En (o)vanlig dag

Det här är vad som jag skulle vilja kalla dagens mest givande händelser, från morgon till kväll:

Steve räddade Clares fysiktenta genom att påpassligt nog förvandlas till datanörd. Hon, otacksam rikemansunge och han, den goda nallebjörnen himself. Brandon var otrogen mot Tracy genom att kyssa Kelly. Varför får Kelly alla killar, hon är ju en jävla fitta. Valerie var bitchig och olycklig som vanligt. Donna låg på operationsbordet och försökte fixa till sina kolosalt misslyckade tuttar (det sista var bara önsketänkande).

Förra veckan, på tunnelbanan, så observerade jag två killar i 30 års åldern som jag antog vara ett kärlekspar. Den ena hade långt hår i en tofs och den andra hade kortare hår, cirka sju centimeter. De diskuterade musik och sjöng även några melodier. De gjorde mig glad den dagen. Imorse var dem på samma tåg som jag och jag kunde såklart inte låta bli att fråga om han med sju centimeters (snoppen, haha) håret hade klippt sig. Det hade han, och jag sa att det blev fint. Tack, sa den numera riktigt korthåriga snubben. När de började titta konstigt på varandra så sa jag att jag kände igen dem från förra veckan för att de hade sjungit lite och att de inte behövde vara rädda för mig. De log och önskade mig en bra dag. Om jag ska vara ärlig så tror jag att de båda killarna blev förvånade, glada och fulla i skratt, precis i den ordningen.

Stötte ihop med Snyggve (lasagnekillen) på gymet. Vi hälsade. Jag kollade in hans kropp. Han gjorde nog inte detsamma. Eller kanske gjorde han det. Jag känner på mig att han och jag kommer att bli ihop. Eller ialla fall ha sjukt bra sex. Eller bara fortsätta träna på samma gym. Mig kvittar.

Sen blev jag även upphookad av någon som inte alls gav samma endorfinkick. En tjej som jag kände när jag var fem år, någon jag lekte med för att det inte fanns några andra barn i grannområdet, någon som försökt ringt mig ungefär 19 gånger för att "vi måååste ju bara ses nu när vi bor sååå nära". Jag har alltid haft något att skylla på. Fram tills nu. Motvilligt gav jag henne mitt (rätta) nummer. Fan vad svag jag är.

Pratade med mamma. Hon och far är hemkomna från sin senaste semesterresa. Tunisen av alla ställen. Varför åker man dit? Fast de var nöjda och det var ju deras pengar så varför bryr jag mig? Hon skulle börja banta på allvar nu. Anledningen är att hon hade känt sig som ett hängbuksvin när hon skulle byta solställning. Att rulla över från rygg till mage är ju inte ens som smal ett särskilt graciöst move.

Slutligen kom lönebeskedet för oktober.
Ett smärtsamt hån.