Här är mitt liv, rubbet!

Högstadiet. Anne-Sophie blir ihop med Peter. Igen. Han gör aldrig slut eller om han gör slut genom en kompis. Fortfarande oklart. Vi tycker att han är en tönt. En fegis. Ohjälplig kärlek som gör ont. Kommer hjärtat någonsin att läka?

Tre dagar i veckan tränades basket. På led cyklade vi till Aluceum, hemvägen gick alltid långsammare. Om det berodde på trötta ben eller pallandet av äpplen förblir ett mysterium. Föräldrar som skjutsade, hejade och stöttade. Ändå vann vi aldrig. Jag gjorde självmål och undrar än idag hur i fridens namn det kunde gå till. Karriären lades ner. På sommarloven hängde ”alla” på skolgården. 15-åringarna varvade med mopparna. Tjejerna bar alla samma färgglada jeans från JC. Någon fick hångla. Aldrig jag.

Nästa person att bli min vän var Anna. Den finska pinnen. Inte alls lika högljudd eller villig att synas som de vänner jag tidigare varit van vid. En dag följde jag med Anna och hennes extremt lågmälda pappa till IKEA, en mjukglass på det och så förblev vi vänner. Inte svårare än så.

Gymnasiet. Jag och 25 andra tjejer. I samma klass. Sp3A. Som vi höll på. Jag kanske mest. Gillade att synas. Vågade synas. Så trygg i mig själv. Varifrån kom all den här styrkan? Redovisning i stringtrosor och uttagning till årets stjärngosse. Jag var tanken till mycket. Vid skolfester i byns enda diskotek alltid förfester hos Karin. Efter två flaskor 7,2% Norrlands Guld blev kvällarna till minnesvärda lyckorus. Tiden var oåterkallelig och underbar. På många sätt den bästa i mitt liv. Bekymmersfri.

Maria Z var ihop med en konstig kille i lila luvtröja. Erik. En kort stund bara, för sedan blev han min. För så lång tid. På sin blå världsmästarcykel trampade han till mig. Sena nätter efter svettiga hockeymatcher. Söndagseftermiddagarna i isande kyla, talangen Erik fyra-målsskytt, stoltheten genomsyrade hela mig. Tillsammans lärde vi varandra vad kärlek var.

Fredagskvällarna oftast hemma hos Helene. Alla hade lika långt dit, med cykel uppskattningsvis sju minuter. Med varsitt glas Herrljunga cider och ett halvt kilo smågodis låg vi alla huller om buller i sofforna. Slaviskt följde vi Martin Melins resa till seger i första omgången av Robinson. Anna. Emma. Helene. Och jag. Ibland även Jocke, Rickard, Dennis, Elin och Lina. Vi var ett högljutt stillsamt gäng. Med mycket kärlek och glädje. Vi behövde inte berusa oss med alkohol för att hitta varsin plats. Av den enkla anledning av att alla behövdes.

1997 har jag som nyårslöfte att varje dag bära en hjärtformad brosch. Jag håller löftet.

Året efter studenten var mest dravel som inte förtjänar några djupare ord. Au-pair jobb som varade en vecka, Göteborgsvistelse i tre månader och som en räddande ängel, praktikplats på Räddningstjänsten. Sociologistudier efter det. Kvantitativa och kvalitativa studier varvades med resor till Gävle dit talangen flyttat för att plugga till lantmätare!

Som 20-åring flyttade jag till huvudstaden för att sommarjobba på Sveriges största bevakningsföretag. Det var sommaren 2000. Ensamma mörka nätter, olarmade lagerlokaler och tunnelbanelåsningar skrämde mig aldrig. Jag hittade min plats bland buffliga grabbar och tryggheten var under många år just i denna uniform.

Sedan börjar det knaka. Jag påbörjar en massa saker. Utan att avsluta en endaste. En ond cirkel fångade mig och jag satt fast i mitten av ekorrhjulet och kunde inte ta mig loss. Hoppar av åtråvärd utbildning på Idrottshögskolan, skyller på en fejkad graviditet. Fortsätter min halvdana hälsokarriär i Katrineholm. Efter ett år lämnar jag även detta. Mormor dör. Erik och jag gör slut. Jag träffar Annelie. Inbillar mig en massa saker. Kan inte sortera bland tankar och känslor och är mest arg.

Några halvtaffliga förhållanden. Ingen glöd. Ingen passion. Ingenting utav mycket. Jag undrar om jag någonsin kommer bli lycklig. På riktigt. Alltså glad mer än tre timmar åt gången.

Och värre blir det. Kan inte känna glädje för andras framgång. Isolerar mig och vill vissa dagar inte kliva upp ur sängen. När telefonen ringer är det inte för att någon vill höra hur jag mår utan för att håna mig för mina misslyckanden. Jag vill vara glad men kan inte.

Efter kriminologistudier (avhoppade såklart) känner jag mig nöjd med mitt val av arbete. Även det här bland buffliga killar men tack och lov mestadels solidariskt folk som trängs i korridorerna. Uniformsyrket verkar klä mig. Långa korridorer och låsta dörrar verkar trivas med mig.

Känner att livet kommer tillbaka till mig. Försöker. Rensar bland vänner och bekanta. Inser värdet av de vänner jag har och vill aldrig någonsin skiljas från er. Ett leende på läpparna är inte ovanligt. Det bästa av allt är att det är äkta.

Dagen innan en av många Londonresor bestämmer jag mig. Igen. Men den här gången är det annorlunda. Niklas och jag börjar träffas. Mer och mer. Hans armar gör mig knäsvag. Yr. Matt. Ju mer vi ses desto säkrare blir jag. Jag behöver inte längre undra vem som är till mig. Han är till mig. Och jag är till honom. Världens vackraste. Hans sätt att tänka och vara skiljer sig från mitt eget och det berör mig. Jag vill bara ha mer och mer av den här människan. Och ge tillbaka lika mycket. Niklas är på riktigt. Och det bästa som har hänt mig.