Listorna

Händelser som gör den här veckan till en riktig jävla skitvecka. Ett riktigt bottennapp. Så att jag nästan vill bli överkörd av en buss. Så dålig.

*alla utom två, möjligtvis tre, av mina kollegor hatar mig. Och då jobbar det ändå 220 personer där.
*jag hatar minst 218 av dem.
*mamma och pappa är i Thailand.
*jag har tillåtit mig att bli blek och fet igen.
*jag har tre finnar i pannan, en i näsan.
*lillebror har fått cancer. Igen.
*Niklas är i Schweiz.
*min sociala fobi har åter börjat göra sig påmind.
*jag blir aldrig mätt.
*ogillandet av barn blir allt större. Mycket opassande eftersom andra verkar tycka de är ljuvliga.
*ingen flyttar hit.

Ja det var väl det allra värsta. Det kan bli värre. Om Bonden får stanna kvar i kvällens Lets Dance. Egentligen är det inte honom jag stör mig på utan hans danspartner. Hon är så ful att jag mår illa när jag ser henne.

Det som gör att det hela lite mer drägligt.

*jag har mens. Alltså inga jollrande bäbisar i sikte.
*jag har en bostadsrätt.
*jag har snott tre rullar toapapper från jobbet.
*SL-trafiken tog mig hem idag också trots att resan tog en timme och 20 minuter. (Tredje fredagen i rad som SL fuckar upp min hemresa. Och för detta får jag som resenär from 1 mars pröjsa 70 spänn mer i månaden. Ekvationen går inte ihop. Inte nånstans)

Härvarethai!

Att en torsdagkväll få välja mellan att stinka thai och att inte stinka thai skulle nog vara ett lätt val för många. Med största sannolikhet skulle de allra flesta normalt funtade såklart välja att inte stinka thai. Och då pratar vi thaimat. Och vi pratar stink ända inifrån trosorna och ut till den kanske, ännu aningen, för kalla vårjackan.

Jag stinker thai och det gör jag med glädje. För med stinket kommer också en mycket trevlig middagsstund med min kära vän Peter. Om de annars så normalt funtade hade vetat att Peter var tillbehöret till stinket hade säkert alla ändrat sig och gladeligen gått omkring och luktat som en hel oystergryta! Peter är bra för han är svinlätt att umgås med, han lyssnar, han bryr sig och han är glad! Alla som inte fick äta thai med Peter ikväll kan känna sig jävligt blåsta!

Dessutom har jag namnsdag idag och jag tackar som mest Sonen av Götet som med dessa briljanta ord överraskade mig totalt "Grattis på din fina namnsdag! Hoppas du får artiklar och föremål"

Och så till emigranten av Schweiz. Du är bättre än en grötfrukost!

Ambivalent

Jag kan inte bestämma mig om jag är rosenrasande, äcklad, hungrig! bitter, irriterad, avundsjuk eller bara mänsklig. Saker och ting stör mig ialla fall och det är inte lite det. Jag stör mig så mycket att jag inte kan sova om nätterna. Det stör mig också.

Matvrak!

Vad äter ni om dagarna? Äter ni mycket, äter ni lite? Är ni såna som glömmer bort att äta? Jag skulle aldrig någonsin glömma bort att äta. Jag tror inte på sånt. Jag tror att folk hycklar och ljuger sig blåa när de lite nonchalant säger att dem har glömt att äta. Jävla skitsnack. För mig är mat det mest primära i hela livet. Jag blir ett vrak utan mat. Och det blir ni med. Och det står jag för. Idag har har jag ätit kanske aningen mer än vad jag har förbrukat och jag är sjukt nog fortfarande hungrig. Det, kan jag erkänna, skrämmer mig lite.

En portion havregrynsgröt, två dl valio yoghurt, ett kokt ägg, en Fazer Må Bättre smörgås med kalkon och gurka på, kycklinglasagne, ett äpple, en banan, två dl valio yoghurt med två knäckebröd i, ädelost & crabstickspaj med sallad, en Fazer Må Bättre smörgås med ost och gurka på och så avslutningsvis en dl valio yoghurt.

Säg mig, kan jag överhuvudtaget vara hungrig efter att min kropp fått i sig allt detta under blott 12 timmar? Jag menar, finns det ens en möjlighet till att känna hunger efter detta näringsintag? Det borde vara en fysiologisk omöjlighet. För hungrig det är jag. Eller så är det bara psykiskt. Som med allt annat när det gäller mig.

What difference does it make?

När Tobbe tar sats. Pressar luften ut ur lungorna, gör läten, bildar ord, slår huvudet på spiken, när han skapar klockrena meningar. När han finner exakt rätt ord vid rätt tillfälle, då blir han lite av en kändis och hyllad upp över öronen. Alla pratar leendes om Tobbe. Och med all rätt. Men jag då? När jag gör detsamma. När jag säger det som de allra flesta tänker men som ingen jävel vågar yttra. När alla andras munnar är smala som streck, när alla kniper igen sina små käftar till oigenkännlighet, när alla vänder ryggen till och spyr sin galla någon annanstans. När jag då kliver in och säger det Tobbe med lätthet kunde ha sagt, inte blir jag hyllad och höjd till skyarna då. Istället får jag menande blickar, onda ögat och suckningar som inte ens de döva kan undgå att höra. Jag blir beskylld för att vara ett socialt missfoster, ett smartass som aldrig fick lära mig de sociala koderna, en sopa som inte fattar hur mänskligt folk beter sig. En idiot som inte vet hut. Tobbe är ett riktigt mysmongo och jag förblir bara ett mongo. Vari ligger skillnaden?

Trippel thanks!

Tre tack vill jag ge. Ett till Karin. För att du får mig på rätt köl igen, påminner mig om mina sovvanor. Att de inte behöver vara fel. Ett till Angel. För ditt brinnande engagemang i mina livsfrågor. Kommer aldrig mera behöva fundera över sjusovare. Ett till Valio. För ny smak på tillfälligt besök. Äpple kanel. Som att äta äppelpaj. Fast godare. Himmelskt! Valio är det bästa näst efter kärleken. För inget kommer någonsin vara bättre än den.

En fråga

Med tanke på inlägget före detta. Dess rubrik, tänker jag särskilt på. Sjusovare. Vad betyder det? Jag trodde det var att man sover slött och länge. Inte till sju. Någon som vet?

Era sjusovare

Ska det vara så här? Det här kan inte vara normalt. Jag är den enda vakna människan i hela universum. Klockan är 07:14 så ingen vågar jag ringa till. Malin hade ringt klockan 22:36 igår. Då hade jag sovit i ganska exakt en timma. Nedbäddad. Jag vågar inte ringa henne nu.

Måste alla ränna ute om nätterna? Varför kan man inte ses klockan åtta en lördag? Det skulle passa mig ypperligt. Det skulle ge mig så mycket mer. Det skulle göra mig till en bättre person. Känner jag här i min trista ensamhet.

Jag hatar den här jävla stan. Det finns ju ingen att leka med. Aldrig nånsin.

Sjukt om något

Under flera års tid har jag vid den största av bemärkelsedagar och andra högtider som kan resultera i paket önskat mig en apelsinskalare. En sådan i plast som man kan trä på fingret för att lättare göra skåror i apelsinens skal. Det har alltså stått högst på min önskelista men som jag aldrig fått. Vänner säger att de verkligen har letat. Särskilt Practical har varit som besatt av att hitta den här typen av gammeldags apelsinskalare. Ganska så gulligt.

Förrförra gången jag var på Daglivs så snubblade jag rakt in i en korg med gula apelsinskalare. Lyckan var som ni förstår enorm! Att man bara för 14,90:- kan känna detta glädjens rus.

Självklart ville jag dela med mig av lyckan så väl hemkommen slet jag upp förpackningen apelsinskalaren låg i, tag hand om skalaren och la den numera tomma förpackningen i ett kuvert, skrev "den som söker han finner" på en bit papper och postade till Practical.

Igår hade Practical varit inne i någon riktig turkaffär. Hennes kompis var på jakt efter drinkpinnar. Vad tror ni de hittar? Skalare så klart. Efter alla dessa år. Är det inte sjukt om något.

Kanske det värsta ni hört

Hör på det här då. En historia med 100 procents sanning, taget direkt ur verkliga livet. Det tragiskt verkliga livet. Min farmors liv. Den värsta jävla kärring du kan tänka dig. En riktig fitta faktiskt. Utan krusiduller. Gud vad hon överdriver, tänker ni, alla gamla blir väl lite smågaggiga och får en släng av lite senildementhet. Hetsa inte upp dig i onödan, smågnälliga farmödrar är nåt som kommer med åren, något man får räkna med. Nu är det så att min farmor varken är gaggig eller senil, hon är bara jävligt dum i hela huvudet. Lyssna på det här.

Farmor och farfar bor ihop. Typ. Mestadels av tiden tillbringar de ialla fall under samma tak. De delar samma ytterdörr men sovrum och säng har varit skilda sedan Franska revolutionen. Silverbröllop guldbröllop diamantbröllop! Alltid är det nåt festligt att fira, oavsett om man vill eller ej ska man stå där och le i kapp med sina lätt efterblivna kusiner. Låtsas att man har nåt gemensamt. Att jag aldrig har hört farmor och farfar säga ett enda snällt ord till varandra hör inte dit. Är man gift då är man. Punkt slut. Notera dessutom att kalas ofta genererar i presenter!
Farmor är alltså världens piggaste 91-åring. Farfar är den näst piggaste 93-åringen. Ingmar Bergman var ett strå vassare, men så var han väl lite yngre också. De bor i ett radhus med två våningar. Med en toalett på varsitt våningsplan. De båda skilda sovrummen är belägna på radhusets övre plan. Farmor sover i lägenhetens största sovrum förstås, det med balkong såklart, i en hästensäng of course med alla finesser du kan tänka dig, plus några till. Farfar sover i en bäddsoffa från det glada 70-talet. Fast inte i ett sovrum alltås utan i tv-rummet.

Samtalsämnen har som ni säkert förstår sedan länge tagit slut. Gesten att ens låtsas tycka om och bry sig om den andra likaså. Farmor ligger på sin slottsliknande kammare och löser korsord medan farfar sitter i sin nedsuttna bäddsoffa och tittar på tv. Bilden kommer från burken itself och ljudet får han från en specialbyggd kudde han sitter på. Farmor tycker nämligen inte om att höra det monotona surrandet från tv`n när hon löser sina korsord så därför är ju lilla ljudkudden ett mycket praktisk tillbehör.

Farmor tycker heller inte om att bli störd i sin nattsömn så om farfar vaknar av att det trycker på är han strikt förbjuden att använda toaletten där uppe. Farmor tycker att det är helt i sin ordning att 93-åringen varje natt han behöver kissa knatar ner för trappan för att slå en drill på toaletten på nedervåningen. Och för att göra sagan om än ännu mer obegriplig så är farfar också förbjuden att tända lampan när han smyger ner för trappan.

Förra veckan så lyckades farmor ändå på något sätt bli störd i sin nattsömn och vaknade av ett störande och aningen otillfredsställande ljud. Ljudet av en farfar som trillar ner för trappan.

Slå den bitchigheten om ni kan!

Svinenkelt

Kärlek ska vara något fint och skimrande. Det ska inte vara hårda och trubbiga ord. Vassa armbågar och kanterna kvar av limpan i brödfacket. Kärlek ska vara enkelt.

Ett fullkomligt lysande exempel på denna typ av kärlek står Mats & Linda i Köping för. Hela svenska folket får vara med när de firar sin ett-årsdag. Till Köpings, antagligen mest flotta resturang, tog Mats sin Linda för att fira sin kärlek. Kan de månne blivit serverade pyttipanna?

Linda menar att för den här speciella dagen ska bli så bra som möjligt är det viktigt att Mats tvättar sig under armarna. Det är ialla fall vad hon tänkt göra. Sedan hade hon också planerat att tala om för Mats att han inte ska gå och tråna efter andra tjejer. Schysst att ha ett sånt avslappnat förhållande. Varit ett par i ett år och stått ut med att karln tänker så mycket på andra att hon tillslut måste säga ifrån. Mycket bra dag att göra det på. Nytvättad och allt.

Och som grädde på moset så ville hon, dagen till ära ha en puss. Om Mats av någon anledning skulle glömma det hade han skrivit upp det på en lapp.

Mats & Linda kommer med allra högsta sannolikhet fira både två och tre år tillammans.

Skrivkramp

Jag skäms ögonen ur mig. En femåring skulle klara det här bättre. Hålla liv i den här bloggen alltså. Hur tråkig har jag blivit egentligen? För visst händer det väl saker värt att skriva om även i februari tvåtusenåtta. Vad upptar min tankeverksamhet? Vad brukar jag skriva om? Minnet sviker mig. Inspirationen vill inte ge av sig själv. Jag verkar trivas bättre i gymet än framför datorn. Bland annat.

Eller är det helt enkelt så att jag skriver mest och bäst när jag är förbannad, irriterad och bitter. Så där lagom självömkande. En riktig bitterfitta. Jag är ledsen alla blogger-lovers out there men jag kan inte ge er det just nu. Jag är så himla kär att det är löjligt. Jag kan inte skriva när jag känner så här. Jag kan bara le.

Sovvanor

Att gamla människor stiger upp i ottan är allmänt vedertaget. Det är också av någon obegriplig anledning fullt förståligt. Ingen rynkar på näsan eller tittar snett. De är ju gamla. Igår släckte jag min sänglampa klockan 21:02. För att sedan tända den klockan 06:19. Då hade jag sovit klart. Fick panik när jag vaknade så tidigt på min lediga dag men efter en snabb kontroll av sömnen på handens tio fingrar kom jag fram till att jag faktiskt sovit nio timmar vilket måste räknas som godkänt. Jag kan inte låta bli att undra hur mina sovvanor kommer se ut när jag är gammal.

Kebaben vs tonfisken

Jag är inte en sån som dras med en envis magkatarr eller är den som har problem med irriterande hemorojder eller svullna polyper. Sällan har jag huvudvärk eller nageltrång. Inte heller psoriasis eller acne. Däremot kan jag ha lite problem med att sova borta. I veckan fyllde jag 29 år och man kan tycka att jag borde ha lämnat den här sortens problem bakom mig. Så är alltså inte fallet.

Igår var jag på drinkfest där temat naturligt nog var Per Plura Jonssons hitlåt "Vi ska bli fulla för kärlekens skull". Under kvällens gång märkte jag att jag inte tyckte så jättemycket om drinkarna (allra minst den som jag själv var skapare av) så därför blev jag heller inte särskilt rund under fötterna. Sambo svepte utan skam en flarra Minto och var nog den som blev fullast. Helt rätt! Full eller inte så kom jag ialla fall i säng klockan 04:16. Hur länge jag sov vet jag inte men plötsligt var klockan åtta och fåglarna kvittrade så vackert under den klarblå himlen.

Kontentan av dålig och alldeles för lite sömn (under hela veckan) är att jag känner samma känslor som när en bakfylla slår till. Dvs att begäret eller cravings som verkar vara det nya, efter läsk och kebab är gigantiskt. Men eftersom jag inte är det minsta bakis så kan det heller inte bli någon skräpmat. Så för att dämpa suget har jag, här i min ensamhet suttit och glott på kylskåpet, vankat av och an, ätit ett kokt ägg som dels var alldeles för kallt för min smak dels helt saknade smak av kebab. När äggtricket inte hjälpte så tryckte jag i mig en tonfisk & äpplepasta. Nu ska jag äta en kiwi i hopp om att få min kropp på rätt köl igen. Imorgon är det måndag och det betyder nystart på alla fronter. Ser med glädje fram mot det och det är utan minsta tillskymmelse av ironi. Det är dags för endorfinerna att göra återintåg och revolt i min kropp och mitt liv! Boxning och spinning med John, badminton med Nikey och styrketräning med mig själv. Fan vad jag kommer bli tajt & läcker! Slå det om ni kan!

Förväntningar

Jag har alltid trott att förväntningar är något bra, att de medför glädje & joy och allt sånt skit. Nu är jag tveksam. Det kan också bli så fel. Just pga förväntningarna. Rörigt det här. Jag lägger ner.

För övrigt har jag nu en fullt fungerande långfärdsskridskoutrustning. Det enda som saknas är isen. Den är minst sagt viktig i sammanhanget.

Men åhh...

Nu har jag firat i dagarna två. Superb har det varit. När jag kom hem efter en middag med tjejerna så väntar mig ett brev från min nioåriga systerdotter. Världens finaste brev, läs själva..

"Grattis på födelsedagen Maria. Jag hopas att du får en bra födelsedag. Det skule vara kul om du kom hem på din födelse dag. Jag längtar äfter dej för att jag gilar dej. Jag hopas att du gilade brevet. Med många stora varma kramar från Elvira"

Om jag gilade brevet. Jag älskade brevet.

Tack!

Hannah, Per-Erik, Alex, Tommilain, Daisy, Jeanette, Karin, Tommy, Angel, Practical, Niklas, John, Emma J, Lina L, Therese, Joanna, Lina J, Aine, Micke H, Niklas L, Marcus, syster, mamma, pappa, farmor, moster, nån som jag inte känner igen numret till, Peter & Annika och Anne-Sophie.

Tack till er som kom ihåg och tog er tid att gratulera mig på min stora dag. Särskilt tack till Peter och Annika för den skönsjungande sången och tack specially till dig, Nicke Nyfiken, för både det ena och det andra. Nu när jag tänker efter mest det andra.

Minst tack till Christopher, Erik och Björn. Tanken slog mig att ni lät bli att gratulera pga illvilja men jag känner ju er och vet att era små hjärtan är gjorda av guld. Jag tror ni alla tre tänkte på mig igår, eller fan, tror jag verkligen det. Korrigering, jag tror att ni alla tre under den senaste veckan har tänkt på mig. Och med tanke på att ni är flitiga studenter, mitt i kärriärklättringen och ruggigt nykära så förlåter jag er. Fast förvänta er inget spektakulärt på er dag.

Om jag glömt någon. Sorry. Man kan inte ligga på topp jämt!

Bitterfittan!

Man får köpa present till sig själv. För att gardera sig om ingen annan gör det. Jag har köpt boken "Bitterfittan". Men den är inte bara till mig. Tanken är att den ska vandra mellan olika bitterfittor. Min polska väninna och jag kom på den fullkomligt lysande idén om att införskaffa oss en bitterfittebok. Perfekt när humöret tryter och man blir så där pms-gnällig och bara tycker att livet är ruttet och att alla andra är idioter. Typ som jag varit idag. I sådana lägen slänger polacken fram bitterfittboken och så vet man att man ska ta och kamma till sig. Inte gnälla så förbannat utan göra nåt åt saken, ta tag i sitt liv och bete sig som en vuxen! Så jävla smart! Att samtidigt få en present men också en ajabaja. Ingen kan ju bli sårad eller kränkt av en sådan uppläxning!

Att komma igen

Idag har jag promenerat, handlat mat, lämnat tillbaka pusslet hos Classe, skurat väggar och golv i badrummet, tvättat, lagat matlådor, gjort en födelsedagscheesecake, solat, duchat och blåst håret, bjudit in Lina på Lets Dance kväll, sett på Vänner och gnällt över att jag har för stora bröst!

Det här är fjärde veckan utan träning och fan vad jag börjar bli grinig. Imorgon får det vara slut på mitt pissiga humör. Jag vill vara i god form och jag har varit sjuk. Då kan jag inte tycka att 60 minuter spinning är peace of cake. Det är inte hela världen. Jag kommer igen. Om tre veckor känns det bättre. Imorgon ska jag ha självskydd och gå på core. Om tre veckor funkar spinningen också. Och John, du köper det där jävla kortet nu. No mercy!

Nu ska jag ta mitt dåliga humör och bädda ner det.

Middagstips!

Mindre bättre vetande rynkar på näsan när jag äter min favorit 1. frukost 2. mellanmål eller 3. kvällsvard. Ibland händer det att jag går och lägger mig för att det snabbare ska bli morgon så jag kan få äta vidundret igen. Havregrynsgröt och valio yoghurt. Kittlar dödsskönt!

Härromdagen fick jag höra något som fick mig att inse att jag inte är ensam om ännu ej upptäckta matvanor. Tonfisk och yoghurt! Hade det varit för några år sedan hade jag med äcklad grimars frågat om du vore dum i huvet men med tanke på att jag, om två dagar, firar den celebra åldern av 29 så tänkte jag snarare, hmm, intressant. Moget och stort av mig. Och en hejdundrands eloge till den som kommit på blandningen av fisk och mjölkprodukt. Det kanske kan bli födelsedagsmiddagen!

Inombords

Det bubblar över.

Och det kittlas.

Längtan känns näst intill som tortyr.

Överrumplad av ett pussel

Nu när Unge Herr Nicholai och jag kilar stadigt så känner jag vissa, mer eller mindre, starka påtryckningar att träffa människor jag aldrig förr har träffat. Och som jag antagligen heller aldrig hade träffat om det inte hade varit för att det blev som det blev. En sådan människa är hans syrra. Igår var det alltså dags. För att göra storyn begriplig följer först en välbehövlig prolog.

I söndags var jag och Unge herr Nicholai på äventyr, dvs på the one and only Clas Ohlson. Vi letade efter lampor men hittade istället ett pussel. Jag blev blixtförälskad och ville nog innerst inne köpa det men avstod. Varför vet jag ej. Sen dess har jag tänkt på pusslet.

Igår, torsdag kunde jag inte längre hålla mig utan promenerade in till Gallerian och köpte mig ett pussel. Efter det åkte jag till Stockholms finare stadsdelar för att möta upp Unge herr Nicholai och hans syster för att visa upp mig själv och på så sätt låta syrran göra en bedömning och eventuellt betygsätta mig. Eftersom jag var lite nervös var det skönt att ha pusslet med så det första jag gör är att visa och pladdra på om pusslet. Då deras engagemang och intresse för mitt alldeles helt underbara pussel var i stort sätt lika med noll tänkte jag att "era tråkiga jävlar, ni ska då aldrig få pussla med mig" och stoppade sedan tillbaka pusslet i påsen för att resten av tiden istället fokusera på syrrans sexmånaders bäbis och genom det vinna lite pluspoäng.

När jag senare skulle slita upp mitt fina pussel så hejdade Nicholai mig. Vanudå? Helt plötsligt så har jag ett paket i handen och wips så har jag två identiska pussel. Jomenvisstserru, klart att Unge Herrn hade involverat sin syrra och bett henne att köpa ett pussel till mig innan hon åkte till honom. Det förklarar en del.

Shape up girls

Min kompis har ett förhållande med en fyra år yngre tjej. Good for him för när han är gubbe kommer hon fortfarande vara läcker och very bendy! Visserligen tror jag att han kommer åldras med den största värdighet av dem alla så han har verkligen inget att oroa sig för. Eller är det kanske tvärtom. Han kanske borde oroa sig utav bara helvete för visst är det så att tjejer har en tendens att fetta till sig när de blir ihop med någon. Killarna fortsätter att vara läckra och fräscha medan tjejen liksom förfaller totalt och blir värsta pösmunken. Det är osmakligt men framförallt oerhört ologiskt. Man tycker ju tvärtom att båda borde loose some weight eftersom de har så sjukt mycket sex i början. Och med tur även fortsättningsvis.

Jag tänker inte låta det hända. Jag tänker inte bli nåt fetto. Tvärtom ska jag gå ner fyra kilo till. Men sen får det fan räcka. Sen tror jag inte att jag kan bli smalare och samtidigt vara snygg. För det är ju vitsen med hela alltet. Inte sant.

No more förnekande

Jag är kär. Hua så läskigt men ack så underbart.