Här är mitt liv, del ett

Februari månad. Året var 1979. Snart femåriga Liza fick en lillasyster. Jag. Familjelyckan torde vara total. Om bara föräldrarna och systern kunde komma överens om namnet. Sofia, tyckte de vuxna. Törnrosa, tyckte barnet. Valet borde inte vara så svårt men med en trotsig femåring som varken åt eller sov, utan mest betedde sig som en riktig skitunge, landade valet till slut på Maria. Kompromissernas tid var kommen. Och jag var född.

Jag var yngst av områdets barnaskara. Karolina, Martina, Kenneth, Anna, Elin, Jenny, Peter och Torbjörn. Och så lilla jag. Minst och kanske också blygast. Som varken vågade gå på Mulle eller sova hos mormor. Röda vita rosen och land och rike. Sandlådan några steg från vår ytterdörr som allt som oftast stod på vid gavel. Kan gränserna vara svalare än i ett radhusområde? Din unge. Min unge. Våra barn.

Dagis låg ett stenkast bort och åtta månader fyllda var det dags för mormor att skola in mig. Bästa fröken Bitte tog hand om mig, mellanmål och första kompisen Måns. Om jag skulle ha några minnen från den här tiden skulle de bergis varit fina.

Jag var en utav dem som inte gick på lekis utan förpassades till sexårs. Där fick vi lära oss att klippa med vass sax och sjunga Dinkelidunkelidoja heter en grön papegoja så jag antar att skillnaden inte kan ha varit särskilt betydande.

Volare!

Check check check check och check. De fem bästa brudarna, jag inkluderad, åker till Sicilien. Gött! Ingen är gladare än jag!

Look a like

Är det bara jag som tyckte att Jonas Larholm, i matchen mot Tunisien, såg ut som en snorig kanin?

Rethinking?

Unge Herr Nicholai och jag har så smått börjat prata om att slå våra påsar ihop. Göra det på riktigt så att säga. Bo ihop. Det verkar ju vara det enda vettiga i dessa dagar. Efter att ha spelat Monopol med honom vet jag inte längre om det är en sån lysande idé. Inte efter att sett hur han beter sig när det kommer till pengar, marker och att bygga hus.

Synen hur han, i bar överkropp, sitter hos en välklädd och mycket välartikulerande bankman och räknar reporänta och avgifter hit och dit är förtjusande. Svärandes över att tvingas betala arvode eller fastighetsskatt gör mig fnittrig. Några svettdroppar som trillar ner på pappret som bankmannen så gärna vill att vi ska signa.

Fast å andra sidan så gäller det ju förvisso bara att köpa en lägenhet, inte att reka mark och slå upp ett eller två hus på tomten. Det löser sig nog. Jag vill ju gärna tro det. Ialla fall.

Linssoppor

I mellandagarna åt Niklas och jag linssoppa ute på cafe. För 59:- fick vi linssoppa gjord på gröna linser och en ostfralla. Frallan var visserligen ett ihoppressat pitabröd med smält ost och oregano. Asirriterande. Ialla fall så påpekade Niklas att soppan exakt såg ut som hans magsjuka i Thailand. Mumsigt.

Igår gjorde jag linssoppa, på röda linser. Hur gott det än var så kan jag inte komma ifrån tanken att det ser ut precis som spyor. Det är synd att det ska behöva var så här. Linser som är så gott.

Farväl Optimal telecom

Idag har jag sagt upp mitt fasta telefonabonnemang. Jag fick, som i ett slags mantra, säga efter en som hette Alexander Holm och det kändes lite konstigt. Alexander och jag dealade lite och kom överens om att numret ska fungera tre månader till, så passa på att ring! Men sen, 5 april, då är det finito! No more calls! Egentligen är det väl rätt finito redan nu eftersom min mobil för länge sedan sett sina solskensdagar. I vilket fall som helst så känns det konstigt. Som att ha förlorat en vän, fast ändå inte.

Inte så najs julpynt

Snart får man dansa ut julen. Undrar om de extra kilon som man fettat på sig försvinner lika lätt som granen. Tveksamt. Julpynt är förhållandevis fint pynt om man jämför vad folk kan ha i sina hem. Porslinsfigurer och dukar på små runda bord, långa avlånga bord och telefonbänkar, om det fortfarande finns, är pynt som jag skulle vilja kalla ofint, näst intill motbjudande. Till nästa års jul hoppas jag att Reinfeldt förbjuder osmickrande julpynt, dvs blå och förslagsvis röda ljusslingor. Att sätta upp blå ljusslingor på sin lilla balkong är för mig samma sak som att skära i sin grannes ögon. Mina ögon blöder så lätt.

Liknelse

Är inte Facebook som ett dåligt läkarbesök. Man går dit i tron om att man drar på en elak förkylning när man i själva verket är drabbad av en fet jävla tumör. Så känner jag ialla fall.

2009 kan börja!

Och så blev det det bästa nyårsfirandet av alla.
Hittills.