Här är mitt liv, rubbet!

Högstadiet. Anne-Sophie blir ihop med Peter. Igen. Han gör aldrig slut eller om han gör slut genom en kompis. Fortfarande oklart. Vi tycker att han är en tönt. En fegis. Ohjälplig kärlek som gör ont. Kommer hjärtat någonsin att läka?

Tre dagar i veckan tränades basket. På led cyklade vi till Aluceum, hemvägen gick alltid långsammare. Om det berodde på trötta ben eller pallandet av äpplen förblir ett mysterium. Föräldrar som skjutsade, hejade och stöttade. Ändå vann vi aldrig. Jag gjorde självmål och undrar än idag hur i fridens namn det kunde gå till. Karriären lades ner. På sommarloven hängde ”alla” på skolgården. 15-åringarna varvade med mopparna. Tjejerna bar alla samma färgglada jeans från JC. Någon fick hångla. Aldrig jag.

Nästa person att bli min vän var Anna. Den finska pinnen. Inte alls lika högljudd eller villig att synas som de vänner jag tidigare varit van vid. En dag följde jag med Anna och hennes extremt lågmälda pappa till IKEA, en mjukglass på det och så förblev vi vänner. Inte svårare än så.

Gymnasiet. Jag och 25 andra tjejer. I samma klass. Sp3A. Som vi höll på. Jag kanske mest. Gillade att synas. Vågade synas. Så trygg i mig själv. Varifrån kom all den här styrkan? Redovisning i stringtrosor och uttagning till årets stjärngosse. Jag var tanken till mycket. Vid skolfester i byns enda diskotek alltid förfester hos Karin. Efter två flaskor 7,2% Norrlands Guld blev kvällarna till minnesvärda lyckorus. Tiden var oåterkallelig och underbar. På många sätt den bästa i mitt liv. Bekymmersfri.

Maria Z var ihop med en konstig kille i lila luvtröja. Erik. En kort stund bara, för sedan blev han min. För så lång tid. På sin blå världsmästarcykel trampade han till mig. Sena nätter efter svettiga hockeymatcher. Söndagseftermiddagarna i isande kyla, talangen Erik fyra-målsskytt, stoltheten genomsyrade hela mig. Tillsammans lärde vi varandra vad kärlek var.

Fredagskvällarna oftast hemma hos Helene. Alla hade lika långt dit, med cykel uppskattningsvis sju minuter. Med varsitt glas Herrljunga cider och ett halvt kilo smågodis låg vi alla huller om buller i sofforna. Slaviskt följde vi Martin Melins resa till seger i första omgången av Robinson. Anna. Emma. Helene. Och jag. Ibland även Jocke, Rickard, Dennis, Elin och Lina. Vi var ett högljutt stillsamt gäng. Med mycket kärlek och glädje. Vi behövde inte berusa oss med alkohol för att hitta varsin plats. Av den enkla anledning av att alla behövdes.

1997 har jag som nyårslöfte att varje dag bära en hjärtformad brosch. Jag håller löftet.

Året efter studenten var mest dravel som inte förtjänar några djupare ord. Au-pair jobb som varade en vecka, Göteborgsvistelse i tre månader och som en räddande ängel, praktikplats på Räddningstjänsten. Sociologistudier efter det. Kvantitativa och kvalitativa studier varvades med resor till Gävle dit talangen flyttat för att plugga till lantmätare!

Som 20-åring flyttade jag till huvudstaden för att sommarjobba på Sveriges största bevakningsföretag. Det var sommaren 2000. Ensamma mörka nätter, olarmade lagerlokaler och tunnelbanelåsningar skrämde mig aldrig. Jag hittade min plats bland buffliga grabbar och tryggheten var under många år just i denna uniform.

Sedan börjar det knaka. Jag påbörjar en massa saker. Utan att avsluta en endaste. En ond cirkel fångade mig och jag satt fast i mitten av ekorrhjulet och kunde inte ta mig loss. Hoppar av åtråvärd utbildning på Idrottshögskolan, skyller på en fejkad graviditet. Fortsätter min halvdana hälsokarriär i Katrineholm. Efter ett år lämnar jag även detta. Mormor dör. Erik och jag gör slut. Jag träffar Annelie. Inbillar mig en massa saker. Kan inte sortera bland tankar och känslor och är mest arg.

Några halvtaffliga förhållanden. Ingen glöd. Ingen passion. Ingenting utav mycket. Jag undrar om jag någonsin kommer bli lycklig. På riktigt. Alltså glad mer än tre timmar åt gången.

Och värre blir det. Kan inte känna glädje för andras framgång. Isolerar mig och vill vissa dagar inte kliva upp ur sängen. När telefonen ringer är det inte för att någon vill höra hur jag mår utan för att håna mig för mina misslyckanden. Jag vill vara glad men kan inte.

Efter kriminologistudier (avhoppade såklart) känner jag mig nöjd med mitt val av arbete. Även det här bland buffliga killar men tack och lov mestadels solidariskt folk som trängs i korridorerna. Uniformsyrket verkar klä mig. Långa korridorer och låsta dörrar verkar trivas med mig.

Känner att livet kommer tillbaka till mig. Försöker. Rensar bland vänner och bekanta. Inser värdet av de vänner jag har och vill aldrig någonsin skiljas från er. Ett leende på läpparna är inte ovanligt. Det bästa av allt är att det är äkta.

Dagen innan en av många Londonresor bestämmer jag mig. Igen. Men den här gången är det annorlunda. Niklas och jag börjar träffas. Mer och mer. Hans armar gör mig knäsvag. Yr. Matt. Ju mer vi ses desto säkrare blir jag. Jag behöver inte längre undra vem som är till mig. Han är till mig. Och jag är till honom. Världens vackraste. Hans sätt att tänka och vara skiljer sig från mitt eget och det berör mig. Jag vill bara ha mer och mer av den här människan. Och ge tillbaka lika mycket. Niklas är på riktigt. Och det bästa som har hänt mig.

Tredje gången gillt?

Blogghysterin verkar ha nått sin kulmen. Och avstannat. Det är inte bara mina ord som tycks vara slut. Det går längre och längre tid att fylla sidorna, inte bara för mig tycks det som. Finanskrisen har satt oss alla på pottan. Alla sidor blickar tomma. Lite förbannad blir man ju när ingen skriver. Man vill ju läsa om dem som har det sämre. Om möjligt. Jag har inget behov av att synas längre. Behöver inte höras. Jag behöver inte spy ut min galla över andra misslyckade personer. Mitt liv börjar stabilisera sig. Jag tränar regelbundet, jag lägger mig troligtvis före Stella, jag gör min egen musli. Sedan augusti harjag bytt jobb twice, varit på långresa och sålt min lägenhet. Jag har fyllt 30 och orkar inte skräna längre. Jag ska inte klaga. Jag. Ska. Fan. Inte. Klaga. Jag ger er mina sista här-är-mitt-liv, i ett enda svep. Tack för allt.

Tack!

Tack Anna, Emma, Niklas, Åsa, familjen, Hannah, Lina, Marcus, Aine, Mark, Alex, Patricia, Angel, Christopher, Simon, Jonas, Anna, Jonas, Therese, Lina, Karin, Anne-Sophie, Sara, Henka, Björn, Erik, Peter, Annika, Wilhelm, Gerd, Hans, Kerstin, Malin, Tomas, Helene och Micke för att ni kom ihåg min födelsedag och gratulerade mig!

Min pappa sa jävla

Väldigt tidigt igår morse parkerade jag tjänstebilen lite slarvigt utanför en portuppgång. Eftersom jag endast skulle vara inne i byggnaden någon minut tyckte jag att det var en smart lösning, kallt och jävligt som det var ute. I alla denna hast missade jag tydligen att jag blockerade utfarten för ett litet unket och slitet garage. Detta blev jag dock varse om när jag kom ut till bilen och blir mött av en extremt högljudd femåring:

Femåring: Är det din bil?
Jag: Hmm, ja de..
Femåring: Min pappa sa jävla till dig!!
Jag: Jasså, det var ett väldigt fult ord.
Femåring: Han sa jävla till dig för att du förstör för oss, vi ska åka i bilen och nu kan vi inte det. Då sa han jäv...
Pappan: Jaa alltså, det finns andra bättre parkeringar som inte blockerar utfarten.

Barn kan vara fina. Fula. Snoriga eller bara obehagliga. De kan också vara extremt ärliga och få föräldrarna att skämmas ögonen ur sig.

Såld!

Såld. Jag är således hemlös. Känns tomt. Men bra. För placet såldes för snuskiga pengar. Innan visning och allt. Om jag firar med skumpa, javisst!

Här är mitt liv, del tre

Mellanstadiet. Byter skola och iförd frigolitcykelhjälm trampas det varje morgon mot Viggestorp. En tråkigt ful skola med lärare som bara var sååå cp. Vita, rosa och blå hjälmar fanns att tillgå. Jag valde vit. Som den mest naturliga sak i världen.

I fjärde klass sitter jag en vecka gömd bakom öppet bänklock. Mina första par, röda i plast och gigantiskt stora glasögon, gör entré. Ingen tycks göra skillnad på mig som glasögonprydd eller ej så skoldagarna fortsätter med trässkorsprydda Bosses tragglande av engelska verb och något som liknar oxjärpar till lunch.

Jag träffar Anne-Sophie, som blir ihop med Peter. Själv är jag obotligt kär i kompisen Andreas. Står i hörnet av fredagsdiscot och ser Andreas dansa med skolans tuffaste tjej. Hon som både röker och ibland har en folköl i handen. Med tårarna rinnandes nerför kinderna vandrar jag hemåt, rask promenad för klockan tio är det senaste jag får vara ute. Under armen bär jag en uppblåsbar korvmadrass av märke Lithells, ett smärtsamt tröstpris för pojken jag aldrig fick. Men dansa kunde jag tydligen.

Man slutar leka och börja va. ”Ska vi va idag?” Jag hade alltid någon att va med. Kände mig aldrig ensam, otillräcklig eller utanför. Få förunnat. Men det visste jag inte då.

Här är mitt liv, del två

Några dagar innan jag skulle börja första klass ansåg mamma att jag skulle vara bedårande söt kortklippt. Det var jag inte. Min page var försvunnen och iklädd blåprickig mysdress från topp till tå, min syster hade likadan (eller alla hade likadana), var jag en av barnen som började ett-två-trean på Nyhemsskolan. Ett hemskt första halvår om mamma får bestämma. Grin och gråt varje dag, ingen vet varför. Allra minst jag själv. En mor som varje dag följer sitt gråtande barn till skolan. Utan att kunna veta, utan att kunna trösta. Utan att förstå något. Men så en dag kom glädjen för att stanna. Min mor kunde för första gången på mycket länge andas utan att hålla andan.

Fröken Anette var så arg, oftast på Sebastian som alltid åt med öppen mun, men också mycket snäll. I efterhand kanske den bästa fröken jag någonsin kom att ha. Egen tillverkning av harsyreglass, snigeltävling i klassrummet och roliga timmen var höjdpunkterna. När flourtanten kom på besök blev vi barn om möjligt ännu mindre. En gång i veckan åkte klassen med gul abonnerad buss till badhuset där byns enda simbassäng fanns. Med hackande tänder och frusna läppar satt vi uppradade på iskall kakelläktare i väntan på att visa vad förra veckans lektion hade lärt.

Efter skolan lek. Alltid lek. 365 dagar om året. Alexander och jag. Alexander med sin lockiga synttofs och nymfparakit som flög ut genom köksdörren för att aldrig mer komma tillbaka. Men det gjorde inget sa Alex, den gillade ändå aldrig mig. Men jag gillade Alex. Mest av alla.

Våra fantasier såg inga gränser. Lekarna avlöste varandra. Från tidig morgon till sen kväll. Grodyngel, melodifestivalsarrangenmang och alkoliserade dockskåpsmormödrar. Och vi som båda kom från trygga hemförhållanden. En klar favorit är när Lina och Alex leker hund. Som den hund Alex är binder Lina honom vid en lyktstolpe, blir plötsligt hemropad för att det är mat och kvar står Alex vid stolpen och huttrar. Alltför timid för att ta sig loss.

På ”gula” bodde Veronica med sin katt Tussi. En brunhårig flicka från klassen med jättemånga leksaker. Playmobil lekte vi mest med. Eller hennes salamanderödlor. Med Veronica var allt självklart. Och hennes mamma ägde en blomsteraffär. Bara det.

Wishinglist of February

Saker jag i denna stund önskar mer än något annat:
* ett nytt jobb
* att influensan som däckat mig och Niklas i en veckas tid snart ger sig
* att min lägenhet nästa vecka blir såld för en helvetes massa stålar
* att Emma flyttar hit. Och Daisy.
* att pengar inte är ett problem
* ett nytt jobb
* ett nytt jobb
* ett nytt jobb
* ett nytt jobb