Ordkunskap

Vi har celebert besök av Niklas ljuvliga systerson, Vincent, två bast. Vid middagsbordet funderar Niklas och jag på hur den pedagogiska sidan bäst kan visa sig idag. Typ vilket ord vi ska lära honom. Vi funderar på samlag. Lagom svårt. Men ändå med viss tyngd i.

N: Kan du säga samlag?
V: Mlaag

Vi kommer fram till att det kan vara svårt att säga ett ord med s i så därför föreslår jag k.u.k. Kort och koncist liksom. Niklas dock tycker det är på gränsen till lite väl grovt och menar att penis vore bättre.

N: Kan du säga penis?
V: (knäpptyst)

Efter en stunds fortsatt tystnad öppnar 2-åringen plötsligt munnen och utbrister; äckel.

Eller ialla fall något som var väldigt likt. Och ungefär exakt då slutade vi med den påtvingade ordkunskapen.

Geografiskt rätt

Vår lägenhet ligger 16 minuter från T-centralen. I den här stan mäter man inte avstånd i meter eller kilometer, här mäts allt i tid. Och då menar jag verkligen allt. Och är man en och en halv minut sen till ett avtalat möte så ringer man bums. Utan krusiduller. Rätt fånigt även om jag är en mycket starkt förespråkare gällande fenomenet att passa tider. Detta är dock en helt annan historia.

Igår morse när jag var ute och gick runt i kring Mälaren så sprang jag på en döv hund, fyra hästar med barn på ryggen, en morgonbadande gubbe i handduk och ja, det var väl allt. Det ser man baske mig inte på Sveavägen. För min del bor jag rätt geografiskt. Nu vet ni det.

Almost back

Efter tre veckors ledigt där destinationer som Sicilien, Malmö-Köpenhamn och Gotland varit mitt hem känner jag mig inte det minsta redo att ta mig an vardagen igen. Inte nånstans. Känner jag mig redo. Tvärtom. Jag fasar. Kommer inte ihåg hur det hälsosamma klockslagsvardagslivet ser ut. Inte nu när två kulor i en bägare och vitt vin har blitt min husmanskost och huvudet snällt får vila på kudden både till åtta och till nio. Mycket vill ha mer. Så sant som det var sagt.

Jag beräknar att jag under dessa tre veckor har gått upp i vikt. Ungefär fyra härliga fettiga kilon. Och det är bara i ansiktet. Och om jag känner mig grymt äcklad av mig själv? Svar ja. Jag undrar var någonstans jag tappade kontrollen eller om det bara är så enkelt att så här ser semeterar ut för de allra flesta. Och att jag bara tillhör den ovana kategorin. Som inte brukar leva så här.

Jag känner också att så fort vardagen närmar sig så faller jag snabbt tillbaka dit där jag lämnade eller åtminstone stannade på paus innan de här, redan förbrukade, tre veckorna tog vid. Jag känner det så starkt nu när jag får tid att känna efter. Denna längtan. Imorgon ska jag därför sysselsätta mig. En ny hobby som ska bli min vän dem närmsta sexton veckorna.