Många saker är ju helt makalöst komiskt men smset jag fick idag tar väl ändå priset: "Du måste lägga in dig på facebook vännen så jag kan skicka fina saker till dig". Textade såklart tillbaka "Du kan väl skicka fina saker ändå, min adress är XXXvägen 7 XXX XX H". Är det därför jag inte får fina saker, för att jag inte har några friends på facebook.
Vad fyller facebook för syfte? Den som har mest friends vinner eller vad? Är det okej att ignore dom som man inte vill ha som friends? Eller måste man hålla skenet uppe och bli såå glad o gud va länge sen det va o klart vi måste ses gumman! Att vi inte hörts på ungefär jättelång tid tyder väl på att vi är klara med varandra?
I min telefonbok (inte den i svart skinn) har jag 150 nummer inlagda. Då är det några portkoder men resten är folk, riktiga människor. Jag städar rätt frekvent i den där elektroniska boken och vad som finns idag är alltså 150 personer. Fast en del har ju faktiskt fortfarande hemnummer så riktigt 150 personer är att ljuga. Kanske 91 eller 78, jag vet inte så noga. Är det mina vänner? Knappast. Jag vet flera nummer som jag aldrig nånsin skulle svara på om deras nummer skulle visas i displayen. Men av någon anledning kan jag inte med att radera dem. Vad säger det om dem men framförallt, vad säger det om mig?
Idag slog det mig att min vänskapskrets sakta men hur säkert som helst håller på att krympa till en liten liten tunn strimma av folk. Det jobbiga är att jag inte kan skylla på någon annan, detta förfall av socilisation är helt och hållet mitt fel. Min orsak och min verkan. Hur mycket jag än vill så kan jag inte reparera det. Däremot så växer sig skaran av ytliga bekanta sig allt större. Ett fenomen som jag länge varit stor motståndare till och som jag sett med stor skepticism.
Jag behöver knappast bli addad av fler gamla klasskamrater, ligg, jobbarkompisar och avlägsna släktingar. Jag behöver istället lägga allt mitt fokus på att ta reda på varför jag låter det som betyder något försvinna. Ta reda på varför jag inte längre kämpar för gammal vänskap, varför mina känslor inför det som brukar ge mig glädje är likgiltiga. Lista ut varför jag inte tycker att det är särskilt roligt att träffa er. Innerst inne tycker jag ju det. Och innerst inne skulle min telefonbok kunna innehålla ganska mycket färre nummer än 150. Jag vet bara inte vilka de numrena skulle vara.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Du behöver inte va me i fucking facebook! Alla gör vi våra egna val här i livet.
Beträffande vänner, så tror jag man har max 5 riktigt nära vänner....sen har man andra mer eller mindre betydliga, som kommer och går. Jag vet att de kan kännas sorligt o behöva släppa vissa eller motigt att behöva träffa andra....men vi utvecklas och ibland åt olika håll (som tur e kanske) Men de riktiga vännerna betår alltid! I vått o torrt! Och det är de som e de viktiga tycker jag iallafall!
Tack för ordet!
Puss!
Skicka en kommentar