Då Vs Nu

Jag vill doktorera eller åtminstone känna någon som doktorerar i ämnet hur människor umgås. Fenoment fascinerar mig. Jag är uppvuxen med en ständig närvaro av kompisar. Nära vänner, inte bara en eller två utan ett halvt dussin. Sanna vänner.

När vi var lågskolesmå lekte vi varenda dag. Efter skoldagens slut sprang vi till Skogen där våra åsnor bodde (nu på äldre dagar inser vi att Skogen mest var en övervuxen dunge). Där plockade vi grodyngel, byggde kojor och blev jagade av äldre och skräckinjagade typer. Typer som dom ska man passa sig för, ekar min mors röst.

På mellanstadiet var allt fortfarande en lek. Fast lite mer under ytan, lite mer i smyg. Man ville ju inte vara en tönt men visst lekte vi glassaffär i femman. Ibland var man tvungen att göra läxor men leken var alltid hack i häl.

Högstadiet blev lite allvarligare och präglades av en gedigen och målinriktad basketfest. Tre gånger i veckan samlades alla vid Nyhemsbron för att cykla de drygt fyra kilometrarna till träningen. När helgen kom samlades alla vid Viggestorp för att spana på killar, köra 21 och kanske om man hade tur, bli hemskjutsad av någon fjunig mopedist. Kanske att man också i nian ibland hängde utanför Missionskyrkan, lite smålullig av några folköl, alla iklädda likadana JC-jeans.

Gymnasiet var ungefär likadant som högstadiet fast aningen mer influerat av alkohol. Men oftast var det Herrljungas cider blandat med smågodis från Godislagret som vi drack och åt oss mätta på. Alla halvsovandes i sofforna i källaren i huset där allt gick i rosa, fredag som lördag. Alla samlade. Vecka efter vecka.

Lekar och intressen har kommit och gått. Tidpukten för att vara hemma har varierat. Det som bestått från den allra första lågstadietiden är människorna jag har haft omkring mig. Det är samma personer som jag sprang i Skogen med och och det är samma personer som jag körde 21 med och det är samma personer som jag delade en Herrljungas med som jag idag diskuterar boräntor och bensinskatt med. Samma personer.

Känner mig så oerhört lyckligt lottad över att jag fått uppleva alla de här magiska vardagsstunderna med er. Tack för att ni har tagit er tid att lära känna mig men framförallt tack till att ni väljer att fortsätta vara min vän.

Tiden fram till nu var småstad. Tiden idag och framåt är storstad. Sättet att umgås på är må hända annorlunda än vad vi bonnläppar är vana vid. Utan att behöva tänka efter tycker jag att småstadssättet var bättre. Mera ärligt och sårbart. Mera av sig själv. Mera äkta känslor.

Jag hoppas det finns möjlighet för alla basketproffs, Skogsluffare och Godislagrefans att återigen bo i samma stad. Stor som liten.

Jag saknar allt det där.
Saknar det så jävla mycket.