Gramatiken

I skrivspråk; när används de och när används dem?
I´m feeling that I´m losing it!

Fängslande tidsfördriv

När jag åker tunnelbana tränar jag mitt minne. Kanske vill jag framstå som extremt streetsmart om jag någon gång skulle få användning av mitt minnetränande. Vad jag fördriver tiden med är ialla fall att lägga saker på minnet. Obehagliga typer som jag genast associerar med vansinnesdåd. "Våldtagen 13-åring-hur kunde det hända i rusningstrafiken" eller "okänd man högg oprovocerat ner äldre dam". Dessa läskiga typer lägger jag på minnet. Vad dem har på sig, hur långa dem är och vad dem kan tänkas väga. Ofta har dem en alldeles för stor kroppshydda eller så lider dem av svår acne. Nåt utöver det vanliga som dem säkert blivit mobbade för som yngre och som dem nu vill hämnas på. Äcklena. Jag lägger på minnet att skonörena inte alls var svarta utan mörkblå och att det var en smutsrand på den annars vita Nike-kepsen. Att tjockisen hade en silverring i form av en ödla på vänster långfinger och att den gröna ryggsäcken med lila fyrkanter på hade ett trasigt blixtlås. Någon dag kommer mitt föredömliga minne att göra så att något avskum får fyra år på Kumla. Det jävla aset.

Ofrivilligt addicted

Jag är en sådan person som inte fungerar utan rutiner. Jag fallerar och dör. Inte ens särskilt långsamt utan bara knall fall. Där jag bor finns det endast en promenadväg. Den är inte särskilt lång och leder illa nog till en godisaffär. Straight way to hell så att säga. Dit måste jag naturligtvis gå. FASTÄN JAG INTE ENS ÄR SUGEN PÅ GODIS! Det är ta mej fan helt sinnessjukt. Jag tycker ju inte ens det är särskilt gott. Det är bara som dåligt knark som min kropp skriker efter. Och som tragiskt nog ger mig tillfredsställelse de fem första minutrarna. Sen grym ångest. För att jag egentligen inte mår ett dugg mycket bättre av sockret. Tvärtom. Den här enkelspåriga jävla promenadvägen i kombination med att jag inte längre klarar av att stava till karacktär, än mindre veta betydelsen av det, gör inte mig särskilt läcker. Om tio veckor består min vardag av solbad i Thailand och jag vill gärna inte behöva boka om resan- för att jag behöver två säten.

Tack gode gud att det är måndag på måndag och att med detta rutinerna automatiskt kommer tillbaka. TACK GODE GUD!!

Mor ror

Mor ror. Mor är rar. Kanske tillochmed mor bor i ett hus. Men definitivt mor ror. Ialla fall när jag gick i skolan. Tanken att blyetchpennor kanske inte ens existerar i dagens skolor slår mig plötsligt. Är datorn idag barnens bästa hjälpmedel? Kan man sudda ut en bokstav som hamnat fel med suddigum eller trycker man bara några gånger på pil bakåt? Hur datoriserade är barns hjärnor idag jämfört med för 20 år sedan? Flink och fin i fingrarna, ja det blir dem små liven. Men hur blir det med fantasin och berättarglädjen. Jag tror jag efterlyser fler blyetch och radergummin nu lagom till skolstarten.

I fablernas värld

Hur svårt kan det egentligen vara att för en gångs skull ha lite bonntur. Att lite snyggt råka rädda någon gammal glasögonprydd pensionär från att bli rånad av en fjunig mopedist. Något rangligt målbrottsmiffo som är tuff i sällskap med svagare men som skiter på sig när verkligenheten kommer ikapp. Gång på gång ser jag framför mig hur jag räddar en vithårig äldre dam med håret instoppat i ett blått hårnät. Jag kan inte bestämma mig för om yngligen till mopedist faktiskt får tag i damens väska och jag tvingas springa efter och klubba ner ursligen eller om det räcker att jag blottar tänderna, skriker backa och så är saken biff. I vilket fall som helst så agerar jag hjälten.

I den nästan snodda väskan göms något extremt dyrbart och utöver det vanliga. Obeskrivbar oskattbar släktklenod. Den chockade damen återhämtar sig och hennes utomordentligt väluppfostrade medelåldersson, som inte alls är äcklig utan bara trevlig, kan inget annat än tacka mig på alla möjliga sätt och vis. Det skickas blommor och det bjuds på läckerheter från Östermalmshallen. Kanske får jag någon teaterbiljett. En fikaceremoni tvingas jag tacka nej till då jag ska på en lägenhetsvisning och den propa sonen utbrister från hjärtat "men varför har du inte sagt något, vi har ju en liten lya vi behöver bli av med, som ändå bara står och samlar damm".

Och så visar sig att lyan är en fet sekelskiftsvåning på nära 100 kvadrat, högst upp i huset, knäpptysta grannar, två balkonger, trägolv i alla rum och ett stort härligt kök. Skabbig som fan men med potential utöver det vanliga. Och för att det inte ska bli strul med gåvoskatt och eventuellt sura släktingar på den gamla damens sida så pröjsar jag för den. En mille och pläjset är mitt. Hur svårt ska det vara att ha lite vanliga jävla svennetur?

Mongohjärnan

Efter nästan en och en halv veckas hysteriskt mentalt kringflackande har jag äntligen funnit ro i att vara ledig. Under en veckas tid har mitt liv gått ut på att härja omkring utan någon som helst mening eller anledning. På allvar trodde jag att jag skulle avlida om jag inte fick besöka fjärran länder eller shoppa mig till döds. Men nu, fyra kilo tyngre (och det bara i ansiktet efter all jävla semestermat), känner jag mig tillfreds med livet. Jag varvar promenader med bokläsning och inser att ibland är det allt som behövs. Det är ju bara synd att det går så många dagar till spillo för att jag är mongo i hjärnan.

Du.

När den största utmaningen inte längre är den att ta hand om mig själv, när jag tröttnat på att bara ha plats för min egen kropp, när mitt eget sällskap blir för tunt. Då är det dags. Det enda jag behöver göra är att hitta dig. Finna dig och låta dig dela utrymmet och dagarna med mig. Redan nu tror jag att jag vet vem. Jag har hållit hans händer i mina och försiktigt kysst hans fingertoppar med mjuka läppar. I timmar har jag legat vaken bredvid en sovande prins, smekt hans arm och känt doften av hans kropp. Låtit mina fingrar följa dina linjer, stannat upp och njutit. Vilat mina ögon på det vackraste jag sett. Viskat i ditt öra att jag älskar dig utan att du vaknat. För första gången känner jag mig hemma. Med någon.

Nya arbetsplatsen

Jag ringer min nya arbetsgivare idag. Växeln för det är det enda nummer jag har och kan. Vet att jag söker en person som heter Anna. På ett statligt företag. Grattis mig. Växeltjejen jobbar sig svettig i andra sidan luren, jag hör hur hon anstränger sig. Hon frågar mig frågor som jag inte begriper. Alls. Det är ju jag som ska fråga dig saker. När jag för femte gången mumlar att jag söker Anna så säger växeltjejen att hon ska ringa upp mig.

Vilket hon gör efter ungefär en timma. Hon hittade Anna men hon är på semester. Om jag inte får en skriftlig kallelse innan fredag så ska jag ringa igen. Deal.

Några timmar senare ringer min blivande kollega Joakim. Han hade hört att jag sökt honom i växeln. Vi bestämmer jag att jag ska komma på måndag kl 9. Han frågar om jag hittar. Jag svarar att det löser sig. Han säger bra. Jag försöker avsluta. Han säger att dem är några som ska hem till en kollega den 29:e och att jag självklart är välkommen.

Kan det bli en bättre början?

Poo at Harrods

Min bästa vän söker jobb på Harrods. Flott ska det vara. Naturligtvis. Jobbet går ut på att kränga dyrbar kaviar till bortskämda bleka britter med alldeles för mycket pengar. Och en och en annan pantad turist som inte fattar bättre. Till lunch äter man väl för guds skull, på sin höjd, sushi-inte kaviar för 495:-

Bästa vännen fick jobbet. Efter en rad uppseväckande anställningsprover. Minst sagt. Förutom de sedvanliga frågorna om vem han är, vad han kan tillföra företaget och blahablaha så ingick det snällt att bajsa i en liten burk. Så att han inte går omkring och är salmonellasmittad. Fint tänkt. Fine so far.

Hem och bajsa i papper, använda den lilla spateln till att trycka i lite bajs i tillhörande burk. Gå tillbaka till Harrods dagen efter, med bajsburken i väskan. Ingen där som kunde ta emot bajset så han är välkommen tillbaka nästa dag. Va fan, tänkte vännen men vad att göra?

Då vännen tyckte det var måttligt roande att tricksa med spatel, bajs och burk så bestämde han sig för att gårdagens bajs fick duga när han för andra dagen i rad kilar iväg till Harrods, med bajsburken i väskan. Och inte heller då är fisförnäma Harrods förberedda på att göra analyser utav det ovanligare slaget. Vännen freakar ur och häver ur sig: "Sir, today Im going to Sweden for five days so plase let me leave this poo here now, please". "Sorry Sir, I cant let you do that, you have to come back, sorry Sir".

Vännen åker till Sverige. Bajset ligger kvar i väskan. Jag undrar hur han kunde glömma. Jag undrar hur det luktar. Hur. Det . Luktar. Efter. Fem. Dagar. I. Svedala.

Han fick jobbet. Och vantrivs. Det ante mig. Fan ta Harrods och deras jävla bajspolitik.

Augustilistan

På to-do-list:
*fixa en cykel
*börja trampa
*sluta oroa mig
*inse att barn inte försvinner börja gilla barn
*bli full
*vara mindre hysterisk och mer harmonisk
*börja mingla och gilla det
*bli smal
*spara pengar
*städa regelbundet
*inte tänka att det är värdelöst att mina kompisar bor 20 mil bort utan att att det är lyx att ha vänner som dem
*njuta av realtiden
*ringa John som jag saknar
*ringa Björn som jag saknar
*ringa Karin som jag saknar
*ringa Angel som jag saknar

Kanske därför.

Att vara kär i någon innebär så mycket. Så mycket bra grejor. Och så mycket oväntade grejor. Inte allra minst det. Som man aldrig trodde skulle hända. Att vara kär innebär att man lär sig om sig själv. Hela tiden. Att vara kär för mig innebär att dras till olikheter. Långt bort från mina egna egenskaper. Att vara kär innebär för mig att lära mig hantera mina mindre bra sidor och ge av mina absolut bästa. Att vara kär innebär för mig att att sätta någon annan i främsta rummet. För att det får mig att må bra. Att vara kär innebär för mig också att komma hem till N, redo att baka hejdå-kakor till jobbet, med nyinköpta formar. Till ingen nytta. För i N köksskåp trängs små och stora formar. 8 förpackning, räknar jag till. Uppskattningsvis 300 formar. Det får mig att le och att ytterligare bli lite mera kär.

Nostalgisk tvångstanke

Alla har säkert någon gång i livet haft mer eller mindre svåra tvångstankar. Åtminstone handlingar som i andras ögon kan te sig aningen anmärkningsvärda. Själv var jag under alltför lång tid styrd av begreppet tre. Inte så att jag inte kunde sitta på rad tre i biosalongen eller var tvungen att komma trea i olika tävlingar. Besattheten av begreppet tre kom mera som ett litet tics då och då. Tex minns jag en gång när jag tappade min fiol i golvet. Något sa mig att jag var tvungen att sedan "tappa" den två gånger till. Det borde jag kanske inte ha gjort för fiolen gick sönder och pappa blev den gången både fattig och arg. En annan händelse jag minns väl var hur jag sprang upp och ner i trappen mellan under- och övervåningen. På något sätt hade jag fått för mig att jag var tvungen att springa inte bara tre, utan tre gånger tre gånger upp och ner i den där djävulskt hala trappen. Något gick väldigt snett och jag flög som en vante ner för trapppan och mamma fick något som idag skulle kunnas kallas "spelet" och skrek att nu räcker det. Kärleksfullt naturligtvis, men så pass bestämt att jag bestämde mig för att det fick vara nog med dumheter.

Är alla människor lika mycket värda?

Är alla människor lika mycket värda? Med tanke på förra inlägget så måste det betraktas som en helt och hållet retorisk fråga. Är alla människor lika vackra, lika rika, lika smarta. Dumma jävla frågor. Beroende på vem du frågar så är en människa olika mycket värd. För mig tex, så är Niklas, Alex, Lina och mamma otroligt mycket värda. Mest värda kanske. Om det fortfarande finns en debatt om människans lika värde så är jag sjukt trött på den. Lägg ner. Alla människor som gör goda gärningar är värda mer än dem asen som slåss, svär och skriker. I samband med frasen goda gärningar närmar vi oss den mycket svåra och också aningen trista diskussionen om vad som är en god gärning, för vem den är god och blahaablahaa. För mig är det så självklart vad som är gott och vad som är ont. Och att människor inte är lika mycket värda. Från början kanske vi är det men beroende på handlingar och val i livet så kan man bli väldigt lite värd.

HÅLL KÄFTEN!!

Varför har jag så lätt att störa mig på folk? Eller har jag lätt att störa mig på folk, är jag inte bara normal? Mina arbetskamrater den här helgen har bestått av två gubbar kring den uppskattade åldern 60 plus. Feta, illaluktande och obegripligt trista gubbjävlar. Som vägrar hålla käften. Som maler på om precis allting som jag absolut inte vill höra om. Om Kalle-Orvar som jobbade här för sexhundra år sedan, om hur dåliga cheferna är och om vi ska börja halv sju eller fem över halv sju. JAG SKITER I VILKET! Det enda jag vill är att ni ska hålla käften så att jag kan få läsa min bok ifred. Och sluta fis för fan.

Ahaupplevelse

Aha det fanns ett skäl till att Alex helt apropå engagerar sig i Tommy Nilssons kärleksliv. Hade den 18 år yngre flickvännen hetat Tina Harbom hade jag svimmat, nu blev jag bara full i skratt. Och lite äcklad.

22 årig vänskap

Det här är varför jag älskar Alex, min äldstaste vän någonsin. Efter tio fullkomligt menlösa timmar på jobbet får jag detta briljanta sms av honom, min fina Alex. "Har försökt ringa dig några dagar. Hoppas allt är bra. Tog du jobbet? Jag fick ialla fall Harrods, börjar om en vecka. Hörde att Tommy Nilsson har en ny flickvän... kram"

Bikeride!

Kan man be om förskott på sin eventuella födelsedagspresent? Nä, det kan man inte, det fattar tillochmed jag. Men jag vill verkligen cykla tjejvättern nästa år och behöver börja röra på fläsket. Och för att kunna det behöver jag en hyfsat bra cykel. I present. Nu. Det verkar så himla härligt att cykla omkring i några timmar, trampa sig svettig och njuta av frisk luft. Och samtidigt få en tajt liten sexig rumpa eller så sväller den av allt cyklande. Skitsamma. Någon som vill hänga på 6 juni nästa år? 10 mil.