Boven i dramat

Mitt förhållande till sömn är lite mongo, det kan jag erkänna. Men jag varken röker eller slåss, dricker betydligt mindre än genomsnittskarriärkvinnan, har aldrig testat knark eller gruppsex så det är väl inte mer än rättvist att sömnen är ett kapitel för sig!

Något hände ju med mig under senhösten eller den tidiga vintern. Jag föll och blev handlöst förälskad. Och är det fortfarande. Fast lite mera. Kär liksom. Ett litet problem bara när det kommer till sömnen. Som jag dock tror snart är ett minne blott. Det smärre problemet alltså, inte sömnen.

När man lägger sig och ska sova säger man godnatt till varandra. Någon säger godnatt och den andra svarar god natt. Inget mera. Efter det ska man helst inte prata. Och man ska absolut inte säga sov gott. Det förstör ju hela skiten. God natt is the tuff shit! Han som jag vill sova med är uppväxt med att säga sov gott och han menar att han inte kan sova om han inte får säga det bla bla bla. När jag hör det blir jag naturligtvis vansinnig på ett oerhört charmerande sätt. För det första kan han sova precis när som helst och precis hur som helst. För det andra så vet jag förresten inte. Men om jag ska lyckas få några timmars skönhetssömn måste det här med sov gott upphöra. Måste bearbeta honom.

(I min familj sa vi alltid hej då när någon gick och lade sig. Skulle tippa på att det där med god nattandet kom in i bilden först någon gång tidigt 2000-tal. Fatta kulturkrocken jag lever med idag!)