Bekännelse

Idag är det bekännelsernas dag eller så har turen helt enkelt kommit till mig. Ingen idé att trotsa och spela bättre än vad jag egentligen är, ut med skiten bara så kanske det sker en förändring och således en förbättring.

Förutom att jag har ovanligt bra sifferminne är jag ganska så oduglig. Jag fullföljer aldrig någonsin något som jag företagit mig med. Har tidigare inte tyckt det haft så stor betydelse, bara man är lycklig och sånt skitsnack har förblindat mig. Men nu är det verkligen illa. Jag är en loser och måste ta mig ur detta helt idiotiska och tidsspillande leverne. Hör bara.

-när det var dags att skriva b-uppsats i sociologi fick jag passande nog sommarjobb på ett bevakningsföretag. Kunde ju plugga parallellt eller skriva uppsatsen under sommaren. Yeah right.
-kom som en av väldigt få lyckligt lottade in på Idrottshögskolan. I samma veva blev jag kär i en tjej, gjorde slut på ett fem och ett halvt års långt förhållade, tog hand om min döda mormor och fejkade en graviditet. Det blev lite mycket även för mig så efter några månader hoppade jag av skolan. Eller tog ett uppehåll pga min mycket oväntade graviditet. Vad jag vet sitter väl rektorn kvar och väntar på att jag ska skicka in intyget.
-hoppade också av en Ky-utbildning inom friskvård efter halva tiden. Det var visserligen helt försvarligt då det var det sämsta skit som någonsin föreställt utbildning. Dessutom låg "skolan" i Katrinefuckingholm. Bara det.
-när phs kallade mig till tester blev jag plötsligt medveten om vad jag gjort. Fick ont i foten. Och i hjärtat. Gjorde aldrig några tester.
-c-uppsatsen i kriminologi blev visst heller aldrig skriven.

Så, vad lider jag av? Vad är det för fel på mig? Jag vill verkligen förändra mig. Jag vill kunna känna mig stolt över mig själv. Jag vill övervinna min rädsla för det är väl det det i botten handlar om. Rädsla att misslyckas. Att inte räcka till. Att vara oduglig. Jag vill klara av att avsluta något, det kan vara jättepyttelitet, men jag vill en endaste gång sätta punkt med stolthet.