Den verkliga förändringen

Min syn på små människor har förändrats. Rejält. Jag tycker inte längre att det verkar menlöst, tråkigt och värdelöst att umgås med små människor som skriker då de inte kan göra sig förstådda på något annat sätt, jag ogillar inte heller tanken på att väckas kvart i tre på natten för att någon behöver mat. Att ha lite banankräks på en nystruken blus känns som en piss i Mississippi och att sjunga ImseVimse spindel känns bara om en musikalisk utveckling. Kort och gott, jag längtar efter att haka på en cykelkärra bakom racern, sörpla på en latté och amma mig smal. Dit har jag hux flux kommit och livet som 30 känns så jävla bra!