Here it comes again

Döden skrämmer mig väldigt lite. Ialla fall min egen. Det som händer händer och jag är inte rädd att bli ensam någon annanstans. Långt från er andra. Anledningen är att jag tror att är man död så är man det, jättedöd och man känner inget. Ser och känner inget. Mest praktisk så! Däremot skrämmer det mig att bli lämnad här, utan någon kvar att dela allt med. Det värsta skulle vara om hela min familj dog på en och samma gång. Som snart tillexempel. Min mor och far och syster och hennes man och deras tre barn ska flyga utomlands. Inte särskilt stor risk att planet störtar men om planet skulle få för sig det känns det rätt kört. För dem och för mig.

Redan nämnda personer var utomlands när mormor bestämde sig för att dö och där satt jag och hade inte riktig koll på vad man gjorde med en död person. Men det löste sig. Skulle samma sak hända med Mutti & Co vet jag inte om jag pallar det. Blir jag tvungen att välja och bestämma allt då? Kistor, blommor, musik. Tur att man inte behöver skicka inbjudan till begravningen, jag som är så restrikiv med inbjudningar. Sen ska två hus tömmas och säljas. Och så är det nog mer därtill som jag inte har en aning om. Och allt skulle vara så tråkigt och menlöst och sorgligt. Inte fylla någon funktion alls. För om dem dör kan lika gärna jag också göra det.

Jag läser alltid dödsannonser i tidningar. Letar alltid efter ovanliga och extra smärtsamma dödsannonser. Tragiska olyckor. Barn eller folk som är födda samma år som jag. Ibland gråtar jag lite men oftast blir jag bara äcklad över mig själv. Att jag är kapabel att göra sådana vidriga saker. Är det någon överlevnadstrategi? Att jag på så sätt blir medveten om att min familj fortfarande lever och mår bra. Att de inte är döda. Man kan bli konstig om man tänker för mycket på det här. Glad att min familj lever. Det var nog alles.