En självklarhet eller..

Hur personlig får man bli innan man insett att allt har gått åt helvete? Då det inte finns någon återvändo eller plats för mig i himmelen. Då det liksom har skitit sig rejält. Och man bittert får ångra alla ord.

Senaste året har jag mer eller mindre fallit för några av det motsatta könet (och lite en av samma men det är history now). Eller åtminstone inbillat mig att jag har varit kuckilurad i er. Ungefär samma visa varje gång. Samma ständigt återkommande tema och det är att du redan är upptagen. Jättemycket upptagen med antingen ring på fingret eller mitt uppe i gedigna försök att producera bäbis. Och då är inte jag den som ska störa. Det hajar ju tom jag.

Kanske har fjärilarna flaxat runt lite här och där och kanske har jag varit lite småförälskad men innerst inne tror jag det handlar om att vilja ha något som någon annan har. Jag är inte mycket för att unna andra, inte om jag inte själv får smaka kakan. En kompis sa till mig att en dag kommer jag att spräcka något förhållande. Jag vet inte vilken värdering jag ska lägga i det. Förhållanden kan ta slut. Ny kärlek kan spira. Men det är nog inte troligt. Och om jag får välja vill jag nog inte vara en del i det. Jag vill ha mitt eget. From scratch.

För ett tag sedan så blev jag liksom nedslagen av en tanke. Värsta uppenbarelsen och skitjobbigt att fäjsa samtidigt som det kommer göra att jag spiller mindre tid på onödiga kroppar. Om jag är smart vill säga. Det har ju hänt någon gång tidigare men jag kan inte garantera något. Vad jag fått insikt om är vad jag tänder på. Alltså, vad jag på riktigt tänder på. Att det ska till en läcker kropp med starka armar och en tajt liten rumpa är en nödvändighet för att det överhuvudtaget ska kunna pirra lite i medaljongen. Men saknar den potentiella personlighet så blir det svårare. Då ska det till kopiösa mängder sprit och eftersom jag inte nojsar på fyllan så blir det alltså inget alls. Då spelar det ingen roll om kroppen är guds självaste gåva. Utan personlighet, karisma och ett överraskande inslag så kommer det förbli torrt som fnöske i de nedre regionerna. Som om Sahara ligger mycket närmre än vad det egentligen gör.

Jag gillar när folk vågar utmana. När folk är sig själva. När folk inte tar sig själv på så stort allvar. När folk bjuder på sig själva. När folk säger ifrån. När folk inte bara är vanligt jävla folk. Utmana mig och jag ska ligga med dig. Eller i alla fall respektera dig och överväga tanken. Att slå sin lilla påse ihop med en sådan pojke verkar vara lika lätt som att hitta en ateist i Jönköping. Helt fucking omöjligt.

Trots detta känner jag mig gladare än vad jag gjort på länge.