En enda.
En ynka liten enda person som får mig att må skitdåligt.
Efter år av att inte ha dig i mitt liv så är känslorna likafuckingdana.
Lika illa.
Smärtar det mig.
Att höra din röst.
Att tänka för intensivt på dig.
Hur var det med att bearbeta sina känslor, att släppa det bakom sig för att gå vidare med vidöppna ögon.
Ett helt hjärta.
Som är redo att ta emot nytt.
Vilket jävla trams.
Jag kan leva med vetskapen om historien som var vår.
Minnena.
För någonstans är de verkliga.
Det är det där med illamåendet som gör mig illa.
Att kroppen blir kall och tvingar min tanke till outhärdig smärta.
Fast jag egentligen inte vill.
Som om jag inte skulle veta hur skadligt det är.
För mig.
Vilket jävla skitsnack.
Att livet går vidare.
Utan dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar