Sjunker

Det känns som den här, vad John kallar den, pretantiösa bloggen, börjar tappa stinget och förvandlas till en dålig Starlet roman. Eller en kass Jackie Collins blaska. Där tantsnusk och andra oskrivbara saker sakta tar överhand.

Hade värsta sexdrömmen inatt. Det var varmt, svettigt, trångt och farligt förbjudet. Men vi kunde inte låta bli. Var bara tvungna att ha varandra. Gång på gång. Och det var lika fantastiskt varje gång.


När jag vaknade till verkligheten slog det mig att jag och drömmen ska luncha på måndag. Hur farligt svettigt blir det? Igår sa han att jag finns med på hans lista. Enda listorna folk i vår ålder skriver är väl liggalistor eller? Fan vad jag vill ha honom.


Sluter ögonen och ser dig framför mig. Partiet under dina gröna ögon fascinerar mig, svagt färgat blått på grund av allt för tunn hud. Det ljusa mot dina gröna ögon är det vackraste jag sett. Någon rynka som sträcker sig ut från ögonvrån och utåt. Vill bara lägga mina fingar där, känna hur len du är. Dra med fingret längs en rynkas kontur. Känna din hud under mina trevande fingrar. Från första stund har jag varit förtrollad av hur genomskinlig din hud är där. Det gör mig svag. Du har läppar som vem som helst skulle kunna döda för. Fylliga och svagt blodröda. Våra läppar skulle passa perfekt i varandras. Din överläpp som tvingar sig mot min, trycker sig mot min för att vi ska kunna explodera tillsammans. Ditt utseende är perfekt. Du är den sexiagste mannen på denna sidan jordklotet. Allt det där ska bli mitt. Om så endast för en natt.

23:27

23:27. Vad ska jag göra nu då? Småpackad och hemma. Ensam. Hur jävla värdelöst som helst. Har varit på nån slags avtackning. För världens bästa. Jag vill inte att du slutar. Men jag har kanske kommit över mina känslor för dig. På riktigt, en gång för alla. Eller. Fan. Jag kommer alltid dyrka dig. Och tycka att du valde så jävla fel. Du kunde väl iaf släppt efter en endaste gång. Och låtit mig få dig. Men ni måste gå till jobbet imorgon, astidigt. Och ni kommer må dåligt. HA! Jag måste sova hur länge jag vill och sen åka tåg till Norpan.

När man har en tjej som inte är jag. Vad får man göra då, mot mig? Med mig inblandad. I all tid som varit har jag sett dig som en reko kille. Reko personifierad. Fan. Det är inte ens idé att jag ödslar ord på dig. Och den här jävla soppan. Åk du hem till din jävla tjej. Vi ska ju ses på måndag. Jag kommer fan falla. Och jag är packad. Det var på tiden.

Dessutom ser du inte ens fram mot din semesterresa med hela lycklighetsfamiljen. Vad är det för fel på dig? Skit i resan. Och göm dig hos mig.

Önskelista

Saker jag mest av allt vill just nu:

-att min ugn blir ren utan att jag behöver anstränga mig
-vara finnfri
-veta hur det känns att sätta på nån
-vara påväg till Gryttjom
-ha en jävla massa miljoner
-kunna springa 2 km på 10 min utan att bli kräkfärdig
-slippa skaffa nya p-piller
-ha mindre tuttar
-sluta tänka på upptagna killar eller killar som inte är intresserade av att ligga med mig
-att en bil blir min
-ha anledning att vara någon annanstans
-känna mig på bättre humör
-komma ihåg att inte vara en bitterfitta

Morgonångest

Hur ska man på ett snyggt sätt kunna markera för någon förälskad att allt man vill ha är vänskap? Det är svårt när jag vet att jag kommer att förlora på det. Gillar inte att förlora. Det gör ont och det svider. Kanske kan jag bara låtsas. Jag brukar ju vara bra på det. Låtsas alltså.

Tiden går och ibland undrar jag vad jag väntar på. Att det på allvar ska börja? Att jag ska bli förälskad vid första ögonkastet? Sagoförälskad. Att jag ska sluta att träffa människor som är totalt inkompetenta och stör min intelligens? Eller varför inte ett tecken? Ett tecken som kanske sänds från Gud och som hundra år efter min död gör att jag förklaras som helgon. Kanske en diagnos som förklarar mitt sjukliga jag?

Medan jag väntar så ska jag bara sitta här. Oförglömligt vacker och lycklig. Lycklig över att det är ganska bra som det är. I väntan på något bättre alltså. Sen är det bara att slänga ut det gamla packet och in med den nya, hetare och bätte.

Jag kan ändå inte glömma att..
Hans röst är den hetaste. Hans händer är underbara. Hans kommentarer ger mig de skönaste egokickarna. Svarar inte när han ringer. Jag tycker ju inte ens om honom.

Jumping around

Många gånger har jag tyckt att Christopher är dum i huvudet. När han berättade att han skulle ta fallskärmscertifikat så minns jag att jag tänkte att nu får han väl fan ge sig. Nu sitter jag här och tänker att jag är nog lika dum i huvudet som han, trots allt.

Skillnaden mellan oss två är att han är otroligt strukturerad och rationell. En logikens man. En känslomässigt störd tänkare som noga överväger allting minst hundra gånger innan han bestämmer sig för något. Jämför och funderar. Troligtvis har han ett block där han kan kalkylera och sedan analysera skiten. Men när han väl har bestämt sig så blir det så. Punkt slut.

Jag är tvärtom. Jag är ju fortfarande en känslomässigt störd tänkare men också en explosiv, otålig och allt ska ske på en gång, helst-nu-innan-jag-hinner-tänka-efter människa. Jag får huvudvärk och blir otroligt rastlös av att tänka efter före. I mitt liv behöver jag direkt stimulans, får jag inte det är jag rädd att jag ångrar mig.

Hur rationell bör man vara och hur mycket behöver man tänka efter före för att ta fallskärmscertifikat? Jag vet att jag gillar luften och går igång på spänning.

Dessutom känner jag mig som en sopa bredvid er som hoppar själva. Ni som kan sticka upp i luften så fort vädret tillåter. Jag vill också bli vän med utrustningen, lära mig dess betydelse och skaffa mig tillit gentemot den. Jag vill bli herre över utrustningen och lära mig hantera den. Jag vill kunna se på min skärm, blicka upp i luften och tänka att nu jävlar, snart är vi där, du & jag.

Äntligen

Efter tre månader har jag hittat knappen. Vägen till fontänorgasmer och trippla orgasmer och fan och hans moster. Yeah right! Däremot har jag nu hittat rätt och hädanefter kan alla kommentera mina inlägg. Är inte världen fantastisk! För att inte tala om dagens teknik. Och dess användare.

Rimliga skäl

Har legat på rygg hela dagen. Inte bresat och så. Bara legat på rygg i gräset och blickat upp bland molnen. Tänkt på dem som svävar omkring däruppe. Gick hem och läste på lite om olika fallskärmskurser. Fattas det mig något eller är detta ännu ett infall av fullkomlig tristess?

Under tiden jag legat och funderat på hur det känns att sväva alldeles ensam däruppe så har jag tackat nej till allt vad fika och middagar och ölande heter. Numera är ensam stark. Inga mer flörtar. Inga mer översovningar för att du är trevlig och gillar mig. Inga mer råddjursögon eller menlösa dejter där det kanske kan säga klick. Fan heller.

Nu är det bara jag och min längtan.

Varför ska jag tacka nej till hoppningen?
Varför ska jag säga nej till något som ger mig kickar?
Varför ska jag inte använda mina pengar till detta?
Varför ska jag inte använda min fritid till det här?
Varför ska jag tråna när jag kan få det?
Varför ska jag titta på när ni hoppar?

Ge mig ett, ett enda rimligt skäl till att jag ska tacka nej till detta. Till vad livet har att erbjuda.