Jumping around

Många gånger har jag tyckt att Christopher är dum i huvudet. När han berättade att han skulle ta fallskärmscertifikat så minns jag att jag tänkte att nu får han väl fan ge sig. Nu sitter jag här och tänker att jag är nog lika dum i huvudet som han, trots allt.

Skillnaden mellan oss två är att han är otroligt strukturerad och rationell. En logikens man. En känslomässigt störd tänkare som noga överväger allting minst hundra gånger innan han bestämmer sig för något. Jämför och funderar. Troligtvis har han ett block där han kan kalkylera och sedan analysera skiten. Men när han väl har bestämt sig så blir det så. Punkt slut.

Jag är tvärtom. Jag är ju fortfarande en känslomässigt störd tänkare men också en explosiv, otålig och allt ska ske på en gång, helst-nu-innan-jag-hinner-tänka-efter människa. Jag får huvudvärk och blir otroligt rastlös av att tänka efter före. I mitt liv behöver jag direkt stimulans, får jag inte det är jag rädd att jag ångrar mig.

Hur rationell bör man vara och hur mycket behöver man tänka efter före för att ta fallskärmscertifikat? Jag vet att jag gillar luften och går igång på spänning.

Dessutom känner jag mig som en sopa bredvid er som hoppar själva. Ni som kan sticka upp i luften så fort vädret tillåter. Jag vill också bli vän med utrustningen, lära mig dess betydelse och skaffa mig tillit gentemot den. Jag vill bli herre över utrustningen och lära mig hantera den. Jag vill kunna se på min skärm, blicka upp i luften och tänka att nu jävlar, snart är vi där, du & jag.