Sommarångest!

Sommarmånaderna framkallar smått ångestsyndrom hos mig. Allt ska vara så frireligiöst lyckligt. Man ska vara pigg, man ska vara brunbränd, man ska ha fräknar, man ska vara smal för man bara äter sallad, man ska klara sig på fem timmars sömn, man ska dricka öl efter jobbet och inte bli bakis, man ska mingla med allt och alla. Med andra ord, man ska hinna så sjukt mycket. Och samtidigt vara glad.

Jag är avundsjuk på folk som kan släppa alla måsten och bara vara. Tänk om det visar sig att jag är maniskt planerad och strukturerad. Som igår tex, hem direkt efter jobbet och lagade fyra matlådor, tvättade och var ute och gick. I säng klockan nio. Som en jättebäbis. Men så är jag ju aspigg om dagarna också.

Jag är rätt nöjd med mitt sätt att leva. Även om folk säger att jag är en tönt. Däremot ska jag bli bättre på att inte skapa onödiga och tråkiga göromålssysslor. Tex ska jag bli bättre på att ta hand om tvätt. När jag har tvättat klart ska jag inte lägga kläderna på golvet för att självtorka, jag ska istället låta dem hänga kvar i torkskåpet även om klockan går över 21. Kontentan av att ha ren tvätt liggandes på golvet är att efter två veckor när det åter är dags att tvätta så har kläderna blivit så dammiga att jag måste slänga dem i tvättkorgen igen. Det är ju osedvanligt dumt. Och tidskrävande. Tid som jag hade kunnat spendera på att vara pigg, brunbränd, ha fräknar och vara smal. Ni fattar!

Till alla nyfikna satar out there!

En gång för alla. VI SKA INTE HA BARN! Kan folk sluta humma, undra, fråga, tjata sönder mig! Fatta fakta! Förstå innebörden av det svar jag ger er. No bäjbis! Jag har inte ens vågat fisa i hans närhet så att klämma fram en unge känns satans så långt bort. Skärp er om ni ska vara med på banan!

Dagens konversation

Samtal med kvinnlig kollega:

Jag: Nu ska jag gå och kissa lite, det är jag väl värd?
Hon: Ja, och sen ska jag också göra det!
Jag: Ahh, du håller dig lite.
Hon: Ja, jag ska vänta ett tag så det blir sådär jätteskönt sen!

Adjö!

Nya färska rön visar att bloggandet snart är en folksjukdom. Jag vill inte bli smittad. Egentligen gillar jag ju inte ens tekniska prylar så för andra gången säger jag au revoir. Lämnar datavärlden bakom mig. Gör ännu ett försök att sluta. Har ialla fall inget vettigt att skriva. Det enda jag vill göra på min lediga tid är att vara ute i solen. Promenera. Och den enda framtida kontakt jag kommer ha med datorer är när jag skriver på mitt CV. Jag kommer snart ha ett nytt jobb. Men fram tills dess ska jag vistas så mycket som möjligt utomhus. April månad har aldrig förr varit så god mot mig. Glada och lyckliga bloggar stör ju ändå bara folk. Det är skönare att gotta sig i andras elände och bitterhet. Jag kan inte bjuda er på det nu. Tack och hej!

För folk som har vett att bry sig

* Erik ska klippa sig på torsdag. Men bara tunna ut och toppa sig lite.
* Jag såg årets första vitsippor idag. Inget vackrare kan ögat skåda.
* Den 10 november åker jag till Soligt & Varmt Land. Hemkomst den 10 december.
* Jag ska läsa ut Låt den rätte komma in ikväll, om jag vågar. Sist jag var liv- och känna på ytterdörren-rädd när jag läste en bok var när jag läste en psykologisk ungdomsthriller. Den här är ändock ett strå vassare.
* Emma är världens hårdaste tjej. Och alltid välkommen till mig. Stockholm behöver fler som hon. Alla skulle älska henne.

The return of the kaviar

Den rökta stenbitskaviaren är återfunnen. Den låg tillsammans med det nyinköpta brödet och tampongerna i kylskåpet, på mellanhyllan. Om fyra och en halv dag är det dags. Lingonveckan. Att jag aldrig lär mig. Jag är egentligen varken sur eller bitter, jag är bara fullt frisk. Som råkar bli aningen förbannad på diverse småattiraljer.

Stinkot

Annat kul som hänt idag: jag stinker surt, vart jag än går förföljs jag av en stinkade sur doft. Jag luktar på trosorna men allt verkar grönt. Tills jag hittar ett ruttet päron i ryggsäcken som ligger där och stinker ner allt annat som också finns där. I två och ett halvt års tid har jag betalat pengar till en kaffekassa. Nu har den kassan sått sina sista potatisar och på fredag ska pengarna bowlas upp. Men jag kan inte vara med för jag ska hem till Byn. Förargligt. Sen tror jag inget mer löjleväckande har hänt. Om man inte räknar med att jag tappade mobilen på bussen och fick krypa omkring på alla fyra för att leta reda på den.

Time for a change

Det här har hänt mig sen jag kom hem från jobbet. Jobbet som jag trivs så bra med. Jag har insett att jag glömde den rökta stenbitsromen i affären, fyra matlådor kommer alltså smaka skit. Jag hällde kokande pastavatten på tre av mina fingrar. Aj. Jag har ätit godis trots att jag var fet redan imorse. Onödigt.

Det värsta är att jag är så jävla medveten om varför detta händer mig. Det är mitt straff för att jag inte tar tag i mitt liv. Mitt straff för att jag skiter i skolan, min framtid, för att jag inte tror på mig själv utan nöjer mig med saker som gör att mitt liv ialla fall går runt. Jag är inte bara dum utan även feg. Den bästa kombinationen av alla. Jag är den enda som kan förändra något. Det stör mig så kopiöst mycket.

This is me

Det här är jag. Utan krusiduller. Så här beter jag mig. Ocensurerat. Jag kan med lätthet liknas vid en dynghög.

Idag är första gången på evigheter som John och jag kan träna tillsammans. Det är ju jättetoppen bra! Kan tyckas. Om det inte hade varit för det dåliga humör som väckte mig imorse. Som dessutom etsade sig fast för att stanna hela dagen. Jag mailade John imorse och sa att jag var pissed off och ville skita i träningen. Klockan ett går jag och tränar på lunchen. Helt menlöst. Blev bara ännu argare. Messar John och säger att jag verkligen är på dåligt humör idag. Klockan sex messar jag igen med stora bokstäver att träningen kan ta sig i arselet. John ringer och säger att det är okej, han är världens snällaste och säger att vi kan skita i träningen och istället kan skulptera i papier mache eller bara hänga. Men jag fortsätter att bete mig som en barnrumpa. Är så jävla sur och åker direkt hem. Fastän jag har lovat att träna med John idag. Mitt samvete äter upp mig inifrån. Förlåt.

Old memories

I låg och mellanstadiet hette min bästis Veronica. Hon hade två ödlor, en katt och en guldfisk. Tror jag. Vad ödlorna hette minns jag inte. Katten hette Tussi. Fastän Veronica sa att Tussi var den snällaste katten på jorden så rev den mig en gång. Troligtvis var det då min kattskräck föddes. Ödlor verkade dock vara the shit för Alexander, som var min andra bästis och fortfarande är, hade också två ödlor och jag vill minnas att deras namn var Kalle och Hobbe. Veronicas fisk hette ialla fall Tiburtius. Han är död nu men om han levt hade han haft namnsdag idag. Vissa saker glömmer man helt enkelt aldrig.

Språk

Det engelska språket erbjuder så många fler möjligheter till att visa sin uppskattning. På många sätt är det engelska ett vackrare språk än vårt svenska. Detta särskilt när det kommer till ömhets eller uppskattningsord. Å andra sidan har ju engelskan dem fördömda orden I love you. En fras som får min kropp och själ att rysa, av obehag naturligtvis. Likväl som företag har anställningsstopp borde det finnas någon gräns på hur dessa tre ord får användas.

Men i övrigt, bortsett från detta, leder engelskan. Hur kan man inte må bra av ord som honey, star, baby och my love. Jag tycker inte det känns fånigt eller klyschigt, jag tycker det känns fint och älskvärt. När någon säger honey är jag övertygad om att det är menat från ett hjärta till ett annat.

Humor.

Dagens eller kanske veckans eller rent utav månadens skönaste sms. Snudd på årets bästa.
"Hej Bullen! Jag har ett problem. Min flickvän vill ligga med mig men jag tycker hon har det för stökigt hemma. Vad ska jag göra? /Förtvivlad."

Min kille. Asskön lirare.

Fauna & Flora

Dem flesta fåglar typ talgoxe, sädesäla och blåmes verkar ha en väldig cellskräck när det gäller trånga utrymmen. Jag ser framför mig hur en stackars pippifågel av misstag flyger in i en bur eller ett rum och när den väl kommer på att det var roligare utanför så får den panik och flaxar som fan. Flyger mer än gärna in i en glasruta, om det finns en sådan.

När jag tänker på det här slår det mig att jag aldrig sett en fågel som verkar vara höjdrädd. Kan fåglar vara rädda för höjder? Det känns inte så.

Livets eviga mysterie

Det är svårt att tänka sig att jorden är rund. Att vi människor står med våra små huvuden utpekandes mot rymden, mot oändligheten. Att vi inte flyger iväg. Som en överblommad maskros. Någonting annat som är ungefär lika svårt att greppa är hur man kan lägga sig på lördagkvällen och känna sig skithet. Vara assmal. Värsta puman liksom. Tänka att den som får ta del av den här gudomliga kroppen kan känna sig så sjukt utvald och privilgierad. Lyckligt lottad. Och med ett gigantiskt ansvar att behandla den väl och på det sätt som den förtjänar. Den hänförande kroppen. Detta på lördagen för att sedan på söndagen vakna och vara så oerhört oläcker och blekfet att man blir både magsjuk och blind av att kolla sig i spegeln. Det är fan märkligt.

Alla Mary-lovers därute..

.. jag lagar risotto med en hel del anis i. Kan inte låta bli att småle. Daisy, jag saknar dig. Och Angel, jag saknar dig. Och Anna, jag saknar dig. Och Practical, jag saknar dig med. Men det smakar ändå, hmm an...is!

Jackass fast på riktigt

Jag har ätit fem Magnum. I en följd. Likaså sex Delicatobollar. Den mindre varianten. Glassarna åt jag i syfte att provsmaka olika smaker. Vad jag vill minnas så mådde jag inte så dåligt som man kanske kan tro. Delicatobollarna däremot var nog bara ett okynnesätande. De låg där på köksbänken och jag störde mig väl säkert på dem. Lika bra att äta upp dem och slippa bli stördare. Bättre att trycka i sig alla vid ett tillfälle än att småäta. Så gick nog det relativt ofriska resonemanget.

Äckligt, tycker nog många. Men i förhållande till vad, undrar jag. En skön kille jag känner har tex stoppat en enkrona i munnen och sugit på den. Sjukt vidrigt, om någon frågar mig. En annan lirare var magsjuk på något skraltigt tåg i Asien. Fullproppat med folk och nada toalett. En 1,5 liters colaflarra blev ituklippt och vips så hade en portabel toalett skapats. Med ena handen höll sig den stackars magsjuke i sin flickvän och med den andra handen förde han den halva petflaskan under rumpestumpen. Innehållet var ju bara att hiva ut genom fönstret och så på´t igen. Så äckligt att man knappt kan tro det är sant.

Jag framstår genast som fullt normal. Fast lite bättre.

Då Vs Nu

Jag vill doktorera eller åtminstone känna någon som doktorerar i ämnet hur människor umgås. Fenoment fascinerar mig. Jag är uppvuxen med en ständig närvaro av kompisar. Nära vänner, inte bara en eller två utan ett halvt dussin. Sanna vänner.

När vi var lågskolesmå lekte vi varenda dag. Efter skoldagens slut sprang vi till Skogen där våra åsnor bodde (nu på äldre dagar inser vi att Skogen mest var en övervuxen dunge). Där plockade vi grodyngel, byggde kojor och blev jagade av äldre och skräckinjagade typer. Typer som dom ska man passa sig för, ekar min mors röst.

På mellanstadiet var allt fortfarande en lek. Fast lite mer under ytan, lite mer i smyg. Man ville ju inte vara en tönt men visst lekte vi glassaffär i femman. Ibland var man tvungen att göra läxor men leken var alltid hack i häl.

Högstadiet blev lite allvarligare och präglades av en gedigen och målinriktad basketfest. Tre gånger i veckan samlades alla vid Nyhemsbron för att cykla de drygt fyra kilometrarna till träningen. När helgen kom samlades alla vid Viggestorp för att spana på killar, köra 21 och kanske om man hade tur, bli hemskjutsad av någon fjunig mopedist. Kanske att man också i nian ibland hängde utanför Missionskyrkan, lite smålullig av några folköl, alla iklädda likadana JC-jeans.

Gymnasiet var ungefär likadant som högstadiet fast aningen mer influerat av alkohol. Men oftast var det Herrljungas cider blandat med smågodis från Godislagret som vi drack och åt oss mätta på. Alla halvsovandes i sofforna i källaren i huset där allt gick i rosa, fredag som lördag. Alla samlade. Vecka efter vecka.

Lekar och intressen har kommit och gått. Tidpukten för att vara hemma har varierat. Det som bestått från den allra första lågstadietiden är människorna jag har haft omkring mig. Det är samma personer som jag sprang i Skogen med och och det är samma personer som jag körde 21 med och det är samma personer som jag delade en Herrljungas med som jag idag diskuterar boräntor och bensinskatt med. Samma personer.

Känner mig så oerhört lyckligt lottad över att jag fått uppleva alla de här magiska vardagsstunderna med er. Tack för att ni har tagit er tid att lära känna mig men framförallt tack till att ni väljer att fortsätta vara min vän.

Tiden fram till nu var småstad. Tiden idag och framåt är storstad. Sättet att umgås på är må hända annorlunda än vad vi bonnläppar är vana vid. Utan att behöva tänka efter tycker jag att småstadssättet var bättre. Mera ärligt och sårbart. Mera av sig själv. Mera äkta känslor.

Jag hoppas det finns möjlighet för alla basketproffs, Skogsluffare och Godislagrefans att återigen bo i samma stad. Stor som liten.

Jag saknar allt det där.
Saknar det så jävla mycket.

Agg

Så här mycket hatar jag mitt jobb! Alltså såå hääär mycket! Säg något som är bra med mitt jobb, nu fort, för jag behöver verkligen höra det. En enda sak som renderar i något positivt och jag ska bli snäll igen. Eller ialla fall mindre mordisk.

Mitt jobb förstör inte bara längre min humana människosyn och mitt hittills, ganska så vårdade och klanderfria vokabulär. Det var länge sen jag skämdes för säga knulla högt och visst fan är det invandrarna som står för den mesta skiten i vårt samhälle! Men att jobbet nu också ska ge sig på mitt sociala kulturarv är inte roligt. Inte roligt alls. Någonstans.

Så här är det. På mitt jobb är man inte snygg. Man är inte söt. Man är ingenting. På mitt jobb handlar det om att i tid och otid snika till sig fördelar. Detta snikande resulterar i att jag toktränar på lunchen. Cyklar som en dåre i 40 minuter och eftersvettas sen därefter. Smink och oflott hår är ett minne blott. Man lallar runt och är jävligt ful helt enkelt. Och ingen bryr sig för man är dessutom könlös på det där stället.

Så idag då, efter 11 timmars slit så händer en sak som A L D R I G förr har hänt! Jag blir spontant medbjuden på en efter-jobbet-öl. Eftersom jag och mina vänner inte sysslar med sånt (istället lägger vi pärlplattor, lyssnar på schlager och spelar badminton) så blev jag överväldigad över att någon bryr sig om mig och vill ta mig med på lite galej. Till saken hör ju att jag är cp-skadad när det gäller att träffa nya människor. Det slår slint i skallen och jag får för mig att det är mig det är fel på, inte er. Någon gång har det hänt att det inte varit så farligt och att nya bekantskaper nästan kan vara lite trevliga. Då känns det lite lättare. Men ialla fall så är det bra om saker och ting händer spontant, som idag. Ingen betänketid. Bara iväg på ett glas vitt, lite nya ansikten och så var det löst. En trevlig kväll! Där jag får träna mig socialt och inse att jag trivs. Även på Lokal. Inte bara i pärlplattedjungeln. Fast det kommer liksom aldrig ske för mitt jobb ser gladeligen till att jag för all framtid tvingas stanna hemma på fredagar och i min ensamhet se på Så Ska Det Låta. Screw them all! Jävla arbetsgivare!

Hädanefter ska jag alltid ha privata kläder på jobbet. Även om de tvingas hänga tillsammans med svettiga cykel-tränings-kläder! Mitt liv är inte slut det har precis börjat.

Boven i dramat

Mitt förhållande till sömn är lite mongo, det kan jag erkänna. Men jag varken röker eller slåss, dricker betydligt mindre än genomsnittskarriärkvinnan, har aldrig testat knark eller gruppsex så det är väl inte mer än rättvist att sömnen är ett kapitel för sig!

Något hände ju med mig under senhösten eller den tidiga vintern. Jag föll och blev handlöst förälskad. Och är det fortfarande. Fast lite mera. Kär liksom. Ett litet problem bara när det kommer till sömnen. Som jag dock tror snart är ett minne blott. Det smärre problemet alltså, inte sömnen.

När man lägger sig och ska sova säger man godnatt till varandra. Någon säger godnatt och den andra svarar god natt. Inget mera. Efter det ska man helst inte prata. Och man ska absolut inte säga sov gott. Det förstör ju hela skiten. God natt is the tuff shit! Han som jag vill sova med är uppväxt med att säga sov gott och han menar att han inte kan sova om han inte får säga det bla bla bla. När jag hör det blir jag naturligtvis vansinnig på ett oerhört charmerande sätt. För det första kan han sova precis när som helst och precis hur som helst. För det andra så vet jag förresten inte. Men om jag ska lyckas få några timmars skönhetssömn måste det här med sov gott upphöra. Måste bearbeta honom.

(I min familj sa vi alltid hej då när någon gick och lade sig. Skulle tippa på att det där med god nattandet kom in i bilden först någon gång tidigt 2000-tal. Fatta kulturkrocken jag lever med idag!)

Välkommen på fest!

It´s a miracle! Prisa skatteåterbäringen! Då kanske det kan bli drömlägenheten trots allt! Ryktet har också nått Sherwoodskogen att det finns en kollega som kan tänka sig att bo under samma tak som jag! Det tål ju att tänkas på. Han pyntar hälften och jag kirrar resten! Byter lås rätt omgående så var samkvämsbiten löst wipsbomschackalack! Inflytt våren 2009 då! Ni är alla hemskt välkomna på inflyttningsfesten!