I fablernas värld

Hur svårt kan det egentligen vara att för en gångs skull ha lite bonntur. Att lite snyggt råka rädda någon gammal glasögonprydd pensionär från att bli rånad av en fjunig mopedist. Något rangligt målbrottsmiffo som är tuff i sällskap med svagare men som skiter på sig när verkligenheten kommer ikapp. Gång på gång ser jag framför mig hur jag räddar en vithårig äldre dam med håret instoppat i ett blått hårnät. Jag kan inte bestämma mig för om yngligen till mopedist faktiskt får tag i damens väska och jag tvingas springa efter och klubba ner ursligen eller om det räcker att jag blottar tänderna, skriker backa och så är saken biff. I vilket fall som helst så agerar jag hjälten.

I den nästan snodda väskan göms något extremt dyrbart och utöver det vanliga. Obeskrivbar oskattbar släktklenod. Den chockade damen återhämtar sig och hennes utomordentligt väluppfostrade medelåldersson, som inte alls är äcklig utan bara trevlig, kan inget annat än tacka mig på alla möjliga sätt och vis. Det skickas blommor och det bjuds på läckerheter från Östermalmshallen. Kanske får jag någon teaterbiljett. En fikaceremoni tvingas jag tacka nej till då jag ska på en lägenhetsvisning och den propa sonen utbrister från hjärtat "men varför har du inte sagt något, vi har ju en liten lya vi behöver bli av med, som ändå bara står och samlar damm".

Och så visar sig att lyan är en fet sekelskiftsvåning på nära 100 kvadrat, högst upp i huset, knäpptysta grannar, två balkonger, trägolv i alla rum och ett stort härligt kök. Skabbig som fan men med potential utöver det vanliga. Och för att det inte ska bli strul med gåvoskatt och eventuellt sura släktingar på den gamla damens sida så pröjsar jag för den. En mille och pläjset är mitt. Hur svårt ska det vara att ha lite vanliga jävla svennetur?