Kanske det värsta ni hört

Hör på det här då. En historia med 100 procents sanning, taget direkt ur verkliga livet. Det tragiskt verkliga livet. Min farmors liv. Den värsta jävla kärring du kan tänka dig. En riktig fitta faktiskt. Utan krusiduller. Gud vad hon överdriver, tänker ni, alla gamla blir väl lite smågaggiga och får en släng av lite senildementhet. Hetsa inte upp dig i onödan, smågnälliga farmödrar är nåt som kommer med åren, något man får räkna med. Nu är det så att min farmor varken är gaggig eller senil, hon är bara jävligt dum i hela huvudet. Lyssna på det här.

Farmor och farfar bor ihop. Typ. Mestadels av tiden tillbringar de ialla fall under samma tak. De delar samma ytterdörr men sovrum och säng har varit skilda sedan Franska revolutionen. Silverbröllop guldbröllop diamantbröllop! Alltid är det nåt festligt att fira, oavsett om man vill eller ej ska man stå där och le i kapp med sina lätt efterblivna kusiner. Låtsas att man har nåt gemensamt. Att jag aldrig har hört farmor och farfar säga ett enda snällt ord till varandra hör inte dit. Är man gift då är man. Punkt slut. Notera dessutom att kalas ofta genererar i presenter!
Farmor är alltså världens piggaste 91-åring. Farfar är den näst piggaste 93-åringen. Ingmar Bergman var ett strå vassare, men så var han väl lite yngre också. De bor i ett radhus med två våningar. Med en toalett på varsitt våningsplan. De båda skilda sovrummen är belägna på radhusets övre plan. Farmor sover i lägenhetens största sovrum förstås, det med balkong såklart, i en hästensäng of course med alla finesser du kan tänka dig, plus några till. Farfar sover i en bäddsoffa från det glada 70-talet. Fast inte i ett sovrum alltås utan i tv-rummet.

Samtalsämnen har som ni säkert förstår sedan länge tagit slut. Gesten att ens låtsas tycka om och bry sig om den andra likaså. Farmor ligger på sin slottsliknande kammare och löser korsord medan farfar sitter i sin nedsuttna bäddsoffa och tittar på tv. Bilden kommer från burken itself och ljudet får han från en specialbyggd kudde han sitter på. Farmor tycker nämligen inte om att höra det monotona surrandet från tv`n när hon löser sina korsord så därför är ju lilla ljudkudden ett mycket praktisk tillbehör.

Farmor tycker heller inte om att bli störd i sin nattsömn så om farfar vaknar av att det trycker på är han strikt förbjuden att använda toaletten där uppe. Farmor tycker att det är helt i sin ordning att 93-åringen varje natt han behöver kissa knatar ner för trappan för att slå en drill på toaletten på nedervåningen. Och för att göra sagan om än ännu mer obegriplig så är farfar också förbjuden att tända lampan när han smyger ner för trappan.

Förra veckan så lyckades farmor ändå på något sätt bli störd i sin nattsömn och vaknade av ett störande och aningen otillfredsställande ljud. Ljudet av en farfar som trillar ner för trappan.

Slå den bitchigheten om ni kan!

Svinenkelt

Kärlek ska vara något fint och skimrande. Det ska inte vara hårda och trubbiga ord. Vassa armbågar och kanterna kvar av limpan i brödfacket. Kärlek ska vara enkelt.

Ett fullkomligt lysande exempel på denna typ av kärlek står Mats & Linda i Köping för. Hela svenska folket får vara med när de firar sin ett-årsdag. Till Köpings, antagligen mest flotta resturang, tog Mats sin Linda för att fira sin kärlek. Kan de månne blivit serverade pyttipanna?

Linda menar att för den här speciella dagen ska bli så bra som möjligt är det viktigt att Mats tvättar sig under armarna. Det är ialla fall vad hon tänkt göra. Sedan hade hon också planerat att tala om för Mats att han inte ska gå och tråna efter andra tjejer. Schysst att ha ett sånt avslappnat förhållande. Varit ett par i ett år och stått ut med att karln tänker så mycket på andra att hon tillslut måste säga ifrån. Mycket bra dag att göra det på. Nytvättad och allt.

Och som grädde på moset så ville hon, dagen till ära ha en puss. Om Mats av någon anledning skulle glömma det hade han skrivit upp det på en lapp.

Mats & Linda kommer med allra högsta sannolikhet fira både två och tre år tillammans.

Skrivkramp

Jag skäms ögonen ur mig. En femåring skulle klara det här bättre. Hålla liv i den här bloggen alltså. Hur tråkig har jag blivit egentligen? För visst händer det väl saker värt att skriva om även i februari tvåtusenåtta. Vad upptar min tankeverksamhet? Vad brukar jag skriva om? Minnet sviker mig. Inspirationen vill inte ge av sig själv. Jag verkar trivas bättre i gymet än framför datorn. Bland annat.

Eller är det helt enkelt så att jag skriver mest och bäst när jag är förbannad, irriterad och bitter. Så där lagom självömkande. En riktig bitterfitta. Jag är ledsen alla blogger-lovers out there men jag kan inte ge er det just nu. Jag är så himla kär att det är löjligt. Jag kan inte skriva när jag känner så här. Jag kan bara le.

Sovvanor

Att gamla människor stiger upp i ottan är allmänt vedertaget. Det är också av någon obegriplig anledning fullt förståligt. Ingen rynkar på näsan eller tittar snett. De är ju gamla. Igår släckte jag min sänglampa klockan 21:02. För att sedan tända den klockan 06:19. Då hade jag sovit klart. Fick panik när jag vaknade så tidigt på min lediga dag men efter en snabb kontroll av sömnen på handens tio fingrar kom jag fram till att jag faktiskt sovit nio timmar vilket måste räknas som godkänt. Jag kan inte låta bli att undra hur mina sovvanor kommer se ut när jag är gammal.

Kebaben vs tonfisken

Jag är inte en sån som dras med en envis magkatarr eller är den som har problem med irriterande hemorojder eller svullna polyper. Sällan har jag huvudvärk eller nageltrång. Inte heller psoriasis eller acne. Däremot kan jag ha lite problem med att sova borta. I veckan fyllde jag 29 år och man kan tycka att jag borde ha lämnat den här sortens problem bakom mig. Så är alltså inte fallet.

Igår var jag på drinkfest där temat naturligt nog var Per Plura Jonssons hitlåt "Vi ska bli fulla för kärlekens skull". Under kvällens gång märkte jag att jag inte tyckte så jättemycket om drinkarna (allra minst den som jag själv var skapare av) så därför blev jag heller inte särskilt rund under fötterna. Sambo svepte utan skam en flarra Minto och var nog den som blev fullast. Helt rätt! Full eller inte så kom jag ialla fall i säng klockan 04:16. Hur länge jag sov vet jag inte men plötsligt var klockan åtta och fåglarna kvittrade så vackert under den klarblå himlen.

Kontentan av dålig och alldeles för lite sömn (under hela veckan) är att jag känner samma känslor som när en bakfylla slår till. Dvs att begäret eller cravings som verkar vara det nya, efter läsk och kebab är gigantiskt. Men eftersom jag inte är det minsta bakis så kan det heller inte bli någon skräpmat. Så för att dämpa suget har jag, här i min ensamhet suttit och glott på kylskåpet, vankat av och an, ätit ett kokt ägg som dels var alldeles för kallt för min smak dels helt saknade smak av kebab. När äggtricket inte hjälpte så tryckte jag i mig en tonfisk & äpplepasta. Nu ska jag äta en kiwi i hopp om att få min kropp på rätt köl igen. Imorgon är det måndag och det betyder nystart på alla fronter. Ser med glädje fram mot det och det är utan minsta tillskymmelse av ironi. Det är dags för endorfinerna att göra återintåg och revolt i min kropp och mitt liv! Boxning och spinning med John, badminton med Nikey och styrketräning med mig själv. Fan vad jag kommer bli tajt & läcker! Slå det om ni kan!

Förväntningar

Jag har alltid trott att förväntningar är något bra, att de medför glädje & joy och allt sånt skit. Nu är jag tveksam. Det kan också bli så fel. Just pga förväntningarna. Rörigt det här. Jag lägger ner.

För övrigt har jag nu en fullt fungerande långfärdsskridskoutrustning. Det enda som saknas är isen. Den är minst sagt viktig i sammanhanget.

Men åhh...

Nu har jag firat i dagarna två. Superb har det varit. När jag kom hem efter en middag med tjejerna så väntar mig ett brev från min nioåriga systerdotter. Världens finaste brev, läs själva..

"Grattis på födelsedagen Maria. Jag hopas att du får en bra födelsedag. Det skule vara kul om du kom hem på din födelse dag. Jag längtar äfter dej för att jag gilar dej. Jag hopas att du gilade brevet. Med många stora varma kramar från Elvira"

Om jag gilade brevet. Jag älskade brevet.