Andras ungar mina barn

Nyss hemkommen från ett barnkalas. Inte ett traditionellt födelsedagskalas med roliga hattar, serpentiner och fiskdamm, utan ett mer avspänt där morsan sprang mellan barnmatsburken och tvättstugan! Men det var som sig bör tårta, paket, kladd, bajs och små omkringspringandes/krypandes/hasandes varelser som jag förmodar var barn överallt. Att en ettåring har så många kompisar! Är det facebook mån tro..

Jag intalar mig att situationen skulle se annorlunda ut om jag sedan fem år tillbaka utgjort hälften av ett samboförhållande. Att jag då skulle tycka det vore värt att offra min egen personlighet, mina intressen och mitt liv för att vyscha en skrikande unge till sömns natt efter natt, vecka efter vecka, månad efter månad. Jag behöver inte ha en unge att visa upp, jag är ju fantastisk, titta på mig! Jag vill få uppmärksamhet, inte visa upp en bajsig unge, som du är tvingad att tycka är världens sötaste.

Lite varstans i rummet (på golvet såklart) satt det glåmiga och halvslitna morsor. Så jävla trötta efter att ha besökt varenda jävla öppen förskola norr om Gnesta. De trodde de konverserade men det hela var en enda stor monolog. Mitt barn hit och mitt barn dit. Att det finns så mycket oväsentligt att prata om när det gäller barn. Hur blöjor smakar, hur gröten sitter, att det visst är normalt att inte gå vid ett års ålder men att MIN son minsann gick några timmar efter förlossningen. DIN son kan ju så mycket annat. Typ låta som en helt krig.

Men hoppsan, lilla älsklingen, har du bajsat lite? Vadå bajat lite? Ungen har ju skitit ner hela golvet. Dessutom är de så små att jag nästan kliver på dem. För trots att de är små kan de vara irriterande snabba.

Är det avundsjuka eller bara okunskap om livet som gör att jag inte på något sätt förstår hur folk kan njuta av att prata barn precis hela tiden. Jag fick frågan om jag har barn. Svar nej. Pinsam tystnad. Är det nu jag ska försvara mig, säga att jag satsar på karriären eller vad? Den glåmiga morsan finner sig förvånansvärt snabbt. "Nä, det är klart, då hade du ju haft med dig barnet" Som att hon vore nån jävla Einstein. Hade jag? Varför kunde inte barnet varit med sin pappa? Eller sin andra morsa, om jag nu spelar i den ligan och valt att insiminera.

Vad jag egentligen vill ha sagt är att jag säkert visst vill ha barn. Men inte nu. Absolut inte nu. Och jag vill att mina kompisar ska få barn samtidigt. Jag vill inte tvingas umgås med en massa glåmiga morsor som jag träffat på öppnafuckingförskolan. Jag vill kunna prata om andra saker än lilla älsklingen. Tänk om jag inte kommer kunna det? Tänk om jag blir precis likadan. Tänk om jag inte fattar att meningen med livet är barn, eller ännu värre, tänk om jag fattar det först när jag är old och fettan för länge sen har slutat att funka. Då får jag ångra det här inlägget.

Adrian, grattis på födelsedagen. Jag gillar dig men det är väl ingen som tror på. Dessutom är din morsa snygg och inte ett dugg glåmig.