Cry baby

När man under elva svettiga timmar har bitit ihop. Inte tillåtit sig att varken gråta eller sjuka sig från jobbet. Fast det känns som en kniv i hjärtat att gå dit. När man helt enkelt har bitit ihop och insett att livet ibland suger. När man har klarat elva sådana helvetestimmar och kommit hem, laddat om. Tänker att jag fixar det här. Att jag bara har sju dagar kvar, sen ledig. Sen nystart. Ny fas i livet. När man har tvättat och handlat, lagat matlådor. För att ha rena kläder och mat att äta på jobbet. När klockan har ställts på 05:22, när morötter har rivits och förmiddagssmörgåsen bretts. När man sen kommer till jobbet för och inse att maten, morötterna och smörgåsen ligger kvar hemma i kylskåpet. Då är det svårt, riktigt svårt att hålla tårarna borta.

Ballons & birthdaycake!

På måndag är det bemärkelsedag för Unge Herr Nicholai. Det ska naturligtvis firas med pompa och ståt. Det har han själv så fint deklarerat. Indirekt alltså. Den blivande 26-åringen har minsann låtit mig få veta att jag lägger ribban för min nalkande 30-års dag som inom kort stundar! Det svåra är att förhålla sig då ynglingen liksom besatt mer än något annat önskar sig salladsbestick och jag skulle tycka en resa till månen vore ballt! Baby, om din födelsedag inte blir som du tänkt dig så är det så här jag känner;

If I had a million pounds I know what I would do

I would buy some extra special times

and spend them all with you

Kliar det inte lite

Efter att ha kollat mina mail en miljard gånger, hemnet lika många och lusläst alla resebolags hemsidor hamnar jag slutligen på nån sida om springmask. Och blir äcklad som aldrig förr. Hör här:

Springmask är en rundmaskinfektion. Masken lever i tarmen och den vuxna honan vandrar ut ur ändtarmsmynningen och lägger sina ägg där. Springmask smittar genom nedsväljning av springmaskens ägg. Barnet kliar med fingrarna vid ändtarmsöppningen och tar i andra barn. Om man misstänker att barnet har mask men inte sett någon är tipset att sätta en tejpbit över ändtarmsmynningen och låta den sitta över natten. Då fastnar maskarna där när de kommer ut för att lägga ägg.

Två timmar och fyrtiotre minuter har gått av arbetsdagen. Som varar elva timmar.

Politiskt skadad

Imorse när jag var ute och gick-småjogga-sprang så stötte jag ihop med två änder. Två honor. Brukar inte änder leva i par, tänkte jag men så slogs jag av tanken att det faktiskt är PRIDE! Skadad, jag?!

Att veta hut

Det absolut värsta jag vet är folk som kan berätta om en och samma händelse i princip hur länge som helst. Folk som bara maler på och inte har någon känsla för när det räcker, som inte märker när den andre har slutat att lyssna. Bakgrundshistoria och sidospår som tär på en till förbannelse. Onödigt vetande som ändå inte fyller någon funktion, som bara irriterar en och gör att man glömmer vad själva samtalet från början handlade om. Saker som eventuellt kunde ha nämnts i förbifaren får plötsligt priostatus! Som om någon skulle orka lyssna! Det gör mig så jävla dissig. Grejen är att det är inte jag som är otrevlig, det är du som är ointressant!

The Umgängeskiller

Förra veckan var Peter & Annika i huvudstaden. Vi kunde inte get together eftersom den ljuvliga arbetsfuckingtiden visade 07-18. Både lördag och söndag. I tre dagar med start idag förgyller Daisy & Marcus Stockholm och var sugna på happenings. Utan oss för schemat visar återigen arbetsrelaterade åtaganden. Den här veckan åker Anna & Emma till Götet. Jag jobbar. Som avslut på sommaren drar alla till Öland. Ja, alla utom jag då för jag jobbar. Jag kan inte bestämma mig för om jag ska skratta eller gråta. Eller sjuka mig och hoppas att någon förstående själ kan stå för något slags underhåll för mig. Det är syndast om mig i hela världen.

Se upp för dårarna

Jag är förhållandevis normal. Utrustad med två X-kromosomer, 24 revben, två öron, två ögon, en mun, två armar, lagom många ben. Inte jättetunt hår eller gigantiskt underbett eller överbett för den delen. Fungerande tjocktarm. Jag är fan helt normal! Ändå tvingas jag jobba med dem största iddijoter som finns. Det finns liksom ingen hejd på makalösheten! Nio dagar kvar i det här jävla dårhuset! Sen semester och efter det, antagligen nya dårar. Bara en geografisk skillnad.

Vad är oddsen?

En kollega har två döttrar, utploppade med sex års mellanrum. Helt i sin ordning, inga konstigheter med det. Visserligen två olika pappor men värre saker har hänt. Det skumma är att ungarna är födda på samma datum. Vad är oddsen på det? En av trehundrasextiofem eller?

Menlösa inköp

Vecka efter vecka. Samma procedur. Oavsett om det är ICA eller COOP (eller inte COOP, COOP är ett jävla skitställe) så blir utfallet alltid den samma. Jag kommer hem med lite olika grönsaker. Inte alltför sällan paprika och numera rädisor. Jag skär ner dem i fina kuber, på längden eller bara lite slarvigt grovhackat, i sallader i grytor eller på smörgås. Gröna, gula eller röda små fina paprikaringar som jag allteftersom petar undan och lägger på tallrikens ena hörn samtidigt som jag tänker "fan va äckligt paprika är". Vilka grönsaker köper ni hem fastän ni vet att ni ändå kommer att slänga dem?

Äntligen insikt!

Hör på det här då, jag är så glad och safe! Trygg i min egen hjärna och beteende (låter helt skruvad, I know) Jag har med hjälp av världens finaste Anna äntligen hittat svaret, hittat hem, hittat mysteriet som kommer lösa upp alla trassliga och jävliga knutar. Ni vet, såna som man svär sig hesa över. Allt kommer fall på plats. Jag har bestämt mig och förändringsarbetet har börjat. Det har faktiskt det! Alla som känner mig hoppas jag kommer märka en skillnad inom ett halvårs tid. Jag är så sjukt nöjd och stolt över mig själv! Alla borde ha en egen Anna. Hon är söt som socker och klok som ett helt forskarteam!

Inblick

Två personer har uttryckt sin förfäran över att jag slutar ordbajsa. Så kan vi ju inte ha det så för er skull så fortsätter jag några inlägg till. Börjar med en uppdatering rent allmänt: har börjat bita på naglarna igen och hur jag än gör så kan jag inte finna charmen med sommarmånaderna. Tidigare i våras spydde jag galla över hur illa jag tycker om sommaren. Ingenting, absolut ingenting har förändras på den punkten. För mig är det bara ångest och osundhet som jag förknippar med det som alla andra verkar avguda. Lättjan och glädjen. Den ljusa tiden. Fan vad skönt det ska bli när hösten är på intåg. När den här jävla hysterin är över.

Eller så är det mig det är fel på.

Finally

Dåsåatteh. Sista inlägget. Sen stängs mitt internet ner. Kommer heller inte kunna blogga på arbetstid. FÖR JAG BYTER JOBB! Kommer vara bisy med att lära mig en massa nya saker. Och då kommer bloggen på ett naturligt sätt att åsidosättas. För info var det inget peace of cake att avsluta mitt abonnemang hos Com fucking hem. Trots att jag knappade in både det ena och det andra så fick jag minsann vänta i 14 minuter på att bli kopplad. Hade säkerligen kunnat bli defivitivt flera minutrar men jag lackade ur och ringde upp igen, denna gång tog det under 60 sekunder att bli kopplad. Och visst kunde jag få avlsuta abonnemanget, blir siste augusti bra, frågade Johan Per Fredrik eller vad Comhemmare nu heter. Jo, svinbra.

Hädanefter är det Träningen, Matlagningen, Vännerna och Kärleken som står på agendan. Fast kanske inte alltid i den ordningen.