Februari månad. Året var 1979. Snart femåriga Liza fick en lillasyster. Jag. Familjelyckan torde vara total. Om bara föräldrarna och systern kunde komma överens om namnet. Sofia, tyckte de vuxna. Törnrosa, tyckte barnet. Valet borde inte vara så svårt men med en trotsig femåring som varken åt eller sov, utan mest betedde sig som en riktig skitunge, landade valet till slut på Maria. Kompromissernas tid var kommen. Och jag var född.
Jag var yngst av områdets barnaskara. Karolina, Martina, Kenneth, Anna, Elin, Jenny, Peter och Torbjörn. Och så lilla jag. Minst och kanske också blygast. Som varken vågade gå på Mulle eller sova hos mormor. Röda vita rosen och land och rike. Sandlådan några steg från vår ytterdörr som allt som oftast stod på vid gavel. Kan gränserna vara svalare än i ett radhusområde? Din unge. Min unge. Våra barn.
Dagis låg ett stenkast bort och åtta månader fyllda var det dags för mormor att skola in mig. Bästa fröken Bitte tog hand om mig, mellanmål och första kompisen Måns. Om jag skulle ha några minnen från den här tiden skulle de bergis varit fina.
Jag var en utav dem som inte gick på lekis utan förpassades till sexårs. Där fick vi lära oss att klippa med vass sax och sjunga Dinkelidunkelidoja heter en grön papegoja så jag antar att skillnaden inte kan ha varit särskilt betydande.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar