Irritation förvandlas till love

Tredje advent och min undergång är här kan man väl säga. Den knackar på dörren men jag tänker inte öppna. Inte en endaste lussekatt har jag ätit denna säsong och därför är jag lite småsur. Lussekatter som jag gillar allra mest av allt i denna snösaknande värld. Vanligtvis brukar jag ha hunnit med en 15-20 stycken innan julafton. Det är assynd om mig.

Grejen är att hela min fucking frys är full av viktklubbsrecept. Sånt som ska göra mig smal. Då passar det inte att trycka in en, två eller tre påsar med nybakade lussekatter där. Tanken att baka och ta med till jobbet slog mig men i nästa sekund insåg jag att typ alla som jobbar där är fitter och de kan baka sina jävla lussekatter själva. Jag vet inte hur jag ska lösa det här problemet. Det smärre lilla problem som tydligen gör mig mer än aningen förbannad.

Något annat som gör mig spyfärdig är hur folk benämner sina respektive. Det mest normala vore ju att kalla dem vid sina namn när de pratar om dem. Något folk verkar ha sjukt svårt för. Ett rykande färskt exempel som gjorde att jag senast idag liksom tvingades att pressa ner spyan fler gånger är min kollegas sätt att prata om sin bättre hälft. Vi har jobbat ihop i ungefär ett år och jag har vid det här laget fattat att han har en tjej och jag tror nog att hon faktiskt har ett namn. Anledningen till att jag är osäker är att varje gång han pratar om henne så kallar han henne "tjejen". Tjejen o jag och tjejen skulle göra och tjejen har och tjejen vill och tjejen önskar sig en jävla ponny i julklapp! MEN VAD HETER MÄNNISKOJÄVELEN?!

Jag kan gå med på att man den första och eventullt andra (om det är tydligt att den man pratar med är efterbliven) gången man pratar med någon benämner sin kärlek för "tjejen", tex "min flickvän, Sara". Men sen räcker det. Att fortsätta prata om "tjejen" som om hon vore den enda tjejen i hela världen är uppseväckande irriterande och på gränsen till nedvärderande. En tjej i bestämd form. Det stör mig så sjukt jävla mycket.

För att övergå till andra saker så tänker jag ibland att Hannah har rätt. Att jag ska uppskatta romantiken lite mera. Låta mig flickas till lite och låta mig bli omhändertagen. Att jag inte ska vara så svår att behaga. Men jag är ju romantisk och jag vill bli omhändertagen som alla andra. Men inte på något stereotypiskt sätt.

Det tredje adventsljuset tänder jag för Lina. Min finaste vän som jag alltid kommer gå genom eld för. Känner också en enorm kärlek för Hannah idag. Det gör jag alltid när jag pratat/träffat henne. I julklapp önskar jag mig mer tid med dessa två härligheter.