Få förunnad

Jag har något som alla människor inte har. Några saknar det och om jag skulle göra det skulle mitt liv bli förstört. Helt menlöst och olivligt. Den rikedom jag har är folk som bryr sig. Folk i min närhet som verkligen bryr sig. Ett bevis på det är att Erka ringde idag var bara helt bra. Du är helt fantastisk och jag uppskattar din omtanke något enormt. Tack för allt. Precis allt. Inkluderat dåtid och nutid. Och med all säkerhet även framtid.

Sån dag

Idag var det tänkt att jag skulle tjäna en halv semestervecka. Detta genom att arbeta 11 timmar. Det var tänkt så alltså men ungjäveln som jag skulle sitta och glo på bestämde sig för att bli frisk så nu får jag nöja mig med att vakta mig själv. Vakta mig själv så jag inte köper godis. Dessutom vaknade jag med grym huvudvärk och ångest för jag vill verkligen inte vara ledig idag. En vanlig jävla tisdag. Helt menlöst ju. Och allt för den där ungjävelns fel.

Nalkande födelsedag

Om nio dagar är det dags. Dags för mig att vara dagens, inte bara medelpunkt, utan helt och hållet vara själva dagen. Vara födelsedagen. Just like that. Självklart har tanken att min födelsedag närmar sig slagit mig mer och mer, oftare och oftare. Människor som säger att det inte är något särskilt med att fylla år är en bunt lögnare. Det är roligt när oväntade gratulationshälsningar dimper ner, i form av sång eller annan tanke.

Tommilainen ringde idag och frågade vad jag önskar mig. Hur fint var inte det då. Jag önskar mig massor saker, men tyvärr mest dyrbara ting. Mest av allt önskar mig livskvalite men det är både svårt att ge bort och jag kan även se vissa svårigheter med att slå in det. Jag önskar mig återigen en bejublad semesterresa med de bästa brudarna eller en middag tillsammans. Jag önskar att ni får vara lyckliga. Att jag får vara lycklig. Att vi kan träffas oftare. Jag önskar mig spel. Ett pussel. En större lägenhet. En livlina. Nya grytlappar. Batterier till nummerpresentatören. En sporttop. En bil. En bok. Bättre hy. Ett fallskärmshopp. Ett tårtfat. Trädgårdsmöbler. Fint hår och en smal midja. Bättre självförtroende. Att jag kan släppa vissa hämningar. Och för fjärde året i rad önskar jag mig en apelsinskalare.

Det känns nästan pinsamt om jag kommer på flera saker. Mest av allt önskar jag att Östergötland låg där Sollentuna ligger, eller i alla fall åtminstonde kring Bålstatrakten.

Apropå födelsedagar. Karin är dagens stjärna och all kärlek till dig idag.

Up date

Det har hänt. Jag är fri från förkylningseländet. Nu väntar några dagars rehab och sen måste jag vara fit for fight igen. Men jag vet inte för vår bästa tid är inte nu. Jag vet att jag längtar efter att komma tillbaka till livet. Lite saker som är bra: rosepeppar, Ronnie Sandahls "Vi som aldrig sa hora" och så boken om Ronja Rövardotter. Astrids språk i den boken är gudomligt och enastående vackert.

Hur ärlig får jag vara med vad jag vill en söndagkväll som är tyst, mörk och stillsam? Om jag erkänner att jag inte vill vara här, med bara mig själv ikväll, är det då bra eller dåligt. Ack, alla dessa oskrivna regler. Jag vill känna dina andetag. Bara lite.

Surprices!

Idag är det överraskningarnas dag. Två överraskningar hade jag tänkt vara med att bevittna. Den första handlar om vilken snorighetsfas min kropp hade tänkt befinna sig i idag. Den rinniga då genomskinligt snor konstant rinner eller den mera segsnorade då jag av kung och fosterland får ta i och på kuppen få lock på örat för att snyta ut de dumma bassiluskerna.

Överraskning nummer två är att jag ska ta med unge herr Nicholas på äventyr. Den senaste veckan har han skuttat jämfota av nyfikenhet. Han tror att jag är dum och hoppas på en försägelse från min sida men gossse lille, du glömmer vem du har att göra med. Drottningen av surprices! Jag hoppas ialla fall att han blir nöjd med dagens happening.

Vad döljer sig i den lilla gömman

Vem vet vad framtiden har i sitt sköte.

Ett val av sammansatta ord jag inte trodde var möjlig att använda 26 dagar in på året tvåtusenåtta. Fast nu gjorde någon visst det, alldeles nyss, exakt klockan 09:27 och den som yttrade orden var den, månhända småbittre Per Nuder. När jag lyssnade mellan raderna så verkar det ju som det är Monas sköte han pratar om för framtiden i sig själv har väl inget sköte (modersliv). I och med hans aningen otidsenliga och kanske tom lite osmakliga val av ord så här vid frukosttid kan jag inte låta bli att undra vad ett sköte egentligen kan rymma. Massa hemliga dokument om hur framtiden bäst hanteras och skapar ljus och mening (och kanske flera arbetstillfällen) åt det svenska folket. Eller en ny vårkappa för att välkomna vår tids nästa årstid. Eller lite lördagsgodis. Jag vet inte om det är jag men jag tycker nog att Per i sitt uttalade var lite föråldrad. Kanske lika bra att han fick kicken.

Blinda runs faster but reads probably slower

Innan förkylningen. Ja, det känns som tiden är mogen för att delas in i eran innan och efter förkylningen. Nåväl. Innan. Då var jag en dag på gymet och kutade på löpbandet. Tyckte själv att jävlar, nu börjar det hända grejor. Min maximus gluteus börjar bli mindre och låren är så fasta & tajta att Gud skaparen själv, småleende och smuttandes på en latté, undrade varför han inte skapade fler av mig. Egentligen var det väl mest en trött jogging som jag i min enfald åstadkom. Ack så. Efter 30 minuter av hårt kämpande kliver det upp en tjomme bredvid mig. Och inte vilken snubbe som helst. Utan en blind sådan. Som sprang snabbare än vad jag gjorde och antagligen någonsin kommer att göra. Garva ni men min förödmjukelse var gigantisk.

Snart är det bokrea. Då kanske man slipper de blinda.

Pinsamt menlöst inlägg

Igår kollapsade Sverige och lät Tyskjävlarna vinna. Till en början var det spännande att se men allteftersom minuterna tickade iväg och sanningen sjönk in blev det mest ledsamt. Tack och hejdå handbolls-EM. En dag ska jag åka på ett världsmästerskap. Handboll eller fotboll. Skitsamma vilket. Jag älskar känslan av hur en hel nation enas och jag förstår med ens innebörden av vi-begreppet. Sådant måste upplevas, minst en gång under ens livstid. Annars kan man se sig som misslyckad.

Och livstiden, den kan ta slut precis när som helst. Känns det som. Inne på min sjätte förkylningsdag nu. Nästan frisk om man inte räknar med utslagen jag fått på vaden och att jag snyter mig ungefär en gång var femte minut. Och dessutom blir jag bara lite svettig när jag går från tunnelbanan. För det har jag gjort. För det får man göra när man är sjuk. Dessutom får man äta godis. Till frukost.

På mitt jobb består arbetslaget av 12 stycken personer. Fyra av oss är sjuka. En satt och spydde i en papperskorg på en högst offentlig plats. Det är min värsta mardröm av dem alla. Helt plötsligt känner jag mig matt och aningen hypokondrisk. Får inte. Vill inte. Det kan inte hända mig. Eller så är det just vad det kan. Hända mig. Fan. Då dör jag hellre.

I somras hade jag en riktigt stor sväng av hyponkondri blandat med torgskräck. Varje gång jag skulle träffa någon känd eller mera okänd drabbades jag av plötsligt illamående och risig mage. Likaså när jag skulle resa någonstans. Alltid var jag tvungen att vara redo med ett gäng spypåsar i handväskan. Det höll i sig hela sommaren och en bit in på hösten. Otroligt påfrestande.

Nu känns det bättre. Men jag kan inte låta bli att tänka på vad som hände med min kollega. Genast blir jag svag och får den där saftiga och liksom svullniga känslan i munnen. Precis som om allt som finns i munnen är för stort och bara vill ut. Jag ska, i fall att, placera några spypåsar i alla handväsksor. Bara för, som sagt, i fall att.

Reklamskadad

Undrar vad det kostar att ha reklaminslag på tv. Jag fattar ju att ju fler gånger reklamen visas desto dyrare för den som pröjsar. Just nu rullar i varenda reklampaus på alla betalkanaler en käck och oerhört oväntad reklamsnutt om hur fantastiskt livet kan bli med hjälp av lite AC3-Comfort! För att få använda detta mirakelmedel är det enda du behöver lite analklåda. Det här är mitt femte dygn som jag ligger inne och är sjuk och vete fan om det inte börjar att klia lite. Blir man månne skadad av all tv-reklam?!

Tänk att vi tar en bunt av det vidrigaste och mest avskyvärda folkslaget av dem alla och trycker ner dem i en köttfärsmaskin. En sån elak maskin som maler istoppat stycke till oigenkännlighet. Slamsorna blir så möra och veka att inte ens den finaste finmalda köttfärsen kan konkurrera om den posten. Precis så ska Källman och de andra gossarna göra när Sverige möter motstånd i form av äckel-päckel-världsmästar-tyskland ikväll.

Sämsta vän

Tack vare en mycket klok och välarbetad kommentar blir således detta inlägg till. Kommentatören har valt att belysa problematiken med sammansättningen och användandet av adjektivet sämsta och substantivet vän dvs "sämsta vän".

Att vara någons sämsta vän är kanske inte direkt att dra vinstlotten. Mer som att känna sig helt jävla obehövd. Jag kan också ana mig till ett viss mått av utanförskap. Men visst har väl alla människor en sämsta vän. Ja, alla utom jag då eftersom jag det senaste året gjort mig av med alla som jag inte tycker fyller den funktion som jag eftersträvar. Och uppskattar i en vänskapsrelation.

Min mamma har alltid sagt att jag har så mycket kompisar och att jag verkligen ska vara glad över det. Och tro mig, det har jag varit. Och är fortfarande. Det har alltid varit jag som har sett till att alla under lov och helger har träffats, ringt runt och bjudit in. Fixat cider och kanske lite popcorn. Fixat så att det finns rum för alla i det lilla trånga tv-rummet. Det har varit hur trevligt som helst och jag ångrar absolut ingenting.

Men så händer det något. Med en själv. Med ens inre. Med ens tankar. Med ens prioriteringar. Funkar det att ha så många kompisar? Hinner man med alla om värmen, omtanken och kärleken ska räcka till alla? Fördelat rättvist och lika.

Jag vet inte.

Är det fult att växa ifrån varandra? Är det skamligt på något sätt? Och är det hemskt att i såna fall göra någonting åt det? För det känns som att vid ett break med en kompis så måste man förklara sig tusenfalt mer än när man dumpar någon i en renodlad kärleksrelation. Det är lite skevt, tycker jag. För ett avsked med en vän kan vara minst lika smärtsam. Nästan.

Min krets av vänner har krymt de senaste åren och det är mitt eget val. Jag tycker själv att jag tagit det aktiva steget att avsluta. Kontentan av detta är att jag mår bättre nu än då. Vad jag nu önskar är att mina bästa vänner bodde lite närmre. Vardagshäng är underskattat och ofta saknat utav mig. Och då är jag ändå en av de grymmaste på att vara med mig själv.

Niggerballs

För att göra en sats negerbollar behövs enligt recept 3 dl havregryn. Jag lyckades skramla ihop 1,5 dl (där rök min kvällsgröt) och tänkte att jag klarar mig nog på en halv sats. I med socker, vaniljsocker, kakao och 50 g smör. Klet klet och så klart. Under tiden jag kletade så smakade jag uppskattningsvis en matsked smet. Direkt ur byttan, så som man alltid gjort och alltid kommer att göra. Bara att den här gången medförde det ingen som helst njutning. Smöret liksom trycktes upp i gommen på mig och alla tänder kändes onaturligt sträva efter att fått i mig så mycket fett på en gång. Svalde fort och slängde sedan resten av skiten.

Att vara med i viktklubb.se har gett goda resultat. Både fysiskt och mentalt. Har gått ner 8,3 kilo och det har inte varit särskilt svårt. Nu vill jag ju naturligtvis gå ner två eller fyra kilo till. Men motivationen tryter. Särskilt dagar som dessa. Men andra dagar har det gått förvånansvärt lätt. Om det finns folk som vill gå ner ett eller flera kilon så tipsar jag mitt hjärtligaste om viktklubb. Planering och vilja är det enda som behövs, resten sköter datorn. Busenkelt.

Det enda jag vill nu är att bli frisk.
Längtar efter att träna och att äta riktig mat.
Ingen blir ju frisk av att äta fil till frukost, lunch och middag.
Men jag orkar inte bry mig.
Bli frisk. Please.

Idag är det Spanien som ska krossas. Slarvsylta ska Doder & Co göra av de äckliga spanjackerna.

Elaka förkylning

Jag stred mot bättre vetande och gav mig på en städning i lördags. Dammet virvlade upp och runt omkring och tacken är att jag nu är förkyldare* än någonsin. Det var i lördags och nu är det tisdag. Ingen feber har jag och min fråga är när snoret kan tänkas vara utsnytet? Det här tär på krafterna om något. Att ligga still, få liggsår och på kuppen ha så fruktansvärt tråkigt. För att vara sjuk UTAN feber är inget jag önskar. Inte ens min bästa ovän. Ett uttryck som för övrigt är sjukt störigt, vadå bästa ovän? Mycket irriterande.

Det går upp och ner och stundtals känner jag mig nästan fit for fight. Tills jag typ gör något. Tex går till t-banan. Eller försöker att andas genom näsan. Då känns det inget bra längre. Jag har heller ingen ro att se på tv, läsa bok, laga mat, sova, inte heller att vara vaken eller att ringa någon. Jag ställde mig vid spisen och kokade två ägg. De båda sprack och rann ut så nu är jag inte särskilt sugen på det heller. Men i min mun och kropp ska de, till varje pris.

Igår var en dag utöver de bättre. Jag håvade in 70 spänn på bingo. Det var klurigare än väntat att dels hänga med att hinna färglägga tex olof 68, sexa åtta, dels att faktiskt fatta reglerna. Men en oerhörd tillfredställelse att gå därifrån. 70 riksdaler rikare. Som jag förvisso en timma senare brände på skitsaker på Överskottsbolaget. Härliga place! Jag brände 118 spänn men mitt sällskap var ett strå vassare och gjorde av med hela 250:- Och då gick han inte ens plus på tidigare bingo. Men vi hade mycket trevligt och det är ju huvudsaken.

Ikväll vinner Sverige med Ahlm i spetsen mot Ungern. Jävla tattarland.

*och bara för att jag drabbats av den elakaste av förkylningar är det ändå långt kvar till stavfelens sfär, men förkyldare låter gulligt

Ekvationen

Att jag vill ha en tvåa på rymliga 70 kvadrat, djupa fönsternicher, ett kök för tio personer och ett badrum där en kristallkrona kan dingla fritt är ju inte direkt någon hemlighet. Tillägg på detta är ju naturligtvis att jag önskar en levnadsstandard som också gör mig lycklig. Det vill säga (feta) separata konton för kläder, resor, middagar och andra äventyr (läs: fallskärmshopp). Dessutom behöver jag en bil. Det har jag behövt i snart två år men vad det verkar som är ju folk sopiga på att ge presenter.

Ovanstående är och förblir en dröm tillsvidare. Trots att jag gick allmän mattelinje på högstadiet så har jag kunnat räkna ut det alldeles all by my self. Istället börjar en annan, helt oväntad, idé ta form i min alldeles söndersnorade hjärna. Kanske är det dags att byta stil, göra nåt nytt, söka förändring och bli en av er! Folk har gjort det förr och vissa tycks tom gilla det!

Är det måhända dags att flytta in i ett härligt kollektiv? Det borde man ju spara så in åt helvete mycket pengar på. Och jag tror inte att jag skulle ha problem med att tex dela kök med nio andra personer. Folk som tycker att diska är en förlegad syssla och att lite intorgad veggogryta inte är nåt att bråka om. Att folk saknar dygnsrytm och är vakna vid dygnets alla timmar och tillsammans sitter vid köksbordet, sipprandes nybryggt ekologisk te för att samtala om Gazaremsan känns bara nymodernt. Och att hela jävla huset (för man hyr ett hus ihop och så får alla en varsin skrubb. Ja, alla utom Lena och Masoud för de delar på den största skrubben. Detta eftersom Masoud är politisk flyktning och är van att bo trångt. Lena tycker bara det är sååå mysigt) stinker kamomill eller nån jävla indisk krydda pga de otaliga doftljusen är heller inget att irritera sig på. Ju fler doftljus desto mindre el förbrukar vi! Just det, vi. För vi är ett kollektiv, vi är ett lag, ett team där vi har husmöten och gemensamma middagar. Vi lagar bönor & linser och tillsammans smaskar vi, i skenet av vaniljdoftljusen, i oss sörjan. Vi gnäller aldrig, vi tvättar disktrasor och vi återanvänder tamponger. Och det fina är att vi kan låna varandras underkläder för i kollektivet finns inga utpekade könsroller.

Någon annan som har lust att haka?
I dont.

Januari en dålig månad

Emma är i Salbach, Hannah på Nya Zeeland, John (förvisso) på väg hem från Australien. Alltid nåt! Jag är i min lägenhet, sjuk. Jag-är-ledig-i-tre-dagar-och-tänkte-jobba-extra-så-jag-också-kanske-eventuellt-någon-gång-i-framtiden-kan-få-möjlighet-att-resa-till-andra-länder-idén-sket-sig-fullkomligt för det enda jag dagarna dessa duger till är att ligga på soffan och glo handbolls-EM. Inte fy skam men när restarmen skriker och plånboken är tom känns det dåligt. Mycket dåligt.

Tack för mig på ett tag

Det här är den senaste och mest uppriktiga uppdateringen ni någonsin fått och den riktar sig främst till the old folks på Nya Zeeland, dom i Sollentuna och några få stackare i Östergötland.

I ärlighetens namn har jag inget roligt att blogga om. Det känns som att jag inte hinner skriva, att jag inte har ingen aning om vad det i såna fall skulle handla om och att det rör mig i ryggen, som min Malin förmodligen skulle ha sagt. Och jag överlever än så länge utan det. Blajandet. Jag är inte lika lättargad längre och det är himla skönt.

2007 var tydligen bloggandets och måhända ett förbittrat och småirriterat år. Några som läste den här bloggen blev sårade och gav sig av. Någon kom tillbaka. Och det med besked. Han heter Niklas och jag har fallit.

Välkommen 2008

Vaknar.

Morgonen går.

Frukost med honom där mittemot.

Han har sagt att han är hungrig men han förmår sig inte äta som han borde.

Jag ler inombords.

Nyvaket är bäst.

Nyvaket är utan charader och fixade frisyrer.

Nyvaket är minnen från natten.

Hintar om dagen.

Och längtan till kvällen.