Pinsamt menlöst inlägg

Igår kollapsade Sverige och lät Tyskjävlarna vinna. Till en början var det spännande att se men allteftersom minuterna tickade iväg och sanningen sjönk in blev det mest ledsamt. Tack och hejdå handbolls-EM. En dag ska jag åka på ett världsmästerskap. Handboll eller fotboll. Skitsamma vilket. Jag älskar känslan av hur en hel nation enas och jag förstår med ens innebörden av vi-begreppet. Sådant måste upplevas, minst en gång under ens livstid. Annars kan man se sig som misslyckad.

Och livstiden, den kan ta slut precis när som helst. Känns det som. Inne på min sjätte förkylningsdag nu. Nästan frisk om man inte räknar med utslagen jag fått på vaden och att jag snyter mig ungefär en gång var femte minut. Och dessutom blir jag bara lite svettig när jag går från tunnelbanan. För det har jag gjort. För det får man göra när man är sjuk. Dessutom får man äta godis. Till frukost.

På mitt jobb består arbetslaget av 12 stycken personer. Fyra av oss är sjuka. En satt och spydde i en papperskorg på en högst offentlig plats. Det är min värsta mardröm av dem alla. Helt plötsligt känner jag mig matt och aningen hypokondrisk. Får inte. Vill inte. Det kan inte hända mig. Eller så är det just vad det kan. Hända mig. Fan. Då dör jag hellre.

I somras hade jag en riktigt stor sväng av hyponkondri blandat med torgskräck. Varje gång jag skulle träffa någon känd eller mera okänd drabbades jag av plötsligt illamående och risig mage. Likaså när jag skulle resa någonstans. Alltid var jag tvungen att vara redo med ett gäng spypåsar i handväskan. Det höll i sig hela sommaren och en bit in på hösten. Otroligt påfrestande.

Nu känns det bättre. Men jag kan inte låta bli att tänka på vad som hände med min kollega. Genast blir jag svag och får den där saftiga och liksom svullniga känslan i munnen. Precis som om allt som finns i munnen är för stort och bara vill ut. Jag ska, i fall att, placera några spypåsar i alla handväsksor. Bara för, som sagt, i fall att.