Komma till skott

Är det hemskt tjatigt om jag fortsätter att tala om mina känslor gällande torsdagens klippning? Jag är inte en sån tjej som är intresserad av smink eller frisyrer. Ibland är jag skitful, blek och osminkad. Inte alls jobbigt. Vissa dagar lägger jag en omsorgsfull makeup och wips så känner jag mig skitsnygg. Håret har jag på förmiddagen gärna utsläppt, mina lockar i ett enda virrvarr. När det blir för jobbigt sätter jag sonika upp det med en snodd som jag numera, alltid har runt vänster handled. Nu har jag varken fina lockar eller tillräckligt långt för att få till en schysst tofs. Är enda utvägen att klippa mig i page? Göra en Gynning fast några år efteråt.

Ovanstående kan omöjligt vara det som jag önskar få sagt.

Crap

Tyskland är inte världsmästare. De är världsmästarinnor. Vem bryr sig? De enda jag vet har följt skiten är ett gäng flator. Som om det skulle vara förvånande.

Åkt tåg idag. Inte svarat på nattens mess. Precis när jag fått någon att inse sina begränsningar, när de tappat den sista gnutta hopp är jag där igen, tisslar och tasslar, ler och räcker dem en bit av mig. För att sedan vända dem ryggen igen. Och igen. Jag är inte kär, bara uttråkad. Egentligen är det inte mitt fel, det är ert. Förutsägbarhet kan släcka vad som helst.

Jag har gjort något stort. Jag har visat mig vara den större människan. Nu kan jag sova gott om nätterna. Om jag lyckas somna.

Jag ska trycka min första egna tröja. På den vägen vill jag fortsätta. Med pistolskytte, ju justu och klättring. Men innan allt detta så behöver jag en bil. Men har inga pengar.

Dags att agera.

Kan inte visa mig

Jag hatar mitt hår.
Jag ser ut som en kärring.
Jag vill dö.

Det borde inte gå att klippa en frisyr.
Ingen mänsklig kan ju ändå göra ordning det.
Jag vill ha tillbaka mina 1020 kronor.

Dessutom är jag blek.
Och har finnar i pannan.
Är det okej vid 28 års ålder?

Wish

Synd att pappa inte är på jobbresa i typ Tyskland. De åker alltid till Tyskland, men tydligen inte den här helgen. Synd. Gillar inte hans klang i rösten. Gillar den inte mycket alls.

Happy thoughts

Det är väl inte ens lönt att tänka tanken. Att det känns trevligt och tillochmed lite fint att vara hemma i byhåla igen. Pappa hämtade mig i den mittimellanstora staden Norrköping. 30 minuters bilresa. 25 jävla grader varmt i bilen. För att överleva smygsänkte jag till 24 grader och sket också i att kommentera hur han såg ut i håret. Mutade Mutti (med praliner á la 9 kr/st) att glo Idol istället för den där hysteriska Anna Skipper. Mamma vill flytta, anledningen är mirakulöst sanslöst rolig. Hon tycker synd om grannen som får klippa gräset varje gång de är utomlands. Att flytta känns ju faktiskt, om kanske inte den mest smidiga lösningen ändock som den mest uppseväckande. Grannen är från Finland och har säkert ändå inget för sig. Det känns lite skönt att vara hemma igen, men det är väl inte värt att sägas högt, då brakar väl helvetet lös.

Mitt goda humör grundar sig antingen på att jag dumpade 82:an en gång för alla idag. Du hade stort chans idag men valde tydligen att inte ta den. Såna pojkar får icke ligga med mig. Eller i att jag är nyklippt och känner mig så satans snygg. Dessutom har jag gått ner fem kilo. Kan inte gå förbi en spegel utan att bli sen till vad jag nu ska göra därnäst. Isnt life fabulous!

Die Mauer of complain

Jag blev cp-skadad nångång runt 2004-2005. Först nu har jag insett det, vanligt förekommande har jag hört, att vara klok i efterhand brukar det visst kallas. Tursamt nog har jag varken barn, dyra lån eller en svärmor som jag föraktar mest av allt på denna sidan norra Europa. Således borde jag inte klaga. Men att klaga är ju lite av min specialité så varför inte, tänker jag.

Min kropp rymmer en hel del känslor, kärlek och värme. Som oftast riktas åt fel håll. Åt helvete fel skulle inte vara ett helt missvisande ordval i beskrivningen av hur mina känslor är funtade. Min vän Tommilainen sade sig idag kunna urskönja ett visst mönster gällande vilka hunkar jag faller för. Hon menar, att detta leverne inte är bra för någon och att jag borde göra nåt åt saken. Exempelvis go with the flow och inte tänka så förbannat. Det sista sa hon inte men jag är inte dum i huvudet på något sätt, bara cp-skadad.

Har Tommilainen rätt om dessa är vilka jag faller för:
* galet sexig polisstudent som tyvärr är förlovad med en sjukt snygg tjej, hon verkar också smart
* charmig och jävligt skum lärare som inte ens ids svara på mina mess
* en som blev pappa förra veckan
* nån som är i Kina nu, med sin tjej såklart (fast jag har faktiskt kommit över honom så han kan vi stryka)
* Hon som är ihop med nåt skånskt luder

Något säger mig att Tommilainen inte bara har ett coolt namn, hon verkar även rätt klipsk. Det är nog dags att sluta leva i fablernas värld och kanske våga släppa in verkligheten. Får se hur jag gör.

Fallen star

Det här med stjärnfallen. Mest ser jag stjärnor när jag sitter ner och snyter mig. Det verkar anmärkningsvärt och aningen ologiskt. I natt drömde jag om Kristin. Ungefär som att se stjärnor. Det var tråkigt att vakna.

Ska det va så?

Per-Erik fyller 29 idag. Han lever för han tackade för min födelsedagshälsning. Om och när ska vi börja hänga igen?

Det finns barn och så finns Selma. Detta lilla underverk blir snart ett halvår och hon har trollbundit mig helt. Vi har, trots en gedigen åldersskillnad, så mycket gemensamt, hon och jag. Hon är en av dem roligaste människorna att vara med. Ialla fall idag då hon var på sitt mest strålande och charmerade humör. Tror att Selmas föräldrar behandlar henne precis lagom. Halvt prinsessa halvt mänsklig.

Träffade idag en enveckas bäbis. Söt som socker. Den lilla nybildade familjen bor i en trendig och R.O.O.M lik funkislägenhet i en av dom schyssta förorterna. Inte för stor och inte för liten. Liksom precis lagom. Där gardinerna matchade soffkuddarna och thét dricks ur designmuggar, säkert jätteprisvärda. Färska munkar på ett hajpat uppläggningsfat. Matchande servetter. Mutti var smalare än jag någonsin kommer bli, satt med sitt lilla knyte i den lattefärgade soffan, nöjd med att ha bidragit med nåt alldeles extra till världen. Kan det någonsin bli bättre än så? Enda som om möjligt kunde kännas lite avigt var att pappan kändes som billig rekvisita. Som att han inte alls fattade vad som hade hänt och vad han gjorde mitt i alltihopa. Tragiskt. Trots att ungen var bland det sötaste jag sett.

?

Om bloggen gör mig till en sämre människa slutar jag skriva. Börjar istället i den där pistolskytteklubben som mailade mig att det finns plats i nybörjargruppen.

In my dreams

Det finns bara en man som jag vill ge mig liv åt. Som jag vill betyda allt för. Som jag utan några tveksamheter skulle älska tills den dag döden skiljer oss åt. Han skulle vara min man. Min make. Min älskare. Min bäste vän. Mitt universum. Han skulle vara den som håller mitt hår när jag kräks. Den som spar underdelen på frallan till mig. Den som pumpar min cykel. Han skulle offra sitt liv för mig. Och jag mitt för honom. Om Brolle Jr inte riktigt, för tillfället, är inne på samma bana så nöjer jag mig med att bli påsatt. Som en vanlig skabbig groupie. Påsatt och sen bortglömd. Det räcker för mig.

Stjärnfall

När man reser sig för snabbt så kan man se stjärnor. Små grå blinkade stjärnor som liksom blixtrar runt hela dig. Som om man vore yr i huvudet fast man inte är det. Vad är genomsnittet på att se stjärnor? Jag är med om dessa ganska så vackra stjärnfall ungefär två gånger i veckan. Mitt blodtryck var senast 115/70. Det är ju svinbra värden så varför ger sig inte stjärnfallen?

Ofrivilligt sängliggande

Sjuk. Och det enda som visas på TV är Dobidoo. Där går tom min gräns. C är i luften. På väg ner. Men euforiskt på väg upp. Orättvis är vad den här världen är.

Fucking facebook

Många saker är ju helt makalöst komiskt men smset jag fick idag tar väl ändå priset: "Du måste lägga in dig på facebook vännen så jag kan skicka fina saker till dig". Textade såklart tillbaka "Du kan väl skicka fina saker ändå, min adress är XXXvägen 7 XXX XX H". Är det därför jag inte får fina saker, för att jag inte har några friends på facebook.

Vad fyller facebook för syfte? Den som har mest friends vinner eller vad? Är det okej att ignore dom som man inte vill ha som friends? Eller måste man hålla skenet uppe och bli såå glad o gud va länge sen det va o klart vi måste ses gumman! Att vi inte hörts på ungefär jättelång tid tyder väl på att vi är klara med varandra?

I min telefonbok (inte den i svart skinn) har jag 150 nummer inlagda. Då är det några portkoder men resten är folk, riktiga människor. Jag städar rätt frekvent i den där elektroniska boken och vad som finns idag är alltså 150 personer. Fast en del har ju faktiskt fortfarande hemnummer så riktigt 150 personer är att ljuga. Kanske 91 eller 78, jag vet inte så noga. Är det mina vänner? Knappast. Jag vet flera nummer som jag aldrig nånsin skulle svara på om deras nummer skulle visas i displayen. Men av någon anledning kan jag inte med att radera dem. Vad säger det om dem men framförallt, vad säger det om mig?

Idag slog det mig att min vänskapskrets sakta men hur säkert som helst håller på att krympa till en liten liten tunn strimma av folk. Det jobbiga är att jag inte kan skylla på någon annan, detta förfall av socilisation är helt och hållet mitt fel. Min orsak och min verkan. Hur mycket jag än vill så kan jag inte reparera det. Däremot så växer sig skaran av ytliga bekanta sig allt större. Ett fenomen som jag länge varit stor motståndare till och som jag sett med stor skepticism.

Jag behöver knappast bli addad av fler gamla klasskamrater, ligg, jobbarkompisar och avlägsna släktingar. Jag behöver istället lägga allt mitt fokus på att ta reda på varför jag låter det som betyder något försvinna. Ta reda på varför jag inte längre kämpar för gammal vänskap, varför mina känslor inför det som brukar ge mig glädje är likgiltiga. Lista ut varför jag inte tycker att det är särskilt roligt att träffa er. Innerst inne tycker jag ju det. Och innerst inne skulle min telefonbok kunna innehålla ganska mycket färre nummer än 150. Jag vet bara inte vilka de numrena skulle vara.

Lyckorus igen

Igår ringde dom från Gryttjom, fallskärmsklubben ni vet. Nånting med den tilltänkta hopparen hade skitit sig rejält och de behövde snabbt som fan ett nytt ansikte. Gärna någon med liten erfarenhet då känslan av skräck/förtjusning/rädsla/förväntan ska vara så äkta som möjligt. Lite som att få en orgasm för första gången men inte riktigt fatta vad som händer. Riktigt så förklarades det inte men jag gjorde min egen tolkning.

Så idag var jag "sjuk" och drog norröver och hoppade! Och fotades till 2008 års uppfräschade tandemprospekt! Blev rätt snygg på bilderna också!

Eller hur fan va det nu igen?

Most stupied

Vem är den största idioten? Han eller jag? Idag tänkte jag, för en gångs skull, passa på att vara lite trevlig. Jag frågade därför en klasskamrat hur länge han hade jobbat inom verket. Det är ju en bra fråga, inga längre utsvävningar, är man någorlunda funtad svarar man " tre månader" "ett halvår" eller vad det nu är. Precis när han hade börjat förklara så kände jag att "aj fan, det här vet jag redan". Han var lite luddig i sin förklaring eller så var han bara nervös (ibland tror jag att han vill ligga) så jag ställde en enkel följdfråga. Vilket avgjorde saken. Den värsta dejavun du kan tänka dig svepte över som den aldrig hade gjort annat än svept, över just mig. Han malde på, precis som han rabblade ett mantra. Jag kände mig dum. Han borde känna sig bortglömd. Den förklaringen av hur länge han jobbat borde liksom ha satt sig fast.

Nu stod vi där, kände oss säkert dumma båda två. Jag tänker ändå att han borde vara den som känner sig mest dummast. Mest bortglömd. Hade jag varit han hade jag sagt att "ditt pucko, jag har redan svarat på det här". Så hade vi kunnat garva åt det. Nu blev det bara stelt och menlöst. Och jag kommer fortfarande inte ihåg hur länge han jobbat.

Skulle

Skulle det rosaskimrande bli mera tydligt framträdande om jag halverade mitt konsekvenstänkande? Skulle den här bloggens existens vara onödig om jag vore totalt ärlig mot mig själv? Skulle jag kunna skriva ner sakerna jag vill få sagt på tre rader? Skulle jag våga det? Svaret på allt skulle blir nej.

Dagen efter

Jag säger det bara en gång till, ni som inte sett Djungelboken på Stadsteatern ännu. GÖRT! Jag har bra smak vad det gäller vänner, killar, kläder, mat, resmål, böcker och smycken. Jag är fucking perfect! Varför skulle jag ljuga om The Djungelbook?! Det kostar er 95 spänn och några timmar av er exeptionellt ärbara och oerhört dyrbara tid. Kan ni kanske röra era feta arselen dit! Ni kommer tacka mig sen och för info önskar jag mig fortfarande ett företagsparaply!

Hamnade av någon konstig anledning på gayklubb igår! Skitskum musik och tacky inredning! Annars rätt schysst. Saker som så här i efterhand kan ha verkat som lite onödiga handlingar och som kanske tom borde ha stannat vid ogjort är skallningen av den person som jag senare hånglade med. Att jag slickade på väggen kan ju också 1. anses som antingen a. regelrätt vidrigt b. onödigt c. sinnessjukt 2. ha betydelse för mitt framtida immunförsvar. Eller ialla fall frambringandet av hepatit B. Jag borde ha druckit mindre, dansat mera och slickat kanske inte alls. Inte heller nockat folk. Men vi hade himla trevligt. Tack Emma och Karin för att ni är fantastiska och underbara. Hepåre!

Connection or not?

Elmir Kaharir Mohammed eller värsta heta polissnutstudent bruden? Nää men vi valde den där jävla taxichaffisen. Fy fan! Mcfeast med cola light, mjölk och apelsinjuice. Tropicana puure preiminon. Jucie bits. Mmm så smaskigt..

När vi åkte hemifrå var vi inge fulla, nu känna det annorlunda. Fast klockan är 04.22. Värtsa fula brudarna , bara en som stööte på först Emma o sen Karin. Ingewn på mig. Jag som fan hade kjol eller klänning eller nåt.

Har ätir mcfeast och mjälk, är jättemera hungrug.

Jag viill ha dig. Där börta. Som fan. Du fatta rju inte det. Du är den vackraste jag vet. Och jag behöver dig. Lilla blomman.

Annat relevant

Mamma fyller 57 idag. Jag ringde en gång imorse men då var det ingen som svarade. Sen sket jag i det. Tydligen hade hon gått två timmar tidigare för att gå hem och förbereda det hejdundrande kalaset. Hon som inte brukar vilja bli firad. Ännu en lögn.

I min klass går en fin flicka från Öfvre Östemalm. Madeleine med värsta överklassefternamnet. Hon har rutiga Burberry väskor och sånt där fladdrigt hår som bara finns på Östermalm. Hon är söt som en docka men har lite för stor röv för att vara perfekt. Skönt. Idag sa hon att hon var så kissnödig att hon kände sig bajsnödig. Med andra ord är hon jävligt rolig också. Like her!

Djurgården

På tunnelbanan hem från skolan! sitter jag ungefär framför en man med shorts. Är det varmt idag, tänker jag? Han har en jättestor tatuering som snirklar sig runt vaden och upp mot knät. Läser mig till Djuurgåååårdeen. Och så en figur som kanske håller i en fotboll och ytterligare en text med någon slafsig djurgården-slogan. Mitt i allihopa upptäcker jag att andra benet inte alls ser ut som tattobenet. Han har nämligen protes. En grå grej med en stålskena. Han har verkligen inget vänsterben. Då skämdes jag för att jag stirrat som ett as för att lyckas urskilja Djurgården. Detta eftersom alla andra tunnelbaneresenärer trodde att jag råglott på hans invalidben. Men. Jag är inte sån.

Knulldödare

Korta killar, feta killar, killar med fula skor*, killar med skitsmå händer och nu killar med välbyggda kroppar men med små huvud/en/ar. Litet huvud som liksom bara ser ditsatt ut på en jättestor kropp. (O)gärna med rakat bröst. Det är så jävla äckligt. Finns det tjejer (och killar för all del) som kan bortse från allt det här om personen är genomtrevlig eller vad det brukar kallas? Det ger mig rysningar.

*Turkskor á la svart med metallattiraljer kan vara det absolut värsta.

DVD-träsket

Min dvd-fjärrkontroll har, hör nu, 51 knappar. 8 olika modeller på dessa 51 knappar. Det kan ju omöjligt behövas 51 olika knappar! Jag kan räkna till 1. sätta på 2. play 3. spola 4. stop. Stänga av knappen torde vara densamma som 1. sätta på. Sen behöver jag några, låt säga max fyra knappar, till att programmera säkert livsavgörande TV-program. Som tex Idol. Jag vet att det är ett mycket sjukt beteende att spela in Idol men nu råkar jag vilja göra det. Men jag kan inte.

Jag tittar på dosan och andas lugnt, tänker att det går att programmera på min ganska så dyra dvd-apparat. Tom vet att det är möjligt, bara jag trycker på rätt knapp i rätt följd är saken biff. Men jag blir helt gråtfärdig för jag kan inte rationellt bestämma vilken av dessa 51 knappar jag ska trycka på för att komma in i skiten. Fick ialla fall efter några knaggliga försök in skivan som tydligen behövde omformateras. Att sen trycka på meny/list borde vara en bra början och display känns också som en korrekt gissning! Sen då? Det går inte. Vad fan betyder PR/CH och THUMBNAIL? Tumnagel.

Jag vill bara ta upp min röda kobratelefon och ringa någon, kom hit. Hjälp mig. Någon.

I skolans datasal

Har börjat blogga på skoltid, dvs arbetstid. Jag får alltså betalt för att blogga. Jay! Typ. Sitter framför en dator och försöker lära mig om sjukdomar. Verkar vara det nya mest effektiva sättet att inhämta kunskap på. E-kurser. Det torde tyda på absolut tystnad i den här hemtrevliga men ändock illaluktande datasalen. Ömsesidig respekt oss flitiga studenter emellan. Det är min pluggtid. Om folk kunde hålla käften och sluta tugga på sina förbannade tuggumin kanske en tendes till pluggatmosfär skulle kunna, ialla fall, ha en möjlighet till att infinna sig.

Candy are for losers

Några minuter efter jag skrivit senaste inlägget hade jag så ont i magen att jag inte kunde stå upprätt. En av dom värsta sakerna jag vet är att ligga i sängen, under täcket, med vanliga kläder, alltså kläder folk (jag) haft på mig bland andra folk (ni). Allra vidrigast är att ligga i sängen utan strumpor med fötter som inte blivit tvättade. Det gjorde jag nu. Sov bort det onda i magen och det tillhörande illamåendet. Aldrig mer att jag äter godis. Fy fan.

Aha-upplevelse

Känner mig matt, slö, trött och orkeslös. Finns det fler synonymer? Såna fall är jag alla dom. Kunde inte äta lunch, pallade inte att vara med på självskyddet, blir definitivt ingen boxing ikväll. Vill bara lägga mig i ett värmande bad och sen sova.

Har tänkt livet i godis idag, allt har varit Dumle, rallybilar, lakritspengar och lysmilk. Min kropp behövde godis. Tänkte att va fan och köpte mig en påse. Åt nio godisar innan jag slängde skiten. Godis är ju inte gott. Varför har man tyckt det i så många år? Skönt att äntligen ha kommit till insikt. Godis är äckligt.

Sådan far sådan son

En av dem som jag vill ligga allra allra helst med har en pappa som alla känner till. En känd och lärd man som i många år har synts i tv-rutan. Har TVn på i bakgrunden och tycker mig höra min framtida? älskares röst. Fadern på plats igen. Verkar vara så olik sin son. Men samma röst.

Sonen är så verklig och pappan typ en seriefigur.
Jag har pratat med sonen.
Sett honom le.
Im ready.

Vårdgaranti?

Egentligen bryr jag mig inte om det. Det är sånt som händer. Andra. Och så länge det inte drabbar mig eller någon i min närmaste närhet orkar jag inte engagera mig. En fd klasskompis barn kommer dö. Inte fyra år fyllda. Modern har varit på läkarna, litat på sin magkänsla och sagt att något inte stämmer med sonen. Ingen fara, grabben är bara lite stressad över att du och din sambo ska flytta isär. Kan man bli så stressad att den värsta av tumörer växer fram, på det värsta tänkbara stället?

Jag har inte brytt mig om denne fd klasskamret på lång tid, kommer heller inte att börja göra det nu. Men det är förjävligt. Helt förjävligt och sjukt onödigt. Kunde sonen ha räddats om läkarna inte bagatelliserat mammans ord utan tagit dem på allvar. Alla mina tankar går till dig och sonens pappa idag. Jag hoppas att allt bara är ett stort fult missförstånd och att ni inte kommer att överleva er son.

Världens bästa Karlsson

Har tagit tag ordentligt i livets alla nödvändiga göromål. Ringde Fortum idag (bara elva framför mig). Nån som hette Karlsson i efternamn tycker att jag ska fortsätta ha rörlig el. Det är det mest fördelaktiga för mig, just nu. 33,09 öre/kWh. Vore också bra om jag någon gång i månaden ringer Fortum för att tjecka läget lite. Hon sa ringa, inte gå in på nätet som livet annars mest handlar om. Den här Karlsson verkar vara en reko människa. Kanske dags för Fortum att ge Karlsson en fetare lön. Vi hörs om en månad!

Gitarr & tamburin

Dagen förflöt i musikalitetens tecken. John skulle handla en gitarrr och jag en taburin. Tydligen så klassas tamburin som ett slaginstrument. Då måste det alltså vara lika coolt att spela taburin som trummor. På väg till instrumentaffären, Sveavägen 48, som vi rekommenderar starkt, munter personal och fina instrument, stannade vi till på Sveavägen 13 för att åka lite hiss. Hötorgsskraporna är nämligen utrustade med läskiga hissar som gör att hela magen sugs in och ut flera gånger om. När jag skulle låna toan på Previa (våning 4) så såg receptionisttanten helt frågande ut. Som om jag skulle dra en sil där inne, jag skulle ju bara kissa lite. Sen när blev det underligt att låna toan på Previa? Jag brukar ju ta mina vaccinationssprutor där, något jag nu i efterhand kom på vore bra om jag berättat.

På väg hem hade vi glädjen att springa på en klan av lapplisor. Fem stycken smått överviktiga och rödfejade tanter. De hade parkerat sin monsterstora buss kanske fyra meter efter ett övergångsställe. Det kan väl ändå inte vara lagligt, tänkte John och frågade om det verkligen var en okej parkering. En av lapplisorna tittade på John som om han vore spetälsk och log samtidigt ett sarkastiskt leende och viskade "nej".

Sen åkte vi fyrans buss tillsammans med Andres Esteche. Jag ville att John skulle ragga på honom men tönten bangade. Den enda han vill ragga på och med är den där Mija. Fast det skulle han aldrig våga erkänna. Fast jag vet att de träffas i smyg.

Älska google

Vem var så jävla smart att komma på internet och vem uppfann den fantastiska sökmotorn google? Det är ju genialt! I love! Klickade lite och hoppsan så fanns helt plötsligt Annelie framför mina ögon. Bara sådär, nästan livs levande, bara för mig (och kanske en hel världsbefolkning). Men det kändes som det var vår stund. För gamla minnens skull. Du fick det verkligen att pirra. Som jag velat ha dig har jag nog aldrig velat ha någon annan . Du lever. Jag lever. Dags att dra till Götelaborg mån tro. Tills dess ska jag nog leta fram något gammalt kort på dig, damma av det och sova med dig i natt.

Vuxenpoäng

Tog äntligen tag i posthögen som vuxit sig gigantisk på hatthyllan. Efter att moget ha skitit i den i två veckors tid kom ångesten ifatt mig och jag började sprätta. Fortum, SEKO, Bostadsrättsförsäkring hit och fucking CSN dit. Som om inte det vore nog, dags att binda om lånen på denna sjukt stökiga lägenhet. Har jag bott inom dessa fyra väggar i två år? Det är tydligt. I min enfald trodde jag att saker och ting skulle förändras men den mest synbara förändringen tycks vara att min ränta stigit från mirakulöst låga 2,89% till mera normala 4,79%. Och då har jag fått nåt jävla kompispris. Yeah right, som om jag skulle ha vänner på Handelsbanken. Det suger hästballe.

Mina kunskapsområden och definitivt inte heller mina intresseområden sträcker sig till denna typ av nödvändigheter. Som tex vilket elbolag jag ska välja eller hur länge jag vill binda bostadsrättslånhelvetet. För två år sedan tyckte jag obegripligt nog att två år var en rimlig tid att bo kvar i denna ett rum och kök lägenhet. Med öppen planlösning! Det visade ju sig vara ett mindre intelligent val, 200 år hade varit mera realistiskt. Självklart kan man bryta kontraktet men smakar det så kostar det! Exakt hur mycket kunde inte Petta-polare på banken tala om. Jag band på två år. Sällan att jag lär av mina misstag.

Jag kommer inte bara att dö oskuld, jag kommer även vara fattig som en pissig liten lortig sork. Fett less på det knaggliga vuxenlivet. Låt mig och mina gummisnoddar runt vristerna vara. Det är på den nivån jag befinner mig.

Ful på insidan

Mitt i allt det rosaskimrande och det som stundtals var fint så skämdes jag faktiskt för dig, mitt ex. Du som var då. Det som knappast kan förklaras som nu. Imperfekt. Undrar vad du egentligen kände för mig. Innerst inne.

Fina Lina

Lina är kanske en av Stockholms absolut snyggaste människor. Hon är också orädd och skiter blankt i vad andra tycker och tänker. Klipsk och en social begåvning. Som dessutom ofta sätter andra människors mående främst.

Emellanåt, kan jag erkänna, att jag inte sett Linas alla kvalitéter. Eller så har jag blundat för dem av olika anledningar som jag inte vill dela med mig av just nu. Må hända att jag tagit henne för given.

Hon är min vän och hennes allra bästa egenskap är att hon aldrig någonsin sviker. Det jag känner för henne är en form av ömhet som jag inte riktigt kan precisera. Jag känner för henne på ett speciellt sätt som ord ändå inte skulle kunna göra rättvist. Hon var en av mina allra tidigaste vänner i livet. Hoppas hon också blir en av mina sista.

Materialist javisst!

Hur jävla snygg får man egentligen vara? Kvällens upptäckt är hur många kjolar som hänger i min garderob. Många med prislappen kvar, således oanvända. Är det att leva i överflödigt lyx? Är det att kasta pengarna i sjön? Är det att vara olycklig? Är det att vara cp-skadad?

De senaste två åren har jag slackat ur ordentligt. På jobbet ser jag ut som fan. Ett tag sminkade jag mig med underlagskräm och lite rouge, sen avmattades det till ett knappt mascaraanvändande. Nu är jag nöjd om håret inte dryper av fett. Gränsen att se ut som en översminkad hora och att vara lika tråkig som min basgruppshandledare är nämligen hårfin.

På fritiden bor jag i mina baggyjeans med V-ringad tajt topp. Ibland en rolig T-shirt. Bekvämt, snyggt, tidlöst och just det, slackigt.

Utan att överdriva har jag tio SJUKT snygga kjolar. Speciella, roliga och unika kjolar. Köpta i Copenhagen, Barcelona och Boutiqe H&M. Som jag aldrig har på mig men som gör mig till värsta heta bäjben. Uppklädd, kvinnlig, sexig! En dont fuck with me attityd för min farsa äger halva Manhattan! Värsta tjejen! Min rumpa blir härligt kvinnligt rund och står ut så där förföriskt, aningen svank och lite sexig putmage på det. Jag skulle bli en sjukt passande och ärtig receptionist. En recptionist med lite klös i. Patetiskt skrivet men ni hajar. Tuggandes på glasögonbågen och med ett smittande leende. Det skulle förvisso vara ett skittråkigt jobb men kjolarna skulle ju komma till sin rätt.

Eller så förvånar jag alla och kommer till skolan i kjol på måndag. Sjukt het. Det är dags att göra vardagen till en fest!

Rästläss

Vad hinner vanligt folk med på en dag? Nu är jag ju fast i skolbänken igen och kan således planera min egen tid. Effektivitet präglar min personlighet eller kan det mest liknas vid DAMP?

Idag har jag: gått upp och sett Beverly Hills, ätit frukost, tränat, pluggat inte jätteeffektivt men ändå varit i skolan fem timmar, ätit lunch, löst ut teaterbiljetter, bokat Londonresa, promenerat från city till Kungsholmen, handlat, fikat med Anna och gjort middag. Nu då? Jag är så fenomenalt rastlös! Och det är nu helgen börjar för vanligt folk. Vore det inte skönt med en fylla?

Fucking friday

Jag vet att det i dagligt tal kallas att svälja stoltheten men varför har jag aldrig lyckats finurla ut. Idag har jag ialla fall gjort det, skitit i vad jag borde göra och hur det ser ut och vad andra ska tänka och istället gjort det som skulle ha gett mig mest njutning. Osynliga normer och regler åsidosattes och jag frågade om vi skulle fika. Vilket vi tydligen inte skulle. Häpp.

Nu sitter man här igen då.
Helt jävla osynlig.
Men 2,7 kilo smalare.
Alltid nåt.

Sjukt beteende?

Sjukdom är ju dåligt, det läser och hör vi om hela tiden. Men ibland kan jag inte låta bli att önska litegrann att jag kunde bli lite sjuk. Några veckor eller i bästa fall några månader. Ligga på sjukhus och bli riktigt undersökt. Helgenomgång av kroppen så att alla fel och brister kan upptäckas. Eller så bara bryter man benet. Blir överkörd av en blå SL-buss och blir gipsad.

Och under tiden jag ligger och kurerar mig på sjukhuset så har jag möjlighet att att se alla TV program jag missat. Serier jag önskar se om jag skulle bli sjukhus-sängliggande är:
* Prison Break
* Beverly Hills
* Vänner
* och så skulle jag gärna se The Bourne Supremacy

Kanske är jag så pass pigg att jag kan läsa en bok om gruppdynamik också. Och när det är fint väder sitta ute i parken med min droppställning. Sen vill jag bli frisk och se världen ur ett nytt perspektiv. Inte värre än så.

Dålig eller mänsklig?

Har ätit chokladpudding. Inte en eller två, utan mer tre portioner. En påse som blandas med 2,5 dl mjölk. Lättmjölk. Hur många kalorier kan det vara i det? Skitlite. Troligtvis inte. Men det borde vara det. Lite vispad mjölk och dammigt pulver.

Kommer med all säkerhet sitta bänkad kl 20:00 när andra avsnittet av Idol visas. Eventuellt hinner jag med något patetiskt samtal också. Någon som vill bli uppringd?

Är jag inte en tragisk människa så säg.
Orkar inte bry mig om det idag.

Kvällen är räddad

Åt ingen choklad.
Ringde inget samtal jag senare får ångra.
Således fortfarande smal men ej bekräftad.

Såg istället Idol. Lika illa. Om än värre.
Kan inte hjälpa att jag tycker Daniel Breitholtz är sexig.
Och Gynning. Men hon ska ha page, inte långt hår.

Idol
Så ska det låta
Sing a Long
Sommarkrysset
Allsång
All sån där kommersiell dynga ser jag på.
Maniskt ser jag på det.
Sån är jag.

Choklad i LA

Jag faller ner i en liten hög, tom på energi och känslor. Olycklig. Skakar några sekunder för att sedan stillsamt dö en outsäglig plågsam och tillsynes inhuman död. Om jag inte får choklad nu kommer det att bli sanning. Ännu en död människa till samlingen. Någon som ni kan skratta och trampa på. Kan ett omättat chokladbegär faktiskt ta kål på en människa?

Antingen äter jag choklad eller så ringer jag. Båda alternativen verkar oerhört okloka. Så jag ska inte göra något utav det. Bästa telefonkompisarna hittills i livet har varit Christopher, Mitra och Björn. Malin står också högt på den listan. Då kunde tiden verkligen flyga.

Förutom det förbannade chokladbegäret som har förföljt mig i fyra dagar så känns livet hyfsat bra. Jag stiger upp klockan halv sju varje morgon, slår på TV´n och njuter av 55 minuter Beverly Hills 90210. Bästa serien, alla kategorier, någonsin. Tommilainen messade imorse 07:24 och frågade om jag sett. Klart jag har! David är fuckable. Valerie med. Kelly är en liten bortskämd mus. En smygfitta skulle man kunna säga. Steve är grymmast och Donna utan att överdriva fulast i LA. Hade Brandon haft en annan frisyr hade han kanske varit värd att kommenteras. Dylan är för smal.

One night stand

Jag har aldrig haft ett one night stand. JAG HAR ALDRIG HAFT ETT ONE NIGHT STAND! Det är sant. Och jag är rätt stolt över det. Tror jag. Jag brukar inte tänka på det särskilt ofta men idag slog det mig. Hur ovanlig jag egentligen måste vara.

En gång låg jag med en som hette ett jättefult namn. Om han inte är död så heter han fortfarande ett fult namn. Legot (läs: han jag låg med) har en tvilling som heter Reine. Nu fattar alla hur fult namn jag pratar om. Han var typ jobbets snyggaste kille och det kan man ju inte fatta idag. När man är flera år smartare. Vilket fall så hade vi snackat om det en hel sommar, att han och jag skulle ligga. En dag åkte jag dit och så låg vi. Helt menlöst. Under kläder och yta att dölja sig bakom var Reines bror precis lika ful som man faktiskt kunde ha trott. Och inte särskilt bra på att ligga. Och jättehårig på bröstet. Och liksom slapp. På alla sätt.

Under en väldigt kort period var jag tillsammans med en kille som var allt annat än normal. Vi köpte en tandemcykel ihop och låg också några gånger. Mest under arbetstid. Jag åkte dit om nätterna och låg av mig lite. Det var mest spännande men inte så skönt. Han hade skitliten och det äcklade mig.

Det är spännande att tänka på vem som kommer att bli min nästa liggare. Nästan omöjligt att förutspå. Jag vet vilka som gärna skulle få kandidera. Säkert skulle vissa av dem inte nå upp till fantasierna.

Det här med one night, tänk att man liksom vänder på det. För andra, normalt funtade människor, betyder one night inte ett smack, men för mig skulle det kanske betyda jättemycket.


Jag tvivlar starkt på att jag någonsin kommer att ha ett one night. Jag är för mycket känslomänniska för det. Det lockar mig inte särskilt mycket. Jag kan dessutom bara slappna av med någon som jag vet tycker om mig. Det har bara hänt två gånger. Nästan. Innerst inne vet jag att jag fortfarande väntar.

Fegis

Har nyss varit deltagare på djupvattengympa. Lika tråkigt som vanlig vattengympa fastän man runt midjan har ett blått frigolitskärp som gör att man flyter. Det var jag och andra tanter. För jag förvandlades till en tant så fort jag fick på mig skärpet och plumsade ner i bassängen. Man kan inte vara 28 år och gå på någon form av vattengympa. Dödsstraff på den. Ja om man inte är ett äckelfetto eller har blivit ordinerad av farbror doktorn att gå och plaska lite i bassängen. Sjunga med till Linda Bengtzing. Det är väl för fan ingen Idol-casting. Dö eller vattengympa dig lite, men då måste det vara doktorns ord. Dessutom vill jag bara kissa så fort jag särar på benen.

Träning som gav mig ofantliga mängder av endorfinkickar och jävlar anamma var ju jutsu. Tyvärr var det också en ren självförtroendemördare för allt som oftast var det svårt som attan och jag kände mig som en mongoloid. Jag gillar inte när det är svårt, jag vill kunna på en gång. Som ett barn. Nybörjargruppen har haft fyra träningar. Ska jag våga möta min rädsla och pallra mig dit. Lära mig från början och bara bli bättre.

Saker som jag nog vill men som jag ännu inte vågar:
* börja på ju jutsu
* bli legad ev en tjej (vet inte hur aktiv roll jag vill ha)
* kanske skriva C-uppsats
* söka PHS

Löpfreak

Eftersom ni andra tydligen är seriöst upptagna på era små håll fick jag göra det själv. Kuta. Lubba. Springa. 6,5 km. Hur jävla bra är inte jag egentligen? Har bestämt mig att bara springa 2ggr/vecka så att jag kan prestera lika bra alla gånger jag snör på mig mina magiska löpardojor. Apropå skor så har jag idag köpt ett par Clarks Original för 999:- Jag kan inte bli mer redo för hösten!

Smalhetshysterin

Som nästan alla vet så är mitt pågående projekt att gå ner i vikt. Smal och snygg ska jag bli! Hittills har det gått hur bra som helst. Andra menar nog att jag är manisk men själv menar jag att jag bara har bestämt mig. För första gången i mitt liv är jag sjukt peppad och fruktansvärt taggad. Jag äter mina dagliga 1537 kalorier och när jag har tränat får jag äta mera, om min kropp behöver det.

Idag tror min kropp att den behöver potatisgratäng och för att överleva spjutfinalen även lite varma mackor med bregott och kilovis med ost. Brie och casewnötter. 200 g Marabou chokladkaka. Men allt är en dålig illusion. Igår åt jag en påse Gott & Blandat och det var ju inte ens gott. Helt menlöst. Äter fan hellre smör än godis.

Idag känns det ialla fall riktigt tungt och anledningen stavas helg. På helgen blir allt värre.

Saker som är helt menlösa att göra under tiden man blir smal är:
* gå på stan (det enda man kan köpa är skor eftersom fötterna troligtvis kommer behålla ursprungsform)
* gå på fest (vem har kul utan mat och alkohol)
* fika (helt uteslutet)
* träffa folk vid lunch eller middagstid

Saker som däremot funkar exemplariskt och som jag faktiskt längtar efter är:
* spela badminton
* vara friluftsnerd
* träna löpning

Problemet är att det inte finns några andra hurtbullar som vill dela de här stunderna med mig. Varför vill inte folk träna andra saker än det som erbjuds på tråkiga gym?

Jag frågar mig om det verkligen är värt allt. Allt som jag just nu avstår. Och svaret blir ja. Lätt att jag avstår allt detta för att slippa gå under tjockiskategorin.

Skvallerkärringar!

Mina gamla gymnasiekompisar Jakop, eller om man föredrar, Jakob och Uffe är rena rama dynamiten! De har i helgen varit på ytterligare ett bröllop och såklart försett mig med smaskiga detaljer om andra gäster! Fantastiskt underhållande har det varit. Tack! Man behöver således inte vara kvinna för att gå under benämningen skvallerkärring.

Att Uffe på min goda vän Peters bröllop kallade mig fitta för att jag inte var så sugen på att hetsdricka sprit klockan halv tre på natten är vid det här laget glömt och förlåtet. Jag vet ju att han har rätt. När det gäller sprit så är jag en riktigt fitta. Skittråkig och fittig.

Fittigt är också att Uffe bor i Lund. Hans tjej bor i Australien, dit är det långt. Bra däremot är att Jakob och hans astrevliga sambo bor i samma stad som jag. Undrar om folk har tid att återuppta lite kontakt. Jag har hemskt trevligt i ert sällskap.

4x100 METRES RELAY MEN

USA börjar göra mig spyfärdig. På alla plan men främst divorna som vinner allt de ställer upp i. Hur kan de fortfarande välja att framstå som sådana jubelidioter? De om några borde väl jobba på sin ödmjukhet och om möjligt tona ner sin accent några grader. Det finns bara en amerikan som jag fortfarande vill se mer och mer av. Tyson Gay. Jag tycker synd om honom som tvingas hänga ihop med de andra soporna. Jag tror att han hellre vill softa med tex japsarna. Inte vara så där macho som killarna i hans, om än, vinnande lag. På ärevarvet sprang de fint i en samlad liten klunga, tre av dem gormar och hojtar för glatta livet, yeah man blandat med lite amen. Gay med stängd mun, säkert sugen på en banan eller nåt. USA borde helt enkelt bli ett snällare land. Fast det är coolt att i maj gå ut och säga att efter VM ska jag komma hem med tre guldmedaljer. Det borde svenskarna ta efter.