I åtta dagar har jag varit sugen på chips. I min lilla kvaterslivsmedelsbutik finns det små chipspåsar. 7,50 kronor för 40 g. Sjukt bra. Sjukt sugen. Den där i stort sätt onåbara chipspåsen är det enda jag tänkt på de senaste dagarna. Anledningen till att jag inte går och köper mig en är att jag skulle skämmas ihjäl. Gå till affären klockan halv åtta en söndagskväll. Precis som om jag inte skulle ha något liv. Som om jag inte skulle ha annat för mig än att sitta här och vara ofriskt sugen på chips.
Dessutom kanske jag inte skulle nöja mig med en påse utan hetstrycka i mig flera stycken för att jag inte kunde välja vilken smak jag var mest sugen på. Och så är karusellen igång och rätt vad det är så är man fet igen. Nej tack!
När jag har blivit riktigt jävla smal så ska jag köpa mig en sån där liten chipspåse, eller tillochmed två. Eventuellt går jag till Buttericks och införskaffar mig peruk och annat som kan dölja vem den lilla chipsomanen är. Tills dess får jag skala ytterligare en morot och låtsas vara nöjd med det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar