Hip Hip Hora eller..

John är födelsedagsbarn idag. Han önskar sig inget men har fått en smäll. Hjärtliga gratulationer som man brukar säga. Och kram.

Plötsligt händer det

Plötsligt händer det. KK-förhållande. Smärtfritt tills någon av oss faller. Då är hela skiten förstört. Såklart att det inte skulle fungera. Det visste jag redan när jag gav mig in i det. Men det kanske inte gör något. Han kanske vill vakna bredvid mig också. Jag har nog inte bestämt mig ännu. Oddsen för oss två är inte skyhöga så jag kommer nog streta emot ett tag till. Men han är fin. Jättefin. Och det blir svårare och svårare att streta. Jag behöver jobba på närheten. Är inte riktigt van. I natt gick det så långt att jag svimmade. Poff så ramlade jag ihop på golvet. Han var såklart vid min sida och hånade mig inte det minsta. Cred till honom.

Den sjätte efterblivna.

Hittills. Om jag ska dra på smilbanden idag är det åt en endaste sak och den fick jag minsann fixa på alldeles egen hand. Tåget till Hufvudstaden hade beräknad avgång 15:31. Eftersom jag gillar att vara ute i god tid satt jag som en annan efterbliven tjock snorunge på stationen redan 14:27. Tryckte på någon minut i mig 100g choklad och mådde om möjligt ännu sämre. Höll av värmeslag på att avlida i väntsalen så klockan 15:08 tar jag min uppsvällda mage och mina nya griller och sätter mig och väntar utomhus. Rätt vad det är kommer ett litet pyttetåg framskumpandes. Som ur en saga. En enda vagn med typ fem personer som resenärer. Som plötsligt blev till sex.

Det är som sagt det enda roliga hittills. Jag är ett riktigt monster idag, som varken kan uppföra mig eller visa uppskattning. Säger nej till precis allting. När jag är på det här humöret betyder alla nej på något konstigt sätt ja. Den här dagen hittills. Glädjen vs Monstret 0-1

En annan dag jul typ

Igår var jag på strålande humör. Idag är jag pissed off! Inte en endaste snöflinga på typ tio månader. Inte vanlig mat sedan i lördags. Bara regn och snarkande föräldrar. Det är vad jag har. Misär.

Igår bjöd jag mina bästa vänner på en överraskning. Med tillklippta ögonbindlar stuvades Anna, Lina och Alex in i bilen för att förberedas på en sjudundrande resa! Jag och min GPS-kompis Emma körde således som galna mot Vilbergens centrum där årets bowlingmatch skulle gå av stapeln! Som väntat var alla skitdåliga, Alex var minst dålig och Anna allra mest dålig. Kanske inte poängmässigt men på att hålla sig på benen.

Men det var igår och idag är en ny, mycket sämre dag. Fyra timmar kvar i den här jävla pissbyn. Jag vill knäppa med fingrarna och genast gå förlorad till min fristad. Uppkrupen i soffan med min julklappsbok som sällskap. Roslund & Hellström verkar ha gjort det igen. Skrivit en bok utöver det vanliga. Läs den. Flickan under gatan.

Långfärdsskridskor

Mycket riktigt. I det tredje paketet låg ett par godkända isdubbar. Jippijay! Nu kan jag bli den friluftsnörd som jag så länge drömt om. Det enda jag behöver komplettera till min långfärdsskridsko-outfit är en ispik, en ryggsäck med grenrem och midjerem och en livlina. Dessutom kan det vara trevligt att införskaffa ett sittunderlag och lite schysst ombyte. Ifall jag skulle plurra. På alla hemsidor jag (hittills) läst står det att det är piece of cake att skida fram på ett par griller. Men när jag börjar läsa mellan raderna är det nästan så att underläppen börjar darra lite. Det är ju hur mycket som helst som man ska tänka på, man kan åka i par och i sidled och om det blåser mycket men inte kraftigt så kan det vara bra att byta tätåkaren med jämna mellanrum. Detta för att hålla tempot uppe (jämf med lagtempocyklister) författarens anmärkning. Och den rätta skridskometoden är tydligen skridskoskär vinkelrätt ut mot åkriktningen.

Jag vill bara bre några mackor, värma lite choklad och sen hitta någon solig och mysig plats för picknick. Och kanske åka lite skridskor uppepå det. Vem vill följa med?

Lidl vs Konsum

God jul! När klockan slagit 11:43 gick det inte att kämpa mot julstressen längre! Då kom kära Mutti på att det inte varit någon vidare idé att låta pappsen ansvara för årets sillinköp. Lidl i all ära men nån jävla måtta får det vara. Det var gubbjävel och alla möjliga konstiga ord som inte alls hör hemma på julbordet. Men efter en kort sväng till Konsum så är julfriden återställd.

Själv är jag så ful i håret att inga paket i världen kan göra mig glad igen. Jag är kort och gott riktigt ful. Hemskt att behöva känna så på självaste aftonen. Stackars mig.

2h och 45 min kvar

Det är söndag. Fortfarande frid i det röda radhuset. Beräknad hemresa för min del den 28:e december klockan någon gång på förmiddagen. Dvs på fredag. För att säjfa och slippa obehagliga farväl bokade jag om resan till onsdag eftermiddag. 15:31 om någon gillar att vara exakt. Som sagt, för att vara på den säkra sidan.

Det går bra nu. Och imorgon får klapparna öppnas. Jag är sjukt nöjd med min insats och nyss kläcktes idén till nästa års klappar. Mitt kreativa jag har aldrig förr verkat så positivt. Dessutom är jag smalare nu än när jag tog studenten. Hur jävla mycket flyt kan en människa ha innan allt raseras?

Hej Bullen, del 2

Vad är egentligen bäst? Eller mest logiskt kanske.

En helt vanlig människa med en vanlig lägenhet med vanlig mat, en relativt vanlig hjärna, en kropp utöver det vanliga och en humor som jag inte vet passar ihop med min tydligt skarpsinta.

Eller.

En helt ovanlig människa med en ovanlig lägenhet med ovanlig mat, en relativt ovanlig hjärna, en kropp utöver det vanliga och med en humor som is a perfect match med min tydligt skarpsinta.

När jag var nio år skrev jag ett brev till Bullen. Känner således att jag redan använt den livlinan.

Dan före dan

Imorgon är det den här bloggens första julafton. Och min 28:e. Idag har jag klätt granen med julgranskulor som hängt med lika länge som den siffran jag nyss skrev. När det kommer till julen så är jag så in åt helvete konservativ. Nymodernigheter passar inte ihop med julen. Inte nånstans. Under granen har jag lagt ut årets klappar. Tre av ungefär 37 var till mig. Två ganska stora paket och så ett mindre, som ser ut att innehålla raggsockar. I de två större gissar jag på långfärdsskridskor med tillhörande pjäxor. Hoppas för allt i mitt liv att det till morgondagen tillkommer ett livsviktigt fjärde paket. Nämligen det med isdubbar i.

Trinidad nån?

Är det nån som varit i/på/vid Trinidad Tobago? Jag har fått det stället på hjärnan och gjorde nyss den mycket muntra upptäckten att jag kan få slå ner mitt lilla arsle i en flygplansstol för under 5000:- Det känns ju svinbilligt! Måste väl finnas någon halvsunkig bungalow att hyra för några kronor om dagen. Maten känns som den består av fisk och färsk frukt! Perfekt! Jag känner att jag måste åka dit och kolla om det är lika bra som jag tror att det är!

Mutti skjuter laser!

Första middagen avklarad. Och den förflöt minsann utan vidare incidenter. Det enda jag så här långt kan vara missnöjd med är att potatismoset inte smakade ett skit. Vet inte varför det är tabu att använda kryddor. Den stekta fisken smakade lika bränt som bränt barn luktar illa. Om en teflonstekpanna hade funnits i detta hushåll kanske inlägget sett annorlunda ut.

Hur som helst så åts all maten upp och det utan att uttalat missnöje bland familjens deltagare utbröt. Tvärtom så hade vi riktigt skojigt. Särskilt mamma och jag, som alltid väldigt synkat men ljudlöst ingår en stark allians, njöt av middagen och med tillhörande aktivitet. Mamma hade nämligen fått tag på en sån där rolig ficklamps-penna som kan lysa röd laserprick. Typ en Lasermannen-wannabe-lampa! Under i stort sätt hela middagen satt mamma och sköt laser på pappa, vilket jag tyckte var enormt humoristiskt och moget gjort av kära Mutti.

Bit ihop nu

Det är torsdag. Klockan är 17:29. Min pappa klev just innanför dörren. Får se hur länge husfriden håller i sig.

Julafton är på måndag. Vore trevligt om vi åtminstone pratar med varandra då. Om inte för vår skull så för övriga familjemedlemmars.

Nu kör vi. Vi grejar det här tillsammans. You go girl!!

Frillan

Jag har klippt mig idag och är ful i håret som vanligt. Förra gångens klippning slutade ju i något utav succé. Jättetjockt och jättefluffigt och jättekvinnligt. Eftersom det blev så bra sist så brydde jag mig inte om att noggrant förklara hur jag idag ville ha håret utan nöjde mig med att säga att frisören skulle klippa som förra gången. Jajemän, sa hon. Men tydligen så förväxlade frissan mig med någon annan. Förslagsvis en mogen 37-taggare. Jag är allt annat än nöjd men är heller inte särskilt hysterisk över det. Håret växer ut. Håret blir tjockt igen. Jag kommer bli snygg igen. Om några månader. Tills dess får jag vara ful.

Jag är inte arg. Jag är inte hysterisk. Jag är inte irriterad.
Vad håller på att hända med mig?

Julklapparna

Om jag verkade bitter i förra inlägget så tolkade ni fel. För igår handlade jag klart alla julklappar. Dvs the kläpps till mina tre syskonbarn. Jippohoo! Om man inte räknar de klappar jag tvingas köpa till min syster och hennes man, till mamma och till pappa förstås. För då har jag inte handlat klart. Alls. Jag har kommit på att jag inte tycker om att inhandla klappar. Är sjukt bra på överraskningar och dylika moment när andan faller på men när tvångsklappar som jag kategoriserar in julens paket i, förväntas bli köpta, blir jag varken euforisk eller munter.

Pappa önskar sig en resa tilll Danmark. Hur slår man in det var min första tanke. Sen kom jag på att om inte budgeten räcker så kan jag ialla fall ge ett bidrag till hans Danmarkresa. Tex en enkel resa med Swebus till Jönköping. Då är han en god bit på väg.

Irritation förvandlas till love

Tredje advent och min undergång är här kan man väl säga. Den knackar på dörren men jag tänker inte öppna. Inte en endaste lussekatt har jag ätit denna säsong och därför är jag lite småsur. Lussekatter som jag gillar allra mest av allt i denna snösaknande värld. Vanligtvis brukar jag ha hunnit med en 15-20 stycken innan julafton. Det är assynd om mig.

Grejen är att hela min fucking frys är full av viktklubbsrecept. Sånt som ska göra mig smal. Då passar det inte att trycka in en, två eller tre påsar med nybakade lussekatter där. Tanken att baka och ta med till jobbet slog mig men i nästa sekund insåg jag att typ alla som jobbar där är fitter och de kan baka sina jävla lussekatter själva. Jag vet inte hur jag ska lösa det här problemet. Det smärre lilla problem som tydligen gör mig mer än aningen förbannad.

Något annat som gör mig spyfärdig är hur folk benämner sina respektive. Det mest normala vore ju att kalla dem vid sina namn när de pratar om dem. Något folk verkar ha sjukt svårt för. Ett rykande färskt exempel som gjorde att jag senast idag liksom tvingades att pressa ner spyan fler gånger är min kollegas sätt att prata om sin bättre hälft. Vi har jobbat ihop i ungefär ett år och jag har vid det här laget fattat att han har en tjej och jag tror nog att hon faktiskt har ett namn. Anledningen till att jag är osäker är att varje gång han pratar om henne så kallar han henne "tjejen". Tjejen o jag och tjejen skulle göra och tjejen har och tjejen vill och tjejen önskar sig en jävla ponny i julklapp! MEN VAD HETER MÄNNISKOJÄVELEN?!

Jag kan gå med på att man den första och eventullt andra (om det är tydligt att den man pratar med är efterbliven) gången man pratar med någon benämner sin kärlek för "tjejen", tex "min flickvän, Sara". Men sen räcker det. Att fortsätta prata om "tjejen" som om hon vore den enda tjejen i hela världen är uppseväckande irriterande och på gränsen till nedvärderande. En tjej i bestämd form. Det stör mig så sjukt jävla mycket.

För att övergå till andra saker så tänker jag ibland att Hannah har rätt. Att jag ska uppskatta romantiken lite mera. Låta mig flickas till lite och låta mig bli omhändertagen. Att jag inte ska vara så svår att behaga. Men jag är ju romantisk och jag vill bli omhändertagen som alla andra. Men inte på något stereotypiskt sätt.

Det tredje adventsljuset tänder jag för Lina. Min finaste vän som jag alltid kommer gå genom eld för. Känner också en enorm kärlek för Hannah idag. Det gör jag alltid när jag pratat/träffat henne. I julklapp önskar jag mig mer tid med dessa två härligheter.

Lysena & slingan

Jag är lite rädd. På väldigt kort tid har jag betett mig som ett riktigt mongo. Bokstavligt talat alltså.

Det började med att jag skulle köra mig själv och Anna till Norrköping. I bil. Pappas bil som jag av naturliga skäl inte kör så ofta. Det var på kvällen och det var väldigt mörkt. Väglaget var inte att klaga på och av erfarenhet visste jag att högsta tillåtna hastighet var 90km/h. Men att det skulle vara så in åt helvete mörkt. Jag kör inte bil jätteofta längre och kände helt plötsligt en enorm skräck inför bilkörningen. Jag såg inget men kände massor. Tex att jag var på väg ner i diket. Eller att jag i vilken sekund som helst kunde frontalkrocka med en mötande bil. Så mörkt var det. Anna agerar fantastisk passagerare fastän hon liksom jag är skräckslagen, säger några lugnande ord om att det ska nog gå bra. Efter ytterligare några nära-döden-upplevelser frågar hon om jag har lysena på. Det hade jag inte.

Förra veckan var jag och köpte mig två stycken ljusslingor för att ha på mitt balkongräcke. Så att den mörka tiden fram till risgrynsgröt och knäck ska bli mera harmonisk. Jag provlös ena slingan inomhus och den lös så vacket så. Kopplade ihop dem och monterade upp slingan på balkongen. I med kontakten och så poff. Nähä, bara ena slingan lös. Orkade inte bry mig om det utan hade istället utelampan tänd om kvällarna. I lördags var Emma här. Satte henne naturligtvis i arbete med att laga slingan. Nu lös plötsligt ingen av de två slingorna. Emma monterar ner, tar in slingorna och börjar finurla lite. Efter lite meck så lyser båda slingorna och Emma monterar upp dem på balkongräcket igen. I med kontakten och så poff. Va fan! Ingen av slingorna lyser! Hur sjukt är inte det då. Då borde det vara något glapp i kontakten, tänker jag i smyg. Emma tänker högt och hummar nåt om om strömbrytaren. Hon ser på mitt frågande fejs att det här är nåt nytt och förtydligare därför "Mary, du har väl satt på strömbrytaren". Vilken jävla strömbrytare?! Vad gjorde jag utan Emma?

Exakt så puckad är jag.

Mobiltelefonens inträde i mitt liv

Året var 2000 och det här är historien som föranledde att min första mobiltelefon införskaffades.

Den killen jag då var ihop med (typ den enda om man inte räknar han med sjukt liten snopp och han som hellre umgicks med sin morsa än med mig) var och besökte mig i Stockholm. Jag skulle möta honom på T-centralen men var av någon, som jag nu inte minns, anledning sen. När jag kommer till centralen är jag så sen att tavlan som visar inkommande tåg har slutat att fungera. Haha, det hade varit roligt. Nej, men den visar inte längre det tåg som pojkvännen åkt med. Säkert var det fredag och proppat med folk på centralen så det enda rätta var att trippa fram till kundtjänst och be dem ropa efter honom i högtalarna. Det roliga är att pojkvännen kände sig sjukt träffad när han hörde sitt namn ropas upp. Han har i efterhand sagt att det kändes som att ALLA kollade på honom och visste att det var JUST HAN det ropades efter. Så var det naturligtvis inte. Bara ett förtydligande för den korkade som nu trodde det.

Lätt som en plätt!

Min kobratelefon ringde och utan att först kolla på nummerpresentatören svarade jag. Var helt säker på att det var darling Emma som ringde. Det var det inte. Numret som ringde denna fredagsafton var 08-501 013 79 och samtalet löd så här:

Jag: Hello! (med dåligt imiterad brittisk accent)
Hon i telefonen: Hej, jag ringer från (och ungefär då hajjade jag att det inte var Emma..) så därför hörde jag inte från vilket skittelecomföretag hon ringde från.
Jag: Jaha, hej hej!
Hon i telefonen: Jag hoppas att jag inte stör.
Jag: Nej, det gör du inte. Men om du vill sälja något eller fråga mig om nåt är jag inte intresserad.
Hon i telefonen: Ehh, nähä... Nej, då var det inget.
Jag: Vad bra, hej då!
Hon i telefonen: Hej då. Trevlig kv...
Klick

Wet sand

Gitarrsolon är det vackraste jag vet.

Mittimellan

Jag är mittimellan allting känns det som. Mina mest framträdande mittimellandilemman är att jag ser förjävlig ut i tjänstedräkten. Jag klär mig av en helt förstålig anledning endast i herrbyxor och storlek 48 (som alltid har varit någorlunda hyfsade) är numera helt att förkasta. Storleken mindre, dvs 46, sitter snyggt och funkar svinbra om jag bara låter bli att knäppa dem. Alternativt drar upp dem. Grejen är att jag vill inte dra upp dem, tvärtom så vill jag ha dem så långt ner på höften som möjligt. Men det går inte för jag är tydligen för fet!

Ett annat dilemma är att jag är mittimellan ett sjukdomstillstånd. Började som bekant jobba i måndags och det tog en och en halv dag innan jag började känna mig krasslig. Kli i halsen och grönt snor i näsan. Är inte livet alldeles alldeles underbart. Har varit sjukt frisk de senaste 16 veckorna och så smäller det efter inte ens två dagar. Illa.

Ialla fall så är jag inte dödligt sjuk utan mer halvsjuk. Sådär småsjuk att det känns lite slöseri med tiden och uberslappt att mitt på dagen ligga i soffan. Man är för sjuk för att träna men inte för sjuk för att typ åka till stan för att handla julklappar. Så man åker in till stan för att märka att man nog inte var så himla pigg och kry trots allt. Svettigt och jävligt innan man ens hunnit sätta sig på tåget. Och några julklappar blev det ju inte, det enda man köpte var lite nya raffiga underkläder. Som väl hemma säkert ändå inte kommer att passa. Så är det alltid.

Tredje dilemmat är att jag inte kan bestämma mig för om jag ska duscha nu eller sova en liten stund först.

Fjärde är att jag kanske håller på att falla. Falla för dig. Fast jag vet inte. För då hade det ju inte varit något dilemma.

Dom tre orden

Jag älskar dig. Kanske den mest överskattade kärleksfrasen av dem alla. Vad hände med tanken och känslan bakom dem tre magiska orden. Att säga dem när inga andra ord eller handlingar kan beskriva vad man känner för en annan människa. När absolut ingenting annat känns relevant, när alla andra ord är sagda. Då. Jag trodde det enbart var därför dem tre orden fanns. Det och inget annat. Jag visste inte alls att jag älskar dig numera har fått den celebra betydelsen "ahmen jag ringer dig sen, puss hej".

Jag tycker det är pinsamt.

En kompis till mig berättade att om inte hennes kille minst en gång i veckan säger att han älskar henne så börjar hon tvivla.

Jag tycker det är pinsamt.

Undrar om hon då blir en sån där patetisk flickvän som ringer till sin kille när han sitter på superviktigt jobb-höjdar-möte och kräver att han ska säga det. Då kan man inte tro särskilt mycket om sig själv.

Om jag vore killen skulle jag också börja tvivla. Tvivla och kanske fundera på att göra slut.

Suckers.

Bajsverkligheten

Nu har jag bett dem som jag tror kan ha fått höra både det ena och det andra under fredagens extrema fylleslag om ursäkt. Hysteriskt full var jag och det är så himla olikt mig. Jag var ute till halv fem men minnesbilderna slutar nångång straxt innan 22. Moget. Grejen är att jag varken spydde, slogs eller tjöt så egentligen har jag inget att be om ursäkt för. Men jag gjorde det ialla fall. För att vara på den säkra sidan.

Jag har börjat jobba och har absolut inget liv. Jag vill bli hemmafru. Eller jobba 75%. Helst det sista alternativet. Det är hemskt på jobbet. Jag vill byta men jag vet inte till vad.

Finns inte ens någon tanke som kan vara värd att blogga om. Helt jävla tom är jag.

Om jag inte får veta någon sanning snart så kommer saker och ting bara att bli. Om du inte vill att saker och ting bara ska bli så vore det rätt smart om du gjorde nånting åt det. Snarast. Smartass.

Fyllo

Ja men visst. Och varenda mening skal bli rätt. Hur jävla tid det än tar. Det händer inte ofta men fan när det händer. Svinpackad. 04:58. Troode jag var modig o smart när jag ringde. Men jag kommer säkert bara spy imorgon och då spelar det liksom ingen roll. Och kaviar. Fy fan. Det här blir en kväll att sent minnas. DUm och otrevlig, på gränsen till dryg. Och jag har supit bort min påse. Men å har jag oakså kanske suttit påen krog från kl 15:30. Jag ångrar mig.

Dagens mallgroda

Dagens skryt: jag är (in)officiellt utsedd till klassens bästa elev i ämnet självskydd. Arbetar och utför teknikerna med tydlig pondus, balans, kraft och styrka. Orädd, ödmjuk, bra attityd och vilja att utvecklas vidare. Jomantackar! Med andra ord, som en liten pissed off Lilla My! Fan va härligt det är med skrytsamma människor.

Om någon annan i klassen har fått samma goda vitsord så ska du veta att det var det sämsta ligg jag någonsin haft.

Anekdot

Eftersom det inte händer ett skit i mitt eget liv (big lie men för en gångs skull håller jag det lite privat) så får jag bjussa på en het anekdot från en av mina bästa killkompisars liv. Har två. Alex och Björn.

För några år satt en av dem tillsammans med sin tjej och en killpolare och tittade på en småläskig skräckfilm. Med smågodis som sig bör. Min bästa kompis i soffan med sin tjej tätt uppkrupen bredvid, polaren i fotöljen bredvid. Smågodiset i den prassliga påsen lagd i knät på min bästis. Flickvännen behöver under filmen gå på toa och under tiden kommer mitt geni till vän på den kanske mest roliga idén like ever! Väl tillbaka från toabesöket och nedsjunken i soffan var det dags att åter föra handen mot den prassliga lilla godispåsen. Vad hon inte hade den blekaste om var att det nu inte bara låg godis i påsen. Min underbare vän aka hennes pojkvän hade i smyg dragit ner gylfen, gjort hål i påsen och lite snyggt placerat sin snopp i påsen. Humor på riktigt riktigt hög nivå.

Fotens extensioner

Mina fötter är rätt så fina. Tycker jag ialla fall. Läste just att till skillnad från fingrarna så har tårna inga speciella namn. Men att stortån, som räknas som den största tån, är belägen på fotens insida. Den minsta tån som ialla fall jag brukar kalla lilltån, är belägen på fotens utsida. Texten som jag läste är minst sagt motsägelsefull. Redan nu har två av fotens fem tår ett namn. Jag tror att i flera svenska hem så har alla tår ett namn.

Hur som helst så är min mittentå (på den vänstra foten), dvs den som sitter tvåa till vänster från stortån, min minsta tå. Minst och finast. Kanske inte kortast för det skulle se roligt ut, men den ger det minsta intrycket. Den mäter endast en centimeter på bredden. 3,4 centimeter plus minus några millimeter på längden för den som av någon anledning fortfarande läser. Om jag drar tåns hud bakåt så är den bara 0,8-0,9 centimeter bred.

Om en vecka börjar jag jobba igen.
Det kanske är lika bra.

Anatomipirr

Det här är nog på gränsen till sjukt och jag vet inte om det är en särskilt god ide att överhuvudtaget skriva om det. Men jag tänker att det kanske finns andra som känner igen sig och då behöver inte jag gå omkring och tro att jag på något sätt är underlig.

För några år sedan hade jag en träningssvacka. Från att ha tränat 4-6 gånger i veckan, som inte är att rekommendera, så tappade jag all lust och glädje. Inte så konstigt! Sedan när jag väl började hitta tillbaka till träningsglädjen så blev jag alltid innan ett pass sjukt nervös. Detta gjorde att jag ännu en gång fick en svacka i träningen. Eftersom jag snabbt förvandlas till ett monster när inte mina endorfiner får hålla på och härja i min kropp så fanns det inget alternativ, jag var bara tvungen att börja träna igen.

Så därför brukar jag gå på spinning, med rätt musik och en gapig & härjig ledare är det det absolut roligaste man kan göra! Grejen är att jag fortfarande blir lite nervös och måste hålla på att gå på toa flera gånger innan passet. De första 10-15 minutrarna av passet brukar alltid gå åt till att intala mig att jag inte kommer kissa på mig och vad som skulle vara det värsta om så ändå händer. Egentligen vet jag ju att jag inte kan vara särskilt kissenödig. Det är kanske mer som att kissenödighetsskänslan är som ett pirr. Men vad betyder det då? Att jag går igång på spinning? Att jag sitter där och är lite blossig om kinderna? Eller att min anatomi helt enkelt är helt fucked up?

Frihet

Jag är i min lägenhet. Stökigt som fan. Men den ligger i alla fall inte i Östergötland. En vacker dag kommer folk känna suget efter huvudstaden. Då behöver vi inte planera in våra samkvämskvällar. Jag saknar er men kan inte bo någon annanstans. Kanske Norrland. Det känns som jag förändrat mig så mycket att jag mår dåligt av att komma tillbaka till Byn.

Jag ska aldrig mer gnälla över ensamma kvällar och tråkiga helger. Jag ska aldrig mera kalla Stockholm en jävla håla. Däremot ska jag börja jobba terapeutiskt på min rastlöshet.

Hoppa fallskärm, gå med i lottakåren, spela badminton en gång i veckan, börja skjuta och börja klättra. Det är vad jag drömmer om. Det och en pytteliten sak till.

Håll tummarna

Om jag intalar mig tillräckligt mycket att jag mår illa, då kommer jag tillslut att spy va?! Igår var jag hos min syster och hennes familj, ovetandes om morgondagen. Idag ligger hennes man, sjuk i spysjukan. Typiskt att just jag ska åka tåg idag, kommer bergis att spy på tåget. Jag hatar att spy offentligt. En gång spydde jag i en påse utanför ett korvstånd. Eftersom min mobil lägligt nog lagt av var jag tvungen att irra omkring i köpcentrumet för att leta upp mina friends. Med tanke på vad som precis skett kände jag ju inte direkt för att gå tomhänt så jag fick knata omkring med spypåsen i handen (ifall jag skulle behöva spy mera). Kan ha varit i den vevan min fobi för att kräkas offentligt föddes.

Pensionärsgänget

Jag måste vara världens tråkigaste kompis. Åkte till Byn den här helgen för att umgås med mina bästa kompisar. Fikade med Karin på fredagseftermiddagen. Trevligt, gott och billigt! På kvällen kollade vi Idol tillsammans med Anna. Det var meningen att vi skulle se Smala Sussie men alla låg och halvsov i varsin fotölj.

Ett nytt försök igår kväll då. Anna och jag lånade fars bil (man känner sig som 18 igen) och drog till Norrköping. Angel hade laddat med rödvin och spel. Emma var bakis. Vi spelade en omgång Pratmakarna, sen kollade vi Babben och Sing a long. Nånstans däromkring la jag mig i Emmas säng och sa inte ett ord på en timma. Klockan 22:45 åkte vi hem.

Så rolig är jag. Idag tuffar tåget mot Stockholm klockan 17:36. Anledningen till att jag bokade en så sen hemresa var ifall jag skulle vara bakis. Stor risk! Vad ska jag nu göra i åtta timmar? Jag blir alltid på svindåligt humör i den här skitbyn. Jag längtar hem.

Pinsamt intetsägande inlägg också.
Mycket medveten om det.