Vad sa jag igår? Att jag är effektiviteten personifierad. Som om inte det vore nog. Nu är det också fastställt och jag kan hädanefter även titulera mig som den godaste människan på denna jord.
På spinningen idag dök det upp en liten tjock krabat i dörröppningen. En fet liten bortkommen pojke som varken visste ut eller in. Åldersgränsen att få träna går vid 16 (så jag hade lagligt kunnat ligga) så jag antar att han var i den åldern även om han mer påminde om en rund och go 12-åring. Bäbistjock ni vet. Ofrivilligt och genast tyckte jag synd om honom, precis som om inte jag en gång i tiden (typ för två månader sen) varit liten fet och bortkommen.
Jag behövde reglera min sadelhöjd men den där lilla spaken satt som vanligt som berget. Jag är ju klen och pojken är ju fet och säkert ledsen och tycker det är skämmigt. Pojken hade strategiskt tagit sig en cykel allra längst in i hörnet men ganska nära mig så vad passar bättre än att be den fete lille pojken om hjälp. Oturligt nog var han inte bara fet utan också svag. Eller så hade någon limmat fast spaken. Men jag såg ialla fall pojken och när passet var slut sa jag bra jobbat och hej då. Det var att överdriva va?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar