Lysena & slingan

Jag är lite rädd. På väldigt kort tid har jag betett mig som ett riktigt mongo. Bokstavligt talat alltså.

Det började med att jag skulle köra mig själv och Anna till Norrköping. I bil. Pappas bil som jag av naturliga skäl inte kör så ofta. Det var på kvällen och det var väldigt mörkt. Väglaget var inte att klaga på och av erfarenhet visste jag att högsta tillåtna hastighet var 90km/h. Men att det skulle vara så in åt helvete mörkt. Jag kör inte bil jätteofta längre och kände helt plötsligt en enorm skräck inför bilkörningen. Jag såg inget men kände massor. Tex att jag var på väg ner i diket. Eller att jag i vilken sekund som helst kunde frontalkrocka med en mötande bil. Så mörkt var det. Anna agerar fantastisk passagerare fastän hon liksom jag är skräckslagen, säger några lugnande ord om att det ska nog gå bra. Efter ytterligare några nära-döden-upplevelser frågar hon om jag har lysena på. Det hade jag inte.

Förra veckan var jag och köpte mig två stycken ljusslingor för att ha på mitt balkongräcke. Så att den mörka tiden fram till risgrynsgröt och knäck ska bli mera harmonisk. Jag provlös ena slingan inomhus och den lös så vacket så. Kopplade ihop dem och monterade upp slingan på balkongen. I med kontakten och så poff. Nähä, bara ena slingan lös. Orkade inte bry mig om det utan hade istället utelampan tänd om kvällarna. I lördags var Emma här. Satte henne naturligtvis i arbete med att laga slingan. Nu lös plötsligt ingen av de två slingorna. Emma monterar ner, tar in slingorna och börjar finurla lite. Efter lite meck så lyser båda slingorna och Emma monterar upp dem på balkongräcket igen. I med kontakten och så poff. Va fan! Ingen av slingorna lyser! Hur sjukt är inte det då. Då borde det vara något glapp i kontakten, tänker jag i smyg. Emma tänker högt och hummar nåt om om strömbrytaren. Hon ser på mitt frågande fejs att det här är nåt nytt och förtydligare därför "Mary, du har väl satt på strömbrytaren". Vilken jävla strömbrytare?! Vad gjorde jag utan Emma?

Exakt så puckad är jag.