=spyfärdig

Det finns två saker som gör mig riktigt illamående. Det ena är smilys. Vad fyller de för funktion? Det finns ju hur många ord som helst som vill bli använda. Öva upp ditt språk så ska du se att du inte behöver underhålla med en massa streck och prickar huller om buller. Det andra är när man frågar någon vad som händer och till svar får man och fötter. Fan vad jag hatar det. Jag har full förståelse för att vissa saker, hur tråkigt det än är, bara måste bli sagda. Som tex när Alex bodde på Gran Canaria under två år och den enda konversation de hade byggde på repliker från Sällskapsresan. Eller att när man av någon anledning säger me too måste säga det med Dirty Dancing-inlevelse. Me too me too! Det är helt okej medan allt annat bara är pinsamt.

Speartime

Jag har fritid och jag vet inte om jag gillar det. Det känns mest läskigt. Vill gå på stan, men har inga pengar, vill fika, men vill inte bli tjock, vill ringa någon, men alla jobbar. Varit en flitig student i två och halv dag för att jag med gott samvete ska kunna åka till London. Men det är ju inte förrän imorgon kväll. Vad ska jag göra tills dess?

Ska jag själv ta tag i saken eller kommer du haja min vink. Min lilla, kanske obegripliga hint, som inte ens jag själv begriper mig på, om att jag nånstans vill träffa dig igen. Mitt beteende är sjukt. Jag går och tränar. Och hoppas på bättre tider.

Tänk lite

När folk frågar mig vad jag jobbar med och jag svarar så blir följdfrågan i 99% av fallen "är du inte rädd"? Tror du att jag skulle jobba kvar om jag vore rädd? Är du rädd på ditt jobb eller? Idag är jag inte bara liten, sur och bitsk. Idag är jag även sexuellt frustrerad. Jag behöver ett ligg.

Andras ungar mina barn

Nyss hemkommen från ett barnkalas. Inte ett traditionellt födelsedagskalas med roliga hattar, serpentiner och fiskdamm, utan ett mer avspänt där morsan sprang mellan barnmatsburken och tvättstugan! Men det var som sig bör tårta, paket, kladd, bajs och små omkringspringandes/krypandes/hasandes varelser som jag förmodar var barn överallt. Att en ettåring har så många kompisar! Är det facebook mån tro..

Jag intalar mig att situationen skulle se annorlunda ut om jag sedan fem år tillbaka utgjort hälften av ett samboförhållande. Att jag då skulle tycka det vore värt att offra min egen personlighet, mina intressen och mitt liv för att vyscha en skrikande unge till sömns natt efter natt, vecka efter vecka, månad efter månad. Jag behöver inte ha en unge att visa upp, jag är ju fantastisk, titta på mig! Jag vill få uppmärksamhet, inte visa upp en bajsig unge, som du är tvingad att tycka är världens sötaste.

Lite varstans i rummet (på golvet såklart) satt det glåmiga och halvslitna morsor. Så jävla trötta efter att ha besökt varenda jävla öppen förskola norr om Gnesta. De trodde de konverserade men det hela var en enda stor monolog. Mitt barn hit och mitt barn dit. Att det finns så mycket oväsentligt att prata om när det gäller barn. Hur blöjor smakar, hur gröten sitter, att det visst är normalt att inte gå vid ett års ålder men att MIN son minsann gick några timmar efter förlossningen. DIN son kan ju så mycket annat. Typ låta som en helt krig.

Men hoppsan, lilla älsklingen, har du bajsat lite? Vadå bajat lite? Ungen har ju skitit ner hela golvet. Dessutom är de så små att jag nästan kliver på dem. För trots att de är små kan de vara irriterande snabba.

Är det avundsjuka eller bara okunskap om livet som gör att jag inte på något sätt förstår hur folk kan njuta av att prata barn precis hela tiden. Jag fick frågan om jag har barn. Svar nej. Pinsam tystnad. Är det nu jag ska försvara mig, säga att jag satsar på karriären eller vad? Den glåmiga morsan finner sig förvånansvärt snabbt. "Nä, det är klart, då hade du ju haft med dig barnet" Som att hon vore nån jävla Einstein. Hade jag? Varför kunde inte barnet varit med sin pappa? Eller sin andra morsa, om jag nu spelar i den ligan och valt att insiminera.

Vad jag egentligen vill ha sagt är att jag säkert visst vill ha barn. Men inte nu. Absolut inte nu. Och jag vill att mina kompisar ska få barn samtidigt. Jag vill inte tvingas umgås med en massa glåmiga morsor som jag träffat på öppnafuckingförskolan. Jag vill kunna prata om andra saker än lilla älsklingen. Tänk om jag inte kommer kunna det? Tänk om jag blir precis likadan. Tänk om jag inte fattar att meningen med livet är barn, eller ännu värre, tänk om jag fattar det först när jag är old och fettan för länge sen har slutat att funka. Då får jag ångra det här inlägget.

Adrian, grattis på födelsedagen. Jag gillar dig men det är väl ingen som tror på. Dessutom är din morsa snygg och inte ett dugg glåmig.

The President of Manchester

Att ställa ner telefonen på fönsterbrädet efter 65 minuter av stundtals menlöst pratande och känna större glädje än vad alla pengar (nästan) i världen kan ge är en häftig känsla. Björn, om vi fortsätter att vara vänner livet ut så kommer jag aldrig mera att tänka en elak tanke. Aldrig någonsin. Jag kan också tänka mig att nästa gång jag pantar burkar, för en gångs skull, trycka på den gröna knappen och skänka lite money till sinande regnskog, hungriga barn eller vad knappen nu må dölja. Jag kan tom tänka mig att äta bajs, bara vi fortsätter vara vänner. Du är bäst!

Passa dina mailfingrar

Alla som har pluggat på någon instans högre än gymnasiestudier vet hur hopplöst och förbannat ursligt det kan kännas i stort sätt nästan jämt. Under en hemtenta under mina få högskoleår körde jag fast riktigt rejält och tänkte slänga iväg ett mail till en kompis för lite mentalt stöd. Såklart skickade jag fel och mailet hamnade istället hos min lärare och hur mycket jag än rodde kunde jag inte få iland den sjunkande lilla båten..

Hej, jag vet inte om jag fattar. Vill du läsa kapitlet åt mig. Välj mellan 1 eller 8:an eller kanske skumme mellan båda. Vi fick G och G-minus på våra inlämningsuppgifter så vi/jag ligger inte sådär hemskt bra till.

Idag har jag inte fått något gjort. Dagen blev liksom förstörd i och med att jag blev så förbannad under förmiddagen. Sedan har jag glott på tv och pratat i telefon. Måste sätta fart imorgon och plugga. Usch, känns inte allskul, att det ska va så svårt. Jäkla skit.

Svaret som löd:

FOKUS!

Kontentan: vissa mailadresser borde vara helt omöjligt att skicka post till.

Valio yoghurt

Valio yoghurt är en jättekrämig och jättegod yoghurt. 2% fett måste det vara, helst i smaken sommarbär. Hallon och björnbär är inte direkt äcklig den heller, någon dag ska jag testa tre vinbär. Jag undrar över hur det kan komma sig att yoghurten i ett nästan slut paket är mera rinning. Det borde ju vara tvärtom. Att ju mindre yoghurt det finns kvar, ju mindre rinnig blir den. För varje gång jag ska hälla upp yoghurt så lutar jag paketet och det som är rinningt har då jättelätt att ta sig ut. Jag tycker det är jättekonstigt.

Varje morgon äter jag havregrynsgröt, halvtinade hallon och yoghurt. Det är antagligen därför jag går och lägger mig så tidigt. Så att det snart ska vara frukost igen.

Vila på söndagar

Idag har jag i kronologisk ordning tvättat åtta maskiner, skrubbat badrummet för hand med diskborste (som jag såklart sedan slängde, ditt äckel) och gjort mig av med diverse skit (örhängen, hyllor och annat tjafs), rensat två av fem garderober, dammsugit OCH bytt dammsugarpåse, varit ute och gått, växlat 2000 svenska spänn till inhumant dyra pund, handlat present till Adrian (att ettåringar ska ha present är sjukt, vad kan de önska sig), hämtat ut biljetter för alla julens SJ-resor, tränat (och visst var Lasagne-Snyggve där) och gjort åtta matlådor! Vad har du gjort? Legat bakis?

Iställetförattsovapladder

Har gått ner 6,5 kilo. Borde alltså vara skitsmal men ser ändå ut som ett timglas. Hur jävla fet kan man egentligen vara? Grejen är att jag egentligen inte känner mig särskilt fet, mer liten och kurvig. Med stora tuttar. Lite störigt. Jag kan liksom inte ha kjol och luvtröja. No good match! Har stått framför spegeln och provat kläder i 40 minuter. Tycker jag är snygg i det mesta, i ungefär 15 sekunder. Sen tappar jag omdömet och vet inte alls vad som är lämpligt, lagom och inne. Å andra sidan kräks jag ju på begreppet lagom.

Jag har sjukt mycket kläder som sällan eller aldrig används. Det kallar jag att leva i ett ytligt och materiallt samhälle. Men om folk skulle börja ha lite trevliga tillställningar skulle kläderna kanske åka på lite mer frekvent. Och ni skulle slippa se mig i samma baggypants vareviga dag.

Innerst inne vet jag ju att om jag tycker att jag är snygg & het så tycker ni också det. Det sitter ju inte enbart på utsidan. Charmen och karisman kommer inifrån, allt annat är bara bonus!

Jag är ett sånt kapitalistsvin. Som undrar om jag faktiskt gillade tvärbaneresorna. Ialla fall lite grann. På nåt jävla sätt.

Boktips men inte favoritdag

Lika lite som jag har skrivit C-uppsats, lika lite kommer jag läsa klart Stieg Larssons triologi. Jag förstår inte svenska folkets hysteri över den sketna boken. Plötsligt vill alla Sveriges invånare kalla sig kulturella finsmakare. Obegripligt kulturell är vad den boken är. Däremot kan jag boktipsa om "Smuts" av Katarina Wennstam, "Sandor/Slash/Ida" av Sara Kadefors och "Fly för livet" av Helena Von Zweigberg.

Oavsett hur teoretiskt jag fördelar min tid, om det är brevskrivning, vykortsritande, bloggskrivande (räknas knappast) eller bokläsande så väller ångesten och paniken över mina uteblivna studier in över mig. Och jag hatar det för jag vet att den enda som kan döva samvetet är jag själv. Och det genom att ta tag i mitt liv.

Lördag är min absolut sämsta dag.

Antingen eller

Vilket är värst? Att onanera framför en spegel eller att sjukskriva sig fast man inte är sjuk. Måndagen den 5 november kommer jag göra något utav de två alternativen.

Önskedröm

Jag är inte säker på vad jag vill.
Än mindre på vad jag kan.
Är trött på att alltid bestämma själv.
Att vara den starka av oss två.
Den som går med huvudet högt.
Fastän det är en ärbar egenskap.
Kanske vill jag bara leka.
Eller bli kysst.
Vore det så förfärligt?

En (o)vanlig dag

Det här är vad som jag skulle vilja kalla dagens mest givande händelser, från morgon till kväll:

Steve räddade Clares fysiktenta genom att påpassligt nog förvandlas till datanörd. Hon, otacksam rikemansunge och han, den goda nallebjörnen himself. Brandon var otrogen mot Tracy genom att kyssa Kelly. Varför får Kelly alla killar, hon är ju en jävla fitta. Valerie var bitchig och olycklig som vanligt. Donna låg på operationsbordet och försökte fixa till sina kolosalt misslyckade tuttar (det sista var bara önsketänkande).

Förra veckan, på tunnelbanan, så observerade jag två killar i 30 års åldern som jag antog vara ett kärlekspar. Den ena hade långt hår i en tofs och den andra hade kortare hår, cirka sju centimeter. De diskuterade musik och sjöng även några melodier. De gjorde mig glad den dagen. Imorse var dem på samma tåg som jag och jag kunde såklart inte låta bli att fråga om han med sju centimeters (snoppen, haha) håret hade klippt sig. Det hade han, och jag sa att det blev fint. Tack, sa den numera riktigt korthåriga snubben. När de började titta konstigt på varandra så sa jag att jag kände igen dem från förra veckan för att de hade sjungit lite och att de inte behövde vara rädda för mig. De log och önskade mig en bra dag. Om jag ska vara ärlig så tror jag att de båda killarna blev förvånade, glada och fulla i skratt, precis i den ordningen.

Stötte ihop med Snyggve (lasagnekillen) på gymet. Vi hälsade. Jag kollade in hans kropp. Han gjorde nog inte detsamma. Eller kanske gjorde han det. Jag känner på mig att han och jag kommer att bli ihop. Eller ialla fall ha sjukt bra sex. Eller bara fortsätta träna på samma gym. Mig kvittar.

Sen blev jag även upphookad av någon som inte alls gav samma endorfinkick. En tjej som jag kände när jag var fem år, någon jag lekte med för att det inte fanns några andra barn i grannområdet, någon som försökt ringt mig ungefär 19 gånger för att "vi måååste ju bara ses nu när vi bor sååå nära". Jag har alltid haft något att skylla på. Fram tills nu. Motvilligt gav jag henne mitt (rätta) nummer. Fan vad svag jag är.

Pratade med mamma. Hon och far är hemkomna från sin senaste semesterresa. Tunisen av alla ställen. Varför åker man dit? Fast de var nöjda och det var ju deras pengar så varför bryr jag mig? Hon skulle börja banta på allvar nu. Anledningen är att hon hade känt sig som ett hängbuksvin när hon skulle byta solställning. Att rulla över från rygg till mage är ju inte ens som smal ett särskilt graciöst move.

Slutligen kom lönebeskedet för oktober.
Ett smärtsamt hån.

Glosor

En av mina bästa vänner heter Hannah. Hon är fantastisk. Eller kanske bara uttråkad. Mitt ordförråd är inget jag direkt skryter med. Jag har provat att läsa lexikon och synonymordböcker men det är svårt att lära sig nya ord genom att bara läsa dem. Jag är duktig på rättstavning men det är ju långt från samma sak som att ka kännedom om ordens betydelse. Det är jag rätt pissig på. Därför träder nu Hannah in som den underbara hon är och förser mig med glosor. Fem i veckan. Jag efterlyser ord som känns relevanta och naturliga att använda, kanske mest i skrift men också självklart i tal. Fokus behöver inte ligga på akademiska ord utan hellre ord med tyngd i. Ord som kan överraska och verka slagfärdigt när knulla och fett bra inte längre duger. Helt enkelt, ord som varje människa borde känna till. Tänk om alla skulle ha varsin liten Hannah. Då skulle världen tala ett vackrare språk.

Skoskapare efterlyses!

Är det andra, tredje eller rent av fjärde säsongen som stövlarna ska på? Våra feta små ben ska banne mig till varje pris tryckas ner i ett par tajta stövlar. Oavsett hur det ser ut. Oavsett hur det känns. Och oftast ser det förjävligt ut. Om du frågar mig. Ungefär lika många som antalet säsonger, ungefär lika många passar i det rådande skomodet. Vore trevligt att se något annat. Vore trevligt om skoproducenterna lade lite tid på oss andra, som för länge sen har fattat att våra ben inte gör sig i stuprörsliknande outfits. Vore trevligt om ni ägnande oss en tanke. Trevligt. Vore. Det.

Sådäså

Måste gardera och försvara mig lite. 06:15 är vanligtvis sovmorgon för mig. Större delen av året kliver jag upp direkt när klockjävlen ringer, 05:22. Oftast pigg eftersom morgonstund har guld i mun. Så att jag nu under tre månader ger mig själv friheten att sova tills jag vaknar är bara bra för mig. Jag är piggare och fräschare än nånsin. Inte glåmig som ni andra.

Sjusovare

Varje kväll ställer jag min väckarklocka på 06:15. Tänker att jag minsann ska ta mig till gymet (som ligger typ 50 m härifrån) INNAN skolan börjar. Tycker själv att jag är skitsmart. Men samma sak händer alltid runt femsnåret morgonen efter. Då vaknar jag och är så in i helvete trött och tänker att det måste vara fullkomligt livsfarligt att lyfta vikter när man är så trött som jag är. Tar sonika bort alarmet. Sen vaknar jag, alldeles för sent och får äta min gröt utan Brandons sällskap. Alltså har jag inte fått något vettigt presterat under morgontimmarna.

Ska återgå till den nörd jag egentligen är, dvs i säng innan nio så jag är pigg nog att träna eller grina till Bevvan. Då mår jag som bäst.

Så kan det gå

John var här igår. Vi åt mat, drack vin, bakade negerbollar, skrattade, ringde Alex H några gånger och gjorde andra saker. Så bra kan det bli om man tar bort varandra från msn.

Karaktären

I åtta dagar har jag varit sugen på chips. I min lilla kvaterslivsmedelsbutik finns det små chipspåsar. 7,50 kronor för 40 g. Sjukt bra. Sjukt sugen. Den där i stort sätt onåbara chipspåsen är det enda jag tänkt på de senaste dagarna. Anledningen till att jag inte går och köper mig en är att jag skulle skämmas ihjäl. Gå till affären klockan halv åtta en söndagskväll. Precis som om jag inte skulle ha något liv. Som om jag inte skulle ha annat för mig än att sitta här och vara ofriskt sugen på chips.

Dessutom kanske jag inte skulle nöja mig med en påse utan hetstrycka i mig flera stycken för att jag inte kunde välja vilken smak jag var mest sugen på. Och så är karusellen igång och rätt vad det är så är man fet igen. Nej tack!

När jag har blivit riktigt jävla smal så ska jag köpa mig en sån där liten chipspåse, eller tillochmed två. Eventuellt går jag till Buttericks och införskaffar mig peruk och annat som kan dölja vem den lilla chipsomanen är. Tills dess får jag skala ytterligare en morot och låtsas vara nöjd med det.

Emma goes Ryan!

Mitt måtto är att umgås med så medvetna och coola personligheter som möjligt. Man behöver inte vara orginell eller på annat sätt utstuderad men det är viktigt att vara en egen person med åsikter och tankar.

Min favorit för tillfället är Emma. Nästa vecka drar hon till Basel för att se hur saker och ting förflyter där. Att valet landade på Basel beror på att hon aldrig tidigare varit där. Bra argument om du frågar mig. Eftersom hon åker själv tänkte hon passa på att lyxa till det med ett flott hotell. Vet inte hur hon egentligen tänker och vad hon menar med flott för hennes hotell i Basel heter Basilisk. Säkert ett jävla skithotell. Men bara 100 m till Starbucks. Emma vet minsann hur man väljer hotell! Trevlig resa!

John!

Jag tycker om min kompis John. Faktiskt så tycker jag om honom så mycket att jag har tagit bort honom från mitt msn-konto. Anledningen är så enkel att vi börjat hänga mer på nätet än i verkliga livet=det som har betydelse, och det fastän vi bor två stationer från varandra. Väldigt dumt.

Imorse klockan 06:16:31 ringer John. Nu tror ni att jag sov men jag var i badrummet och kissade. Hann dock inte svara eftersom jag:

1.kissade så mycket eller
2. inte fattade vad som hände

Han var på väg till jobbet och var säkert pratsugen. Klockan 11:16:00 får jag ett mess av honom "Du e ju inte online längre, så jag har försökt ringa några ggr".

Är John normal?

Majrepris

Inget nyskapande direkt men kanske mer aktuellt än någonsin.

Jag gillar dig i smyg.
Jag tänder på dig i smyg.
Jag vill ha dig i smyg.
Min kropp skriker efter din.
I smyg såklart.
Längtar och väntar på att få känna dig mot mig.
I smyg.
Bredvid mig.
Vid mig.
På mig.
I mig.
I smyg.
Jag vill säga det här till dig i smyg.
Vill berätta vad du gör med mig i smyg.
Jag älskar dig i smyg.

What the fuck

Folk i min omgivning verkar ha fått det här med åldern på hjärnan. Fast det tydligen inte är viktigt hur gammal man är så ska det ändå frågas så fort tillfälle ges. Den här veckan är det tre stycken som frågat om min ålder och varje gång har jag sanningsenligt svarat 28 år.

Va?!
Du ser mycket yngre ut.
Jaha, tack, antar jag.

Så idag vid den numera obligatoriska åldersutfrågningen blir en klasskamrat mycket förvånad över svaret. Eller hon blir förvånad ungefär två sekunder innan hon glömmer bort hur man fungerar tillsammans med andra levande människor och istället utbrister
"du påminner om min dotter så himla mycket"
"hur gammal är hon då, frågar jag"
"tolv, svarar hon, kärringen som är över 40".

Kul.
Nä, inte mycket.

No more smäcking

Ni som känner mig väl vet att jag har enorma problem med folk som tuggar tuggummi extremt ljudligt och smackande. Inga vanliga Svensson-probs utan här snackar vi sjukt stora psykosociala problem. Stora iklass med att jag inte kan åka samma t-banevagn om jag tvingas utstå synen eller ljudet av någon som frenetiskt tuggar på sitt jävla tuggummi. Inte heller buss, såklart. Hittills har alla mina flygresor varit förskonade från detta äckel och det, mitt herrskap, är jag djupt och evigt tacksam över.

Då har vi det här med att sitta bredvid något tuggummimongo på en föreläsning. Nu var det ju relativt länge sen jag pluggade men nu när jag åter är i skolbänken blir problemet med tuggummismack än märkbart, för att inte tala om psykiskt påfrestande. För att inte all min energi ska förskjutas och handla om att vara fly förbannad så har jag börjat med att byta plats om jag mot all förmodan hamnar bredvid någon som inte fattar bättre utan sitter och där och suger & smackar på sitt lilla tuggummi och därmed indirekt uppmuntrar till gräl. I helt vanlig samtalston förklarar jag att jag har stora problem med folk som tuggar tuggummi ljudligt men att det inte är något personligt utan helt och hållet mitt problem och sedan byter jag helt enkelt plats. Hur smidigt som helst. Tyder det på en enorm mognad eller vad?

Knipa käft..

Den här gudomligt snygge killen som bor i mitt hus men tyvärr inte i min lägenhet.. På årsstämman satt jag och Snyggve tillsammans, med tre andra. Vi utgjorde en liten grupp om fem på den högra kanten (närmast fikabordet). Efter ungefär halva stämman så utbrister Snyggve att det luktar lasagne. Ja, det kunde de andra kanske hålla med om. Rätt länge satt de och diskuterade huruvida det luktade lasagne eller ej. Snyggve berättade att han gjort lasagne tidigare idag och att den blev god, kanske inte lika god som den eventuella lasagne som nu luktstörde oss i den ack så viktiga stämman. Hur och varför är ännu okänt men plötsligt hör jag mig själv säga till Snyggve att "det kanske är du som rapat". Varför blir det alltid så?

Fussball eller årsstämma?

Istället för att se EM-kvalmatchen mellan Sverige och Nordirland har jag varit på årsstämma med min bostadsrättsförening. Shit vad moget och shit vad tråkigt det var. Vad är det för skillnad på balansräkningar och resultaträkningar? Efter en timma av menlöst hummande och ja-sägningar vid olika, vad jag hajade, obligatoriska, röstningar fick jag tillslut gå hem. Då hade jag inte ens fattat om föreningen ligger plus eller minus. Däremot har jag kommit fram till att det bor det en riktigt sjukt snygg kille i mitt hus. Så. Jävla. Snygg. Det gör nästan ont i mig.

nackspärr

jag har fått det fetaste nackspärret av dem alla. ni som har varit med om det förstår min smärta. och frustration. det hände när jag provade en klänning på MQ. eller om skuldran låst sig. hela jävla ryggen verkar ha kajkat ihop. jag skulle ha lekt med malin men fick åka hem. vad gör jag nu?

Kobent brud

Det finns nog en hel del riktigt snygga tjejer där ute som har betydligt större fötter än vad jag har. Mina är små och väldigt fina. Stora fötter på tjejer gör mig lite rädd och dessutom tycker jag att det är lite okvinnligt. Men jag tror uppriktigt att många av de riktigt heta brudarna har lite större fötter, kanske storlek 39 eller 40. Ibland tom 41. Riktigt läskigt.

Kobenta brudar brukar också ha en tendes till att ha stora fötter. Men där slutar också likheterna för typ alla kobenta tjejer som jag har sett är dessutom måttligt fula. Om jag ska vara ärlig nästan på gränsen till osmakliga. Det är konstigt.

Tänk om..

Jag vill åka till andra städer.
Bjud mig.

What about Stikkan?!

Alla har ju gjort det. För länge sen. Det verkar bara vara jag som är ohipp och aningen efter i den finkulturella delen av världen. Läst Stieg Larsson. Håller som bäst på att ta mig genom "Män som hatar kvinnor". Har lyckas ta mig till sidan 111 och det har fan inte hänt någonting. Lisbeth Salander är en flicka utöver det vanliga och det skulle vara för hennes skull jag läser klart boken. Jag undrar när den ska gripa tag i mig, vara det gastkramande och mästerliga underverk som kritikerna svamlat om. Känner man att det kvittar efter 111 lästa sidor är det inte en jävlar i havet-bok utan en helt vanlig ganska så tråkig bok. Tur att snubben dog så vi slipper tio, troligtvis, lika intetsägande mästerverk.

Blaj och bajs

Många har åsikter och tycker en massa saker om gud skaparen och alla människor. Däribland jag. Skillnaden är att jag tycker dem rakt ut och det passar inte alla. Fine. Men vad som är sanning och vad som är rena rama galenskapsfantasierna kommer aldrig att bli utrett. För där är tillochmed jag för feg. En sopa. En nobody.

Vad jag dock ska göra är att sluta dricka alkohol. Jag som knappt dricker nåt ska dricka ännu mindre. I London kan det kanske bli ett litet vinglas men det blir också det enda fram till jul. Anledning? Jag brukade vara den som gjorde modiga saker i nyktert tillstånd, detta har sakta men säkert changserat till att jag gör jävligt dumma saker på fyllan. Tex så här: om jag tyckte om någon på det där alldeles speciella sättet så lät jag honom få veta det, om han inte redan hade fattat det genom mitt sätt att på se honom så genom ord. Kände han detsamma bjöd jag ju på ett gratistillfälle att säga dito. Eller ialla fall att hångla upp mig.

Kände han däremot ingenting var det bara att vända ryggen till. Rak rygg för det känns verkligen bättre att säga sanningen. Men då ska den vara nykter. Allt annat är blaj och bajs.

Livet

Har varit i affären och handlat 2 liter pepsi max, valio yoghurt vanilj 2%, frysta hallon och toapapper. Närmre beskrivning av status känns bara onödig och överflödig. Skönt att aspartam omskrivs som så nyttigt i alla forskningsrön.

Detta.

...Vårt dagliga bröd giv oss i dag,

och förlåt oss våra skulder,

såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro,

och inled oss icke i frestelse

utan fräls oss ifrån ondo...

Den fete lille spinningpojken

Vad sa jag igår? Att jag är effektiviteten personifierad. Som om inte det vore nog. Nu är det också fastställt och jag kan hädanefter även titulera mig som den godaste människan på denna jord.

På spinningen idag dök det upp en liten tjock krabat i dörröppningen. En fet liten bortkommen pojke som varken visste ut eller in. Åldersgränsen att få träna går vid 16 (så jag hade lagligt kunnat ligga) så jag antar att han var i den åldern även om han mer påminde om en rund och go 12-åring. Bäbistjock ni vet. Ofrivilligt och genast tyckte jag synd om honom, precis som om inte jag en gång i tiden (typ för två månader sen) varit liten fet och bortkommen.

Jag behövde reglera min sadelhöjd men den där lilla spaken satt som vanligt som berget. Jag är ju klen och pojken är ju fet och säkert ledsen och tycker det är skämmigt. Pojken hade strategiskt tagit sig en cykel allra längst in i hörnet men ganska nära mig så vad passar bättre än att be den fete lille pojken om hjälp. Oturligt nog var han inte bara fet utan också svag. Eller så hade någon limmat fast spaken. Men jag såg ialla fall pojken och när passet var slut sa jag bra jobbat och hej då. Det var att överdriva va?

Era lata jävlar

Jag har ingen tid. Hur ska jag hinna? Jag vill väl göra andra roliga saker på min fritid. Jag som bara äter sallad på Josefs pizzeria, hur kan jag bli fet?! Nä vet du vad, jag har verkligen inte tid för matlagning. Kanske eventuellt till helgen. Då vill man ju tända några ljus och mysa till med nån god köttbit, lite pom chateu och bearnässås. Bull shit!

En och en halv timma tog det. Så mycket tid fick jag offra för 10 matlådor. Ugnspannkaka med bacon och svamp, squashfritatta (som Christopher komiskt nog trodde var squashfitta) med stenbitsrom med mycket bröd (där ser man) och så nasigoreng (bara namnet är ju en fröjd)! Nyttigt och billigt! Mitt kök ser ut som den värsta krigszonen, kastruller, grytor, rivjärn, skålar och så mat precis överallt. Nu behöver jag inte oroa mig eller tänka på vare sig handling eller matlagning på fem dagar, jag kan göra hur mycket roliga saker som helst på min fantastiska fritid. När ni fajtas på ICA den härliga efter jobbet tiden med andra svettiga och vrålhungriga svennar kan jag sitta på ett café och bara mysa. Jag kan också garva åt er om jag så skulle vilja. Eller tycka lite synd om er. Ni som inte förstår bättre.

Det som känns mest jobbigt och som ni allra mest kommer störa er på är att jag också ställde klockan på 06:10 för att jag skulle hinna till gymet innan skolan som började kl 9. Jag är effektiviteten personifierad!

Nonlogical

Vissa människor avskyr jag så mycket att jag inte ens kan titta på dem.

Allt dem gör är fel och obegripligt.

Så finns det andra som jag vill vara nära hela tiden.

Även det av obegripliga skäl.

Badmintonmongot

Trodde i min enfald att vi lever i en vunnen tid. Att fasoner som sådana var över, förbi och lagda på hyllan. Inte då. När Lina och jag tålmodigt står och väntar på vår badmintonkompis så drar hela karusellen igång. Det känns i luften att något utöver det vanliga kommer att hända. In kommer en jävligt världsvan kille, lila pannband och lite Mitch Buchanon look a like och han ska lira badminton han och han ska ha samma rack som igår och det ska fanimej tejpas! Såklart är han inte över 1,80 för alla äckliga och störda killar är ju pygmeér! På nåt sätt hittar han en likasinnad att badmintona med och det dröjer inte många spelade minutrar innan racketar flyger och hela hallen ekar! FAAAAN! SÅ JÄVLA DÅLIG! FAN OCKSÅ! MEN ÅHH MEN ÅHH MEN ÅHH SÅÅ JÄVLA DÅLIG! HEELVEETEEE! Det var faktiskt barn i hallen och jag kan bara inte tro att det kan vara så viktigt att vinna en sketen badmintonmatch en söndagseftermiddag i Ursvikshallen! Hundra spänn på att han hade svinliten kuk!

Maskrosen

När man=jag befunnit mig i bakfylleträskets pompösa sfär större delen av dagen finns det gott om tid till eftertanke. Den mest häpnadsväckande tanke som rörde sig i mitt huvud idag var hur pass överlevnadsstarka och fascinerande ogräs som tex maskrosor är. De växer utan problem genom asfalt. Det är nästan så det är svårt att dra bort dem. Lite av den styrkan kan jag behöva nu när jag kommit till insikt om att jag måste börja fullfölja saker.

Bekännelse

Idag är det bekännelsernas dag eller så har turen helt enkelt kommit till mig. Ingen idé att trotsa och spela bättre än vad jag egentligen är, ut med skiten bara så kanske det sker en förändring och således en förbättring.

Förutom att jag har ovanligt bra sifferminne är jag ganska så oduglig. Jag fullföljer aldrig någonsin något som jag företagit mig med. Har tidigare inte tyckt det haft så stor betydelse, bara man är lycklig och sånt skitsnack har förblindat mig. Men nu är det verkligen illa. Jag är en loser och måste ta mig ur detta helt idiotiska och tidsspillande leverne. Hör bara.

-när det var dags att skriva b-uppsats i sociologi fick jag passande nog sommarjobb på ett bevakningsföretag. Kunde ju plugga parallellt eller skriva uppsatsen under sommaren. Yeah right.
-kom som en av väldigt få lyckligt lottade in på Idrottshögskolan. I samma veva blev jag kär i en tjej, gjorde slut på ett fem och ett halvt års långt förhållade, tog hand om min döda mormor och fejkade en graviditet. Det blev lite mycket även för mig så efter några månader hoppade jag av skolan. Eller tog ett uppehåll pga min mycket oväntade graviditet. Vad jag vet sitter väl rektorn kvar och väntar på att jag ska skicka in intyget.
-hoppade också av en Ky-utbildning inom friskvård efter halva tiden. Det var visserligen helt försvarligt då det var det sämsta skit som någonsin föreställt utbildning. Dessutom låg "skolan" i Katrinefuckingholm. Bara det.
-när phs kallade mig till tester blev jag plötsligt medveten om vad jag gjort. Fick ont i foten. Och i hjärtat. Gjorde aldrig några tester.
-c-uppsatsen i kriminologi blev visst heller aldrig skriven.

Så, vad lider jag av? Vad är det för fel på mig? Jag vill verkligen förändra mig. Jag vill kunna känna mig stolt över mig själv. Jag vill övervinna min rädsla för det är väl det det i botten handlar om. Rädsla att misslyckas. Att inte räcka till. Att vara oduglig. Jag vill klara av att avsluta något, det kan vara jättepyttelitet, men jag vill en endaste gång sätta punkt med stolthet.

Läsken och kvittot

Man kan ju omöjligt vara så bakfull att man inte pallar att gå de drygt tio minutrarna till affären. Sagt och gjort. På med en jacka över pyjamasen och för er som kan min pyjamashistoria vet att den långärmade XL gråspräckliga med björnar på spelar i en division för sig. Nu håller tre knappar ihop eländet och den ter sig mer och mer som en riktig sexig pyjamasoutfit. Att jag fick den i julklapp av pappa 2002 är både perverst och tragiskt. Den och min tvådelade med frukter på är helt klart mina favoriter, totally outstanding! Under hade jag ingenting. Ingen behå och inga trosor. Luftas inte muffen så får man bergis svamp och det, har man ju hört, ska klia så in i den milda grad. Vill man ju inte.

Handlade 2 liter pepsi max, ett paket tvättmedel, två hekto casewnötter, frysta hallon och yoghurt valio sommarbär 2 % fetthalt. Godaste yoghurten alla kategorier. När jag skulle få kvitto på alla delikatesser fick jag för mig att hjälpa kassörskan genom att själv slita åt mig kvittot. Det var dumt av mig för kvittot ville inte lossna så jag fick dra jättemycket och plötsligt så flyttar sig hela kvittoapparaten. Oj då, sa jag och sen gick jag lite skamsen ut ur affären. Men jag fick min läsk och det är ju huvudsaken.

Jag är icke full, jag är beautiful

Min frisör är inte så fittig som jag framställde henne. Jag hade några dåliga dagar men nu vråldiggar jag henne. Hon är riktigt klok och har bra hand om mitt hår. Jag har köpt mig en alldeles superhypad borste för 150 kronor. Dyrt tycker några genialiskt menar jag. Den är som terapi för min så sargade själ. Tre gånger i veckan tvättar jag håret och sen fönar jag det. Då förvandlas jag till den prinsessa jag egentligen är. Förutom idag då. Idag är jag bara ett bakfullt vrak. Som vill dricka läsk men inte orkar ta mig affan.

Jävla pucko

Det står fyra vinflaskor på köksbänken. Urdruckna. Joo tack, jag känner det. Mitt huvud vill sprängas. Och min hjärna veta vad som sades till vem igår. Minns att det var trevligt och helt stört. Jag vet ju om det, att alkohol på intet sätt är bra. Jag är bakfull kanske sju gånger per år. Det tar på krafterna. Nästa helg ska jag på fest (som i att nä jag kan inte ha roligt utan mat eller sprit). Fest är ju roligt men jag får svår ångest över att träningen blir lidande. Som om jag skulle tränat ändå. Men jag hade kunnat om jag velat och den vetskapen svider. Dessutom blir man fet av alkohol. Just nu känns det som det största problemet. Jag kan ju inte ens tänka stackars mig, inte när det står fyra tomma flarror på bänken, mer ditt jävla pucko.

Here it comes again

Döden skrämmer mig väldigt lite. Ialla fall min egen. Det som händer händer och jag är inte rädd att bli ensam någon annanstans. Långt från er andra. Anledningen är att jag tror att är man död så är man det, jättedöd och man känner inget. Ser och känner inget. Mest praktisk så! Däremot skrämmer det mig att bli lämnad här, utan någon kvar att dela allt med. Det värsta skulle vara om hela min familj dog på en och samma gång. Som snart tillexempel. Min mor och far och syster och hennes man och deras tre barn ska flyga utomlands. Inte särskilt stor risk att planet störtar men om planet skulle få för sig det känns det rätt kört. För dem och för mig.

Redan nämnda personer var utomlands när mormor bestämde sig för att dö och där satt jag och hade inte riktig koll på vad man gjorde med en död person. Men det löste sig. Skulle samma sak hända med Mutti & Co vet jag inte om jag pallar det. Blir jag tvungen att välja och bestämma allt då? Kistor, blommor, musik. Tur att man inte behöver skicka inbjudan till begravningen, jag som är så restrikiv med inbjudningar. Sen ska två hus tömmas och säljas. Och så är det nog mer därtill som jag inte har en aning om. Och allt skulle vara så tråkigt och menlöst och sorgligt. Inte fylla någon funktion alls. För om dem dör kan lika gärna jag också göra det.

Jag läser alltid dödsannonser i tidningar. Letar alltid efter ovanliga och extra smärtsamma dödsannonser. Tragiska olyckor. Barn eller folk som är födda samma år som jag. Ibland gråtar jag lite men oftast blir jag bara äcklad över mig själv. Att jag är kapabel att göra sådana vidriga saker. Är det någon överlevnadstrategi? Att jag på så sätt blir medveten om att min familj fortfarande lever och mår bra. Att de inte är döda. Man kan bli konstig om man tänker för mycket på det här. Glad att min familj lever. Det var nog alles.

Snilleblixt

Här kan jag inte sitta och tjuta som en äcklig jävla jättebäbis! En hårförlängning kostar 3900:- Inte svinbilligt men ialla fall inte dyrare än 18200:- Undrar om jag kommer känna mig falsk då? Jag måste komma på en lösning nu. Pallar inte en till natt utan sömn.

Krokodiltårar

Fan fan fan. Jag har inte tid att vara så här ful. Har fönat håret, lockat håret, plattat håret men inget hjälper. Nu återstår bara att gråta mig till döds. Vill ha mina lockar tillbaka, skiter i om det är ute med lockigt eller att inte ha någon frisyr. Hellre det än att se ut som en halvtaskig hora som jag gör nu. Beräknar att det kommer ta mig ungefär ett år till jag är tillbaka där jag var i torsdags. Då har jag inte räknat med att jag säkert behöver uppsöka den jävla fittfrisören för att "snygga till" de sprikraka hårstråna lite. Så säg att jag kan visa mig bland folk om typ två år då. Fan fan fan. Det kostar 350 spänn att få håret fönat hos frisören. En gång i veckan i ett år är endast 18200:- Som hittat! Fan fan fan. Det här är verklighetens problem. Jag ser ut som en apa. Måste ta sönder nåt. Döda nån.

Dessutom vet jag inte om frisörhelvetet försökte va snäll när hon klippte bort alla lockar och genom det försöker sig på nån annorlunda variant av sparande. Mitt hår kan fan inte vara lika långt. Det är lockigt och måste klippas upp, det fattar fan vem som helst. Det är är det värsta jag varit med om sen jag gick med på att färga underhåret rött. Det var fan värre. Nu ska jag gråta lite till.

Och så är det fult att svära.
Men omöjligt fulare än att se ut som en hora.
Jag ligger inte ens för kärlek.

Destruktivt så in i helvete

En enda.

En ynka liten enda person som får mig att må skitdåligt.

Efter år av att inte ha dig i mitt liv så är känslorna likafuckingdana.

Lika illa.

Smärtar det mig.

Att höra din röst.

Att tänka för intensivt på dig.

Hur var det med att bearbeta sina känslor, att släppa det bakom sig för att gå vidare med vidöppna ögon.

Ett helt hjärta.

Som är redo att ta emot nytt.

Vilket jävla trams.

Jag kan leva med vetskapen om historien som var vår.

Minnena.

För någonstans är de verkliga.

Det är det där med illamåendet som gör mig illa.

Att kroppen blir kall och tvingar min tanke till outhärdig smärta.

Fast jag egentligen inte vill.

Som om jag inte skulle veta hur skadligt det är.

För mig.

Vilket jävla skitsnack.

Att livet går vidare.

Utan dig.

Matupplevelse

Till all sorts pannkaka ätes med fördel sylt. Helst jordgubbssylt. Då menar jag även till fläskpannkaka. Tror tom blåbärssylt skulle funka utan klagomål. Idag åt jag någon rolig och annorlunda variant av ugnspannkaka. Broccoli och ädelost skulle det vara i. Jag hade också sylt till. Det skulle kunna vara den konstigaste blandning jag ätit. Imorgon blir jag tvungen att upprepa den matproceduren. För man får ju inte slänga mat.