Ett lyckligt inlägg

Vet ni vad man gör när man har ätit upp en bautaskål med melon, hallon, vindruvor och keso?! Då slickar man skålen. Sen stryker man en klänning. Gratulerar alla som heter Jeanette. Hostar upp, eller kanske sköljer ner, den sista lilla slemklumpen. Vattnar blommorna. Och så sist så läser man en bok. Laddar inför helgen med andra ord.

Nagelhysterin

Jag trodde att långa fina välmålade naglar gjorde en lyckligare. Inte mer stressad. Jag har fan inte tid att sitta och fila och måla tio naglar var och vareviga dag. Kan man som statligt anställd gå på manikyr? Så man slipper göra skiten själv.

Vanemänniskan

Det är läskigt det här med att människan är ett sånt vanedjur. Riktigt läskigt är det. Har för tillfället ingen större lust att gå in på detaljer. Men det är ändå värt att tänkas på. Hur snabbt man vänjer sig. Med allt möjligt. Ibland önskar jag att det inte vore så.

Nytt tankemönster

Imorgon är det jag som trotsar allt vad snor, vita prickar i halsen och upphostade små slembollar heter! Imorgon återvänder jag till livet, med träning och allt som hör därtill! Förhoppningsvis blir jag riktigt jävla apsjuk och tvingas vara hemma de tre veckor som är kvar innan SEMESTERN! Eller så blir jag bara lite mindre sorgsen. Det känns som en win win situation i vilket fall.

Helvete att inte ens va sjuk

Inte ens en liten bacilusk har man lyckats dra i sig men en seg virusinfektion ska man minsann plågas med! Idag fick jag nog och gick därför till farbror dokorn. Medan mina ögon tårades stack doktorn mig i fingret för att på så sätt kunna friskförklara mig. Ialla fall är det inget som går att medicinera bort. Så nu är det bara att fortsätta kliva upp när klockan ringer på morgonen, kamma till sig och ta några djupa andetag. Försöka överleva ännu en helvetesdag på jobbet. När blev det egentligen så här olidligt?

Faktiskt så börjar jag misstänka att min oerhörda jobbångest tar sig uttryck i virusliknande symtom. Det är inte bra, inte bra alls. Dessutom gör det mig till ett fetto för jag har inte tränat på tre veckor, vilket är om än, ännu värre.

Pssstt..

Nu är jag nästan helt frisk. Och jag har hittills ljugit om allt. Jag vill varken ha pianofabriker eller 64 kvadratmeter trägolv. Jag lägger ner hela skiten. Jag vet vad jag vill men jag tänker inte berätta ett endaste dugg. Jag måste lära mig att ha hemligheter.

Tadaa!

Jag vet inte hur det är med er men jag har ialla fall börjat att växa upp. Börjat bete mig åtminstone lite vuxet och tar numera djupt ansvar för mitt eget liv, mina handlingar och konsekvenserna av detta spektakel. Detta tar sig i uttryck i en rad olika grejor men mest har det med boendet att göra. För några månader sedan var jag övertygad om att jag funnit mitt drömboende. I nån gammal pretantiös pianofabrik med ett kvadratmeterpris på 50 lax. Och då snackar vi utanför tullarna. Oresonligt dumt och överdrivet dyrt. Så därför är det så skönt att jag vuxit till mig, tagit mitt förnuft till fånga och insett mina begränsningar, statligt anställd som jag är. Med det innebär inte att jag på något sätt övergivit planerna på ett humant boende. Funktionellt, yteffektivt och fan vad det nu heter. Tvärtom. Jag är i mitt livs form och har äntligen funnit ro i mitt letande. Tadaa! 64 kvadrat, trägolv i hela lägenheten, 3 min till tunnelbanan, springspår utanför fönstret och hör här, 29.296:- kvadraten. Det är ju sjukt billigt! Det enda jag behöver göra är att sätta upp en vägg så wips har jag skapat mig en liten walk-in closet! Nu kan jag bara inte bestämma mig om jag ska gå den långa svettiga vägen och buda eller om jag ska ringa Jonnie (mäklaren) direkt och ge ett bud, chansa på att 2komma3 räcker!

Berättarglädjen vs Lyssnarsorgen

Idag ringde Niklas till mig. Han gör det ibland och det är alltid lika trevligt. Eller nästan alltid, ibland jävlas han och ringer klockan 19:30. Det är inte så trevligt fast jag lider egentligen inte av det eftersom jag inte svarar då. Fattar inte varför folk fortsätter att ringa mig vid den tidpunkten. Fast å andra sidan tänker väl folk att de måste hinna ringa innan 20:00 då jag oftast går och lägger mig. Ialla fall så pratade Niklas och jag i 64 minuter. I ett mess skickat senare låter han mig få veta att han under dessa 64 minuter inte berättat en enda sak om sin dag. Då tänker jag att det är lögn för jag har nyss blivit varse att han, denna yngling, mer än mångt och mycket önskar sig ett litet torp (det ryms en mycket gammal man i denna mycket unga kropp). Så något måste han ju fått sagt även om jag säkerligen stod för den mesta underhållningen. Det sorgliga är att jag bara snackade en massa skit. Berättade om när jag pumpat cykeln och hur jag vilselett en stackars gambian till Västberga Industriområde. Jag vet inte om det är min styrka eller en svaghet det här med att jag ofta hittar berättarglädje i de allra mest vardagliga ting du kan tänka dig.

Dom tre finska männen

Ni som följer mitt oerhört spännande liv vet att jag är sjukskriven. Ligger hemma och blir fattig och folkskygg medan den feta gubben som borde tagit min karensdag nu ligger på en solig strand och hetsäter halstabletter! Har vi tur sätter han den allra allra sista i halsen och åtminstone dör.

Ialla fall är klockan tjugo i fyra och jag sitter och försöker lära mig alla hemnets objekt utantill. Det knackar på dörren och in stövlar två finsktalande byggjobbare. Can we come in? Ehh, yes. Ritch ratch och så ut med min diskmaskin. Bang bang och badung. Va fan håller dom på med? En tredje man kommer in och jag frågar vad som försigår. Yes, ehh well, we fix. Jo tack, jag märker det men vad var liksom trasigt?! Efter fem minuter verkar det ialla fall vara fixed och med finsk brytning hummas ett knappt hörbart thank you. Ehh, jo men you are welcome. Men det var kanske jag som skulle tacka och tänker samtidigt att det var tur att man för en gångs skull var lite anständig.

Vad hände med granny?

Klockan är inte mitt i natten. Klockan är 14:13 och det är bara min dator som har fått krupp eller någon annan tidsomvändande sjukdom.

Jag åt ett äpple nyss. Ett grönt granny smith. Väldigt besprutat. Det hade varit skönt om någon kunnat vara här för att ta hand om mig när jag hostar illaluktanade grönt slem men eftersom jag är alldeles allena så får jag ta hand om mig själv. Detta genom att dela äpplet på mitten, gröpa ut kärnhuset och sedan smaska i mig två halvor äpple. Gott, kan tänkas men det var fullkomligt vidrigt. Jag fick kväljningar och fick trycka i mig äpplet. Undrar varför. Besprutas inte granny smith för att de ska bli någonting utöver det extra? Oemotståndliga. Nu borde jag få trösta mig med choklad.

Hemnet 4-ever

Folk är på gång, människor är redo för förändring. Alla är på hugget! Det luktar, nej det fullkomligt stinker flytt om alla jag känner! Det springs på visningar och det skrivs upp intresseanmälningar lite varstans. Alla vill de ha sina drömmars lägenheter! På utsedda platser, med rätt adress. Rätt våning. Med eller utan hiss. Stambytta föreningar. Bygglov för balkong.

Min mor och min far ska på visning imorgon. Mutti vill så gärna flytta. 88 kvadrat. Hyra under 3500:- Då ingår allt. El, vatten, kabel-tv och garage. Utgångspris 150 000:- Far är skeptisk men kanske lite sugen. Trots allt.

Min kära Fraulein Maggan leder nu budgivningen på en 3,5 på Rörstrandsgatan. Över fyra mille.
20 mil skiljer det mellan lägenheterna. Och tremiljoneråttahundrafemtiotusen. Kom igen nu då, nu kammar ni hem det här! Jag vill gå på inflyttningsfest!

2015

Jag är som mest kreativ när jag är sjuk. Idag har jag pumpat cykeln (vilket jag bittert ångrade när jag senare hostade upp en alldeles illgrön slemklump, jättestor var den). Jag har ringt mitt fackliga ombud och hört mig för hur rekryteringen kommer att gå till av en tjänst jag är intresserad av. Fack-gubben kunde komiskt men inte alldeles otippat inte svara på någon av mina frågor så jag får göra som vanligt, lita på magkänslan och hoppas på tur. För någon rättvisa här i världen, det finns ju inte. Jag har även ringt Stockholms Universitet och hört mig för huruvida det nya betygssystemet Bologna spelar någon roll då jag kanske eventuellt någon gång i framtiden skulle om möjligt kanske kunna vilja plocka ut en examen. Alltså typ om det är försent att använda sig utav sina gamla poäng tagna 1999. Det var det inte. Jag har fram till år 2015 på mig att bli klar med min examen. Kanditat. 120 ynka poäng. Inte vad jag hade förväntat mig. Nu blev det så himla mycket jobbigare. Fan vad jag är lat. Och rädd.

Lystring!

Hörrni, det håller på att hända grejer här! Big things! Inatt har jag nämligen, för första gången på kanske fyra år, sovit utan öronproppar. Det är verkligen en klyscha men faktiskt, plötsligt händer det...

Det va ju inte ens jag!

Min syrra tycker att jag är en bitter jävla fitta. Jag i min tur tycker att hon är dum i hela huvudet och skulle behöva komma in i matchen. Hon ringde mig nyss och frågade om jag hade ringt henne. Svar nej. Nähä, säger hon men det var ialla fall nåt nollåtta nummer som ringt. Jaa jo, det finns ju säkert fler våga-vägra-det-portabla-samhället-töntar som jag som fortfarande har fast telefoni. Fast man vet aldrig, det kan ju varit jag som suttit här i min bittra tillvaro och ringt runt lite folk.

Under det drygt fem minuter långa samtalet så kom det fram att en gammal killkompis hade bett om mitt nummer. En killkompis som förgäves sökt till PHS ungefär en miljon gånger. Tills nu då förmodar jag. För varför i helvete skulle han annars ha bett om mitt nummer? Men då ska du veta att jag varken har lägenhet eller sl-kort att låna ut. Eventuellt hade jag kanske kunnat ge dig en remsa till de första dagarna men då skulle du betett dig lite mera mänskligt under den period vi var vänner. Jag säger det en gång till: man skiter inte i sina vänner bara för att man träffar en tjej, man slutar inte ringa, man slutar inte bry sig, man slutar inte leva. Man blir inte en toffeltönt om man vill kunna ringa mig hundra år senare och be om en tjänst.

Min syrra sa att jag skulle lugna mig och ringa upp igen när jag fungerar som folk. Vadå ringa igen, kontrar jag. Ja, du hade ju ringt mig. DET VAR JU INTE ENS JAG SOM RINGDE!

Den verkliga sagan

Jag är sådär äckligt och löjleväckande kär. Patetisk skulle många säkert vilja kalla mig. Men varsegod då. Även om jag skulle vilja beskriva känslan så går det inte, klippt omöjligt är det. Det måste upplevas för att förstås. Jag upplever det här och nu och är löjligt nöjd över det. Det bästa med den här kärleken är nog att jag fortfarande trots allt fungerar tillsammans med andra människor. Att jag fortfarande kan samtala med och om andra människors liv. Utan att sitta och le fånigt och ha tankarna på annat håll. Förnekar inte att det ibland är svårt men vem fan bryr sig vad Niky sa igår klockan halv tio? Eller att han gjorde en rolig grej klockan fem i elva. Inte en jävel.

Men det har inte alltid varit så här lyckat. Det tog ett bra tag innan jag kunde slappna av och bli kvitt mina så smått psykotiska ditten och datten. Inse att man absolut kan känna si eller göra så. Trots en massa saker som funnits på att-göra-icke-listan åratals innan. Jag bitchade som fan i början, var väl osäker på vem han var och vad han gjorde här. Minns första gången han var hos mig, han hade köpt med sig Vienetta glass. Eftersom jag precis hade börjat leva hälsosamt (ej att förväxla med hysteriskt sinnessjukt) och därför hade frysen fullproppad av nyttig och kolhydratfattig mat så fick jag helt sonika ställa glassen på balkongen. I juli. Pga platsbrist, inget annat. Att slänga den i soptunnan direkt hade faktiskt varit aning mer artigt och definitivt mindre smärtsamt för den som köpt gåvan. En annan gång fick jag honom att åka taxi hit (resan gick sådär bra och han kom vilse) sent på kvällskvisten. Han kan ha fått stanna över natten men jag är inte helt säker.

Sen vände allt. Inte helt utan handlingskraft. Vägen är inte alltid spikrak och som i drömmen. Lärde jag mig visst.

Det här är den, i särklass, bästa kärleken jag någonsin har upplevt.
Och den har bara börjat.

Priolistan

Mitt hår är så smutsigt att det gör ont när jag av misstag nuddar det. Idag måste jag 1. skriva jobbansökningsbrev 2. duscha (tvätta håret inkluderat).

Liggsår!

Sen i fredags kväll klockan 20:47 har jag befunnit mig i stående läge uppskattningsvis 58 minuter. Övrig tid har gått åt till att att ligga stilla. Vågrätt. Med filt och näsdukar vid min sida. Och alvedon. Tiden har fördrivits med i största grad sömn men även en del tv-tittande. I kronologisk ordning har mina ögon blivt fyrkantiga i takt till: hockey SWE-CAN, American History X, dubbelavsnitt av Vänner, Point Break, Hitta Nemo, Så ska det låta, Sommarkrysset, Sing a Long, Extra Extra, Over the hedge, Top Model, Vad blir det för mat, Sporten, Parlamentet och halva Bodyguard. Jag har ätit en lammfärsbiff och två skivor stekt falukorv. Nån som gjort nåt annat?

Din snåle fan

I tisdags bidde det visst så att jag söp ner mig. Alldeles totalt onödigt för nu är jag mer förkyld än någonsin. Synden straffar sig direkt. Sensmoralen skulle kunnas skrivas milslång men för allas trevnad så väljer jag att bara titta mig i spegeln, bli äcklad av vad jag ser och går istället vidare.

Vad jag egentligen ville ha sagt var att jag har varit med om något som med lätthet kammar hem förstaplatsen i höjden av snålhet. Det värsta tänkbara scenario du kan tänka dig. Händelsen utspelar sig på jobbet, snorig som ett as är jag med kli och ont i halsen. Något som förvisso inte syns på utsidan men som vilken jävla nolla som helst skulle kunna räkna ut är sanningen.

Jag kommer in i ett rum där en medelålders fet gubbe sitter och smaskar på något, jag ser ett paket halstabletter och utbrister frågandes...

Jag: Åhh, kan inte jag få en halstablett snälla..
Gubben: Nej, det är inte så många kvar.
Jag hummar något och lutar mig fram mot påsen.
Gubben med lite högre röst: Alltså det är inte så många kvar!
Tystnad.
Gubben: Hade du varit här igår hade du också kunnat få, de delade ut dem här gratis.

Det här hände mig. Året är 2008. Gubben hade fått halstabletterna gratis. Han hade inte så många kvar. Jag är sjukskriven från jobbet. Karensdagen borde ligga på gubbjävlen.

Jag.

Jag är 29 år. I fredags tog mina föräldrar ledigt från jobbet, åkte 20 mil och bjöd mig på middag. Medan pappa lade trall på balkongen passade Mutti på att storstäda min gigantiska lägenhet på 38 kvadrat. Det utrymme mellan de fyra väggar som jag själv uppenbarligen inte kan rå om. Tvättade fönsten med mina gamla trosor och använde WC-anka i badrummet. Jag är 29 år och en jävligt sorglig filur.