Har gått ner 6,5 kilo. Borde alltså vara skitsmal men ser ändå ut som ett timglas. Hur jävla fet kan man egentligen vara? Grejen är att jag egentligen inte känner mig särskilt fet, mer liten och kurvig. Med stora tuttar. Lite störigt. Jag kan liksom inte ha kjol och luvtröja. No good match! Har stått framför spegeln och provat kläder i 40 minuter. Tycker jag är snygg i det mesta, i ungefär 15 sekunder. Sen tappar jag omdömet och vet inte alls vad som är lämpligt, lagom och inne. Å andra sidan kräks jag ju på begreppet lagom.
Jag har sjukt mycket kläder som sällan eller aldrig används. Det kallar jag att leva i ett ytligt och materiallt samhälle. Men om folk skulle börja ha lite trevliga tillställningar skulle kläderna kanske åka på lite mer frekvent. Och ni skulle slippa se mig i samma baggypants vareviga dag.
Innerst inne vet jag ju att om jag tycker att jag är snygg & het så tycker ni också det. Det sitter ju inte enbart på utsidan. Charmen och karisman kommer inifrån, allt annat är bara bonus!
Jag är ett sånt kapitalistsvin. Som undrar om jag faktiskt gillade tvärbaneresorna. Ialla fall lite grann. På nåt jävla sätt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Ett hett tips till dig, Mary!
Ta bort helfigursspegeln! Jag har ingen sån hemma, utan kan bara spegla mig i badrumsspegeln, som visar mig fr magen o uppåt. Så nu förtiden är jag snyggt klädd alla dagar :) Eller oxå bara lyckligt ovetandes...?
Men jag förstår ditt "problem" Jag är precis likadan när det gäller kläder!
Puss på dig, min sköna!!
Tiden att kasta ut spegeln är ännu inte kommen. Jag erkänner att du kommit lite längre än jag. Men snart kanske.Puss på dig själv!
Skicka en kommentar