra hästar med barn på ryggen, en morgonbadande gubbe i handduk och ja, det var väl allt. Det ser man baske mig inte på Sveavägen. För min del bor jag rätt geografiskt. Nu vet ni det.

Almost back

Efter tre veckors ledigt där destinationer som Sicilien, Malmö-Köpenhamn och Gotland varit mitt hem känner jag mig inte det minsta redo att ta mig an vardagen igen. Inte nånstans. Känner jag mig redo. Tvärtom. Jag fasar. Kommer inte ihåg hur det hälsosamma klockslagsvardagslivet ser ut. Inte nu när två kulor i en bägare och vitt vin har blitt min husmanskost och huvudet snällt får vila på kudden både till åtta och till nio. Mycket vill ha mer. Så sant som det var sagt.

Jag beräknar att jag under dessa tre veckor har gått upp i vikt. Ungefär fyra härliga fettiga kilon. Och det är bara i ansiktet. Och om jag känner mig grymt äcklad av mig själv? Svar ja. Jag undrar var någonstans jag tappade kontrollen eller om det bara är så enkelt att så här ser semeterar ut för de allra flesta. Och att jag bara tillhör den ovana kategorin. Som inte brukar leva så här.

Jag känner också att så fort vardagen närmar sig så faller jag snabbt tillbaka dit där jag lämnade eller åtminstone stannade på paus innan de här, redan förbrukade, tre veckorna tog vid. Jag känner det så starkt nu när jag får tid att känna efter. Denna längtan. Imorgon ska jag därför sysselsätta mig. En ny hobby som ska bli min vän dem närmsta sexton veckorna.

Det är mycket nu

Att göra idag; skriva ett kärleksfullt brev till Niklas och åka till Sicilien!

Dum dummare dummast

Sverige största och mesta idiot bor förmodligen inte, utan faktiskt, i Linköping. Hennes namn är Amelie. Och hon är en sådan jubelidiot. Gånger tre. Minst.

I helgen var vi på Tommilains 30-års kalas. Mycket trevligt!

Kuriosa till poängen i kommande historia är att min sambo är född och uppvuxen i Stockholm, han har aldrig bott på annan ort varpå hans stockholmska är ytterst svår att ta fel på.

På festen dyker denna häpnansväckande Amelie helt plötsligt (oinbjuden såklart) upp och presenterar sig som "Hej, jag är Amelie och jag är sjuksköterska". Sedan vänder hon sig till unge herr Nicolai och frågar "Vad gör du?" Niklas blir lite ställd av frågan och undrar om hon menar typ nu, imorgon eller kanske vad han gör i största allmänhet. Med tanke på hennes egen presentation svarar han därför att han jobbar på XXX (hans arbetsplats). "Aha, på Skänninge", utbrister sköna Amelie. "Ehh, nä i Stockholm", mumlar Niklas. "Men det är ju jättelångt att pendla dit".

Någonstans där bröt Niklas ihop och pedagogiken själv, Daisy, förtydligar för denna raketforskare till dam att han även bor där.

Så är i efterhand är det svårt att rekognisera, kanske hade man behövt vara där för att förstå storheten i denna händelse. Personer som Amelie vet nog inte själva om sitt underhållningsvärde. Dummare tös får man leta länge efter.

Myrsteg

Nu är jag glad igen. Men det är klart, lite ångest över att det är sommar har jag ju. Still. Det kan jag inte bara trolla bort så där. Jag vill verkligen bli bättre på att leka lycklig sommar och jag försöker. Det gör jag. Med hela min kropp anstänger jag mig. Med små myrsteg går det framåt. Om fyra dagar är det semester och då hoppas jag att det ska gå ännu lite bättre.