Lystring!

Hörrni, det håller på att hända grejer här! Big things! Inatt har jag nämligen, för första gången på kanske fyra år, sovit utan öronproppar. Det är verkligen en klyscha men faktiskt, plötsligt händer det...

Det va ju inte ens jag!

Min syrra tycker att jag är en bitter jävla fitta. Jag i min tur tycker att hon är dum i hela huvudet och skulle behöva komma in i matchen. Hon ringde mig nyss och frågade om jag hade ringt henne. Svar nej. Nähä, säger hon men det var ialla fall nåt nollåtta nummer som ringt. Jaa jo, det finns ju säkert fler våga-vägra-det-portabla-samhället-töntar som jag som fortfarande har fast telefoni. Fast man vet aldrig, det kan ju varit jag som suttit här i min bittra tillvaro och ringt runt lite folk.

Under det drygt fem minuter långa samtalet så kom det fram att en gammal killkompis hade bett om mitt nummer. En killkompis som förgäves sökt till PHS ungefär en miljon gånger. Tills nu då förmodar jag. För varför i helvete skulle han annars ha bett om mitt nummer? Men då ska du veta att jag varken har lägenhet eller sl-kort att låna ut. Eventuellt hade jag kanske kunnat ge dig en remsa till de första dagarna men då skulle du betett dig lite mera mänskligt under den period vi var vänner. Jag säger det en gång till: man skiter inte i sina vänner bara för att man träffar en tjej, man slutar inte ringa, man slutar inte bry sig, man slutar inte leva. Man blir inte en toffeltönt om man vill kunna ringa mig hundra år senare och be om en tjänst.

Min syrra sa att jag skulle lugna mig och ringa upp igen när jag fungerar som folk. Vadå ringa igen, kontrar jag. Ja, du hade ju ringt mig. DET VAR JU INTE ENS JAG SOM RINGDE!

Den verkliga sagan

Jag är sådär äckligt och löjleväckande kär. Patetisk skulle många säkert vilja kalla mig. Men varsegod då. Även om jag skulle vilja beskriva känslan så går det inte, klippt omöjligt är det. Det måste upplevas för att förstås. Jag upplever det här och nu och är löjligt nöjd över det. Det bästa med den här kärleken är nog att jag fortfarande trots allt fungerar tillsammans med andra människor. Att jag fortfarande kan samtala med och om andra människors liv. Utan att sitta och le fånigt och ha tankarna på annat håll. Förnekar inte att det ibland är svårt men vem fan bryr sig vad Niky sa igår klockan halv tio? Eller att han gjorde en rolig grej klockan fem i elva. Inte en jävel.

Men det har inte alltid varit så här lyckat. Det tog ett bra tag innan jag kunde slappna av och bli kvitt mina så smått psykotiska ditten och datten. Inse att man absolut kan känna si eller göra så. Trots en massa saker som funnits på att-göra-icke-listan åratals innan. Jag bitchade som fan i början, var väl osäker på vem han var och vad han gjorde här. Minns första gången han var hos mig, han hade köpt med sig Vienetta glass. Eftersom jag precis hade börjat leva hälsosamt (ej att förväxla med hysteriskt sinnessjukt) och därför hade frysen fullproppad av nyttig och kolhydratfattig mat så fick jag helt sonika ställa glassen på balkongen. I juli. Pga platsbrist, inget annat. Att slänga den i soptunnan direkt hade faktiskt varit aning mer artigt och definitivt mindre smärtsamt för den som köpt gåvan. En annan gång fick jag honom att åka taxi hit (resan gick sådär bra och han kom vilse) sent på kvällskvisten. Han kan ha fått stanna över natten men jag är inte helt säker.

Sen vände allt. Inte helt utan handlingskraft. Vägen är inte alltid spikrak och som i drömmen. Lärde jag mig visst.

Det här är den, i särklass, bästa kärleken jag någonsin har upplevt.
Och den har bara börjat.

Priolistan

Mitt hår är så smutsigt att det gör ont när jag av misstag nuddar det. Idag måste jag 1. skriva jobbansökningsbrev 2. duscha (tvätta håret inkluderat).

Liggsår!

Sen i fredags kväll klockan 20:47 har jag befunnit mig i stående läge uppskattningsvis 58 minuter. Övrig tid har gått åt till att att ligga stilla. Vågrätt. Med filt och näsdukar vid min sida. Och alvedon. Tiden har fördrivits med i största grad sömn men även en del tv-tittande. I kronologisk ordning har mina ögon blivt fyrkantiga i takt till: hockey SWE-CAN, American History X, dubbelavsnitt av Vänner, Point Break, Hitta Nemo, Så ska det låta, Sommarkrysset, Sing a Long, Extra Extra, Over the hedge, Top Model, Vad blir det för mat, Sporten, Parlamentet och halva Bodyguard. Jag har ätit en lammfärsbiff och två skivor stekt falukorv. Nån som gjort nåt annat?

Din snåle fan

I tisdags bidde det visst så att jag söp ner mig. Alldeles totalt onödigt för nu är jag mer förkyld än någonsin. Synden straffar sig direkt. Sensmoralen skulle kunnas skrivas milslång men för allas trevnad så väljer jag att bara titta mig i spegeln, bli äcklad av vad jag ser och går istället vidare.

Vad jag egentligen ville ha sagt var att jag har varit med om något som med lätthet kammar hem förstaplatsen i höjden av snålhet. Det värsta tänkbara scenario du kan tänka dig. Händelsen utspelar sig på jobbet, snorig som ett as är jag med kli och ont i halsen. Något som förvisso inte syns på utsidan men som vilken jävla nolla som helst skulle kunna räkna ut är sanningen.

Jag kommer in i ett rum där en medelålders fet gubbe sitter och smaskar på något, jag ser ett paket halstabletter och utbrister frågandes...

Jag: Åhh, kan inte jag få en halstablett snälla..
Gubben: Nej, det är inte så många kvar.
Jag hummar något och lutar mig fram mot påsen.
Gubben med lite högre röst: Alltså det är inte så många kvar!
Tystnad.
Gubben: Hade du varit här igår hade du också kunnat få, de delade ut dem här gratis.

Det här hände mig. Året är 2008. Gubben hade fått halstabletterna gratis. Han hade inte så många kvar. Jag är sjukskriven från jobbet. Karensdagen borde ligga på gubbjävlen.

Jag.

Jag är 29 år. I fredags tog mina föräldrar ledigt från jobbet, åkte 20 mil och bjöd mig på middag. Medan pappa lade trall på balkongen passade Mutti på att storstäda min gigantiska lägenhet på 38 kvadrat. Det utrymme mellan de fyra väggar som jag själv uppenbarligen inte kan rå om. Tvättade fönsten med mina gamla trosor och använde WC-anka i badrummet. Jag är 29 år och en jävligt sorglig filur.