Rädsla

Idag har jag gjort något jag inte trodde jag var kapabel till. Först höll jag en orm och svarade samtidigt sakligt på frågor om upplopp. Ormen var av sorten kobra och hette Tessin. Han var fin och ömsade skinn. So far so good. Och nej, ormar är inte kladdiga eller kalla. Tessin var en stark liten orm, varm och lite len. Mycket söt.

Sedan var det dags att stoppa in vänsterhanden i burkar med främmande föremål i. I minst en av tre burkar fanns det, fick jag veta, levande ting. Det blev droppen för mig och man kan väl säga att jag ballade ur på en gång. När jag tyckte mig se ena burken röra sig sprang jag till ett av rummets hörn och skrek sådär stereotypt bögigt. Gjorde klart för övriga gruppmedlemmar att jag inte stoppar in varken höger eller vänsterhanden i någon burk. Tillslut var turen ändå kommen till mig och fram till bordet med de tre dödsburkarna skred jag likt en hysterisk jag vet inte vad. Med tårarna och snoret rinnandes nerför mina kinder stoppade jag tillslut in handen i ena burken. Jag valde rätt. I "min" bruk stötte handen på bomull. Burken till vänster var fylld med maggots.

Nu, flera timmar efter händelsen, känns det helt overkligt att jag stod där och grinade, klassens cooling förvandlades till en lipsill. Men just då fanns inom mig inget rationellt eller förnuftigt. Rädslan var överväldigande och förvandlade mig till någon jag inte visste jag kunde vara. En känsla som inte går att förklaras.

Dagens lärdom är att jag hellre är jättedöv än pyttelite blind.