Den verkliga sagan

Jag är sådär äckligt och löjleväckande kär. Patetisk skulle många säkert vilja kalla mig. Men varsegod då. Även om jag skulle vilja beskriva känslan så går det inte, klippt omöjligt är det. Det måste upplevas för att förstås. Jag upplever det här och nu och är löjligt nöjd över det. Det bästa med den här kärleken är nog att jag fortfarande trots allt fungerar tillsammans med andra människor. Att jag fortfarande kan samtala med och om andra människors liv. Utan att sitta och le fånigt och ha tankarna på annat håll. Förnekar inte att det ibland är svårt men vem fan bryr sig vad Niky sa igår klockan halv tio? Eller att han gjorde en rolig grej klockan fem i elva. Inte en jävel.

Men det har inte alltid varit så här lyckat. Det tog ett bra tag innan jag kunde slappna av och bli kvitt mina så smått psykotiska ditten och datten. Inse att man absolut kan känna si eller göra så. Trots en massa saker som funnits på att-göra-icke-listan åratals innan. Jag bitchade som fan i början, var väl osäker på vem han var och vad han gjorde här. Minns första gången han var hos mig, han hade köpt med sig Vienetta glass. Eftersom jag precis hade börjat leva hälsosamt (ej att förväxla med hysteriskt sinnessjukt) och därför hade frysen fullproppad av nyttig och kolhydratfattig mat så fick jag helt sonika ställa glassen på balkongen. I juli. Pga platsbrist, inget annat. Att slänga den i soptunnan direkt hade faktiskt varit aning mer artigt och definitivt mindre smärtsamt för den som köpt gåvan. En annan gång fick jag honom att åka taxi hit (resan gick sådär bra och han kom vilse) sent på kvällskvisten. Han kan ha fått stanna över natten men jag är inte helt säker.

Sen vände allt. Inte helt utan handlingskraft. Vägen är inte alltid spikrak och som i drömmen. Lärde jag mig visst.

Det här är den, i särklass, bästa kärleken jag någonsin har upplevt.
Och den har bara börjat.