Jag lider med den man som råkar bli gift med mig. Och det inte bara för mitt efternamns skull. Och jag tycker, om möjligt, ännu mer synd om de stackars små blå illaskrikande och slemmiga (som förvisso blir till jollrande ädelstenar) varelser som jag med lite jävlar anamma lyckats att krysta ut. Det är inte det att jag inte kommer ge dem kärlek, omtanke och värme. Tvärtom. Jag kommer pussa och krama dem, säga att dem är världsbäst och att ingen jävel någonsin kan tro att de kan sätta sig på er. Åt helvete med dem!
Jag tror tom att jag kommer att leka med barnen. Min kreativitet är det inget fel på så det kommer att läggas pärlplattor, det kommer att stöpas ljus, det kommer att ritas, det kommer att läsas, det kommer att sjungas, det kommer att bakas och det kommer säkerligen att bli en hel del utflykter med både äggmackor och varm choklad.
Och jag kommer låta min man fortsätta att gå på puben, på hockey, på ridning eller vad han nu kan tycka är avkopplande hobbys. Jag kommer fortsätta att skriva små lappar med fina ord på, smyga ner dem i din jackficka eller lägga dem i myntfacket i din plånbok. Jag hoppas jag kommer fortsätta raka benen. I vilket fall kommer jag verkligen att älska varje del av dig. Varje del av din kropp och varje del av ditt sätt. Och dem där små skitungarna som vi har knullat till oss.
Men något som jag aldrig någonsin kommer göra är att låta dig följa med mig till jobbet. No fucking way att jag kommer rama in ett fotografi på dig och/eller våra guldklimpar till barn och ställa det på mitt skrivbord. Jag har tänkt på det här i flera dagar och jag har ännu inte kommit på en enda rimlig anledning till varför jag ska ha ett foto på dig bland mina jobbsaker. Känns bara som ännu en pryl som står och samlar damm. Eller tänker jag fel? Saknar mitt tänk mänsklig resonans? Älskar man inte sin familj tillräckligt, alltså på riktigt, om man inte har fotografier på dem på sitt kontor?
För att slippa konfronteras med detta delikata problem är ju ett smidigt sätt att aldrig skaffa sig en kontorstjänst. Då märks det, ialla fall inte lika tydligt, vilken bitch man är.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Jag tycker din blogg och ditt skrivande blir bättre och bättre hela tiden Mary! Och Ibland känner jag mig träffad. Ibland känner jag att min pappa har bilder på sin familj på jobbet. Ibland känner jag att jag ska gå och lägga mig.
är det för att du inte ska ta med ett kort på blivande din man som du lider med honom? jag förstår inte och tycker att detta inlägg var ganska meningslöst, du brukar ha en knorr på slutet men nu föll allt platt ganska...
Ibland känner jag även att du aldrig får några kommentarer, är det bara jag som läser och aldrig orkar skriva kommenttarere?er
Tack John. Och du som tycker att det känns bättre att vara anonym, din ordföljd är ganska rolig om än lite svår att seriöst ta till sig. Man kan inte lyckas jämt vet du, vad är det man brukar säga, det viktiga är inte att vinna utan att delta.
jag är anonym för att jag inte har en blogg att fylla i här på bloggers dumma formulär. men jag heter stina. jag missade att jag skrev fel ordföljd på min första kommentar här, så dumt.
Jag känner mig bra och helrätt (för man vill ju tycka som Mary) för jag har aldrig haft kort på min karl på jobbet! Och jag leker kontor hela dagarna (när jag jobbar vill säga).
/Hannah - ej anonym men har glömt användarnamnet till googlekontot IGEN
Du e grym Maria! Fast jag kommer allt att ha en bild på både make och dotter på skrivbordet... Men smaken e ju som baken! :-)
Skicka en kommentar