Jag blev cp-skadad nångång runt 2004-2005. Först nu har jag insett det, vanligt förekommande har jag hört, att vara klok i efterhand brukar det visst kallas. Tursamt nog har jag varken barn, dyra lån eller en svärmor som jag föraktar mest av allt på denna sidan norra Europa. Således borde jag inte klaga. Men att klaga är ju lite av min specialité så varför inte, tänker jag.
Min kropp rymmer en hel del känslor, kärlek och värme. Som oftast riktas åt fel håll. Åt helvete fel skulle inte vara ett helt missvisande ordval i beskrivningen av hur mina känslor är funtade. Min vän Tommilainen sade sig idag kunna urskönja ett visst mönster gällande vilka hunkar jag faller för. Hon menar, att detta leverne inte är bra för någon och att jag borde göra nåt åt saken. Exempelvis go with the flow och inte tänka så förbannat. Det sista sa hon inte men jag är inte dum i huvudet på något sätt, bara cp-skadad.
Har Tommilainen rätt om dessa är vilka jag faller för:
* galet sexig polisstudent som tyvärr är förlovad med en sjukt snygg tjej, hon verkar också smart
* charmig och jävligt skum lärare som inte ens ids svara på mina mess
* en som blev pappa förra veckan
* nån som är i Kina nu, med sin tjej såklart (fast jag har faktiskt kommit över honom så han kan vi stryka)
* Hon som är ihop med nåt skånskt luder
Något säger mig att Tommilainen inte bara har ett coolt namn, hon verkar även rätt klipsk. Det är nog dags att sluta leva i fablernas värld och kanske våga släppa in verkligheten. Får se hur jag gör.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar