Här är mitt liv, del tre

Mellanstadiet. Byter skola och iförd frigolitcykelhjälm trampas det varje morgon mot Viggestorp. En tråkigt ful skola med lärare som bara var sååå cp. Vita, rosa och blå hjälmar fanns att tillgå. Jag valde vit. Som den mest naturliga sak i världen.

I fjärde klass sitter jag en vecka gömd bakom öppet bänklock. Mina första par, röda i plast och gigantiskt stora glasögon, gör entré. Ingen tycks göra skillnad på mig som glasögonprydd eller ej så skoldagarna fortsätter med trässkorsprydda Bosses tragglande av engelska verb och något som liknar oxjärpar till lunch.

Jag träffar Anne-Sophie, som blir ihop med Peter. Själv är jag obotligt kär i kompisen Andreas. Står i hörnet av fredagsdiscot och ser Andreas dansa med skolans tuffaste tjej. Hon som både röker och ibland har en folköl i handen. Med tårarna rinnandes nerför kinderna vandrar jag hemåt, rask promenad för klockan tio är det senaste jag får vara ute. Under armen bär jag en uppblåsbar korvmadrass av märke Lithells, ett smärtsamt tröstpris för pojken jag aldrig fick. Men dansa kunde jag tydligen.

Man slutar leka och börja va. ”Ska vi va idag?” Jag hade alltid någon att va med. Kände mig aldrig ensam, otillräcklig eller utanför. Få förunnat. Men det visste jag inte då.