Berättarglädjen vs Lyssnarsorgen

Idag ringde Niklas till mig. Han gör det ibland och det är alltid lika trevligt. Eller nästan alltid, ibland jävlas han och ringer klockan 19:30. Det är inte så trevligt fast jag lider egentligen inte av det eftersom jag inte svarar då. Fattar inte varför folk fortsätter att ringa mig vid den tidpunkten. Fast å andra sidan tänker väl folk att de måste hinna ringa innan 20:00 då jag oftast går och lägger mig. Ialla fall så pratade Niklas och jag i 64 minuter. I ett mess skickat senare låter han mig få veta att han under dessa 64 minuter inte berättat en enda sak om sin dag. Då tänker jag att det är lögn för jag har nyss blivit varse att han, denna yngling, mer än mångt och mycket önskar sig ett litet torp (det ryms en mycket gammal man i denna mycket unga kropp). Så något måste han ju fått sagt även om jag säkerligen stod för den mesta underhållningen. Det sorgliga är att jag bara snackade en massa skit. Berättade om när jag pumpat cykeln och hur jag vilselett en stackars gambian till Västberga Industriområde. Jag vet inte om det är min styrka eller en svaghet det här med att jag ofta hittar berättarglädje i de allra mest vardagliga ting du kan tänka dig.