Liknelse

Ni vet när man sitter i bilen och blippar på de olika radiokanalerna. Skitmusik överallt. Men så plötsligt spelas en låt som gör en så in i helvete glad. Så där sprallig så man måste höja järnet och sjunga med! Just nu är Darins Runaway en sådan låt för mig. Och när låten alltför snabbt tar slut så lovar man sig själv att lyssna på den när man kommer hem. Precis som jag gör nu, söker på youtube för att sekunden efter ha den i mina öron. Men samma uppsluppna känsla vill inte infinna sig. Klart jag blir glad och diggar med lite lojt men den där äkta wow-upplevelsen vill liksom inte komma. Är det likadant med pengar månne? Såklart blir jag sjukt glad när jag hittar en ihopknögglad hundring i mina trånga jenasfickor. Eller euforin jag skulle känna om någon bestämde sig för att ge mig några hundra tusen. Jätteglad skulle jag bli. Men om jag hela tiden hade en massa pengar. Att jag bara kunde trycka på en knapp så fanns de där. Skulle det vara annorlunda då, skulle det vara som med Darins sång, att jag inte skulle känna mig sådär jätteentusiastisk?

Ordkunskap

Vi har celebert besök av Niklas ljuvliga systerson, Vincent, två bast. Vid middagsbordet funderar Niklas och jag på hur den pedagogiska sidan bäst kan visa sig idag. Typ vilket ord vi ska lära honom. Vi funderar på samlag. Lagom svårt. Men ändå med viss tyngd i.

N: Kan du säga samlag?
V: Mlaag

Vi kommer fram till att det kan vara svårt att säga ett ord med s i så därför föreslår jag k.u.k. Kort och koncist liksom. Niklas dock tycker det är på gränsen till lite väl grovt och menar att penis vore bättre.

N: Kan du säga penis?
V: (knäpptyst)

Efter en stunds fortsatt tystnad öppnar 2-åringen plötsligt munnen och utbrister; äckel.

Eller ialla fall något som var väldigt likt. Och ungefär exakt då slutade vi med den påtvingade ordkunskapen.

Geografiskt rätt

Vår lägenhet ligger 16 minuter från T-centralen. I den här stan mäter man inte avstånd i meter eller kilometer, här mäts allt i tid. Och då menar jag verkligen allt. Och är man en och en halv minut sen till ett avtalat möte så ringer man bums. Utan krusiduller. Rätt fånigt även om jag är en mycket starkt förespråkare gällande fenomenet att passa tider. Detta är dock en helt annan historia.

Igår morse när jag var ute och gick runt i kring Mälaren så sprang jag på en döv hund, fyra hästar med barn på ryggen, en morgonbadande gubbe i handduk och ja, det var väl allt. Det ser man baske mig inte på Sveavägen. För min del bor jag rätt geografiskt. Nu vet ni det.

Almost back

Efter tre veckors ledigt där destinationer som Sicilien, Malmö-Köpenhamn och Gotland varit mitt hem känner jag mig inte det minsta redo att ta mig an vardagen igen. Inte nånstans. Känner jag mig redo. Tvärtom. Jag fasar. Kommer inte ihåg hur det hälsosamma klockslagsvardagslivet ser ut. Inte nu när två kulor i en bägare och vitt vin har blitt min husmanskost och huvudet snällt får vila på kudden både till åtta och till nio. Mycket vill ha mer. Så sant som det var sagt.

Jag beräknar att jag under dessa tre veckor har gått upp i vikt. Ungefär fyra härliga fettiga kilon. Och det är bara i ansiktet. Och om jag känner mig grymt äcklad av mig själv? Svar ja. Jag undrar var någonstans jag tappade kontrollen eller om det bara är så enkelt att så här ser semeterar ut för de allra flesta. Och att jag bara tillhör den ovana kategorin. Som inte brukar leva så här.

Jag känner också att så fort vardagen närmar sig så faller jag snabbt tillbaka dit där jag lämnade eller åtminstone stannade på paus innan de här, redan förbrukade, tre veckorna tog vid. Jag känner det så starkt nu när jag får tid att känna efter. Denna längtan. Imorgon ska jag därför sysselsätta mig. En ny hobby som ska bli min vän dem närmsta sexton veckorna.

Det är mycket nu

Att göra idag; skriva ett kärleksfullt brev till Niklas och åka till Sicilien!

Dum dummare dummast

Sverige största och mesta idiot bor förmodligen inte, utan faktiskt, i Linköping. Hennes namn är Amelie. Och hon är en sådan jubelidiot. Gånger tre. Minst.

I helgen var vi på Tommilains 30-års kalas. Mycket trevligt!

Kuriosa till poängen i kommande historia är att min sambo är född och uppvuxen i Stockholm, han har aldrig bott på annan ort varpå hans stockholmska är ytterst svår att ta fel på.

På festen dyker denna häpnansväckande Amelie helt plötsligt (oinbjuden såklart) upp och presenterar sig som "Hej, jag är Amelie och jag är sjuksköterska". Sedan vänder hon sig till unge herr Nicolai och frågar "Vad gör du?" Niklas blir lite ställd av frågan och undrar om hon menar typ nu, imorgon eller kanske vad han gör i största allmänhet. Med tanke på hennes egen presentation svarar han därför att han jobbar på XXX (hans arbetsplats). "Aha, på Skänninge", utbrister sköna Amelie. "Ehh, nä i Stockholm", mumlar Niklas. "Men det är ju jättelångt att pendla dit".

Någonstans där bröt Niklas ihop och pedagogiken själv, Daisy, förtydligar för denna raketforskare till dam att han även bor där.

Så är i efterhand är det svårt att rekognisera, kanske hade man behövt vara där för att förstå storheten i denna händelse. Personer som Amelie vet nog inte själva om sitt underhållningsvärde. Dummare tös får man leta länge efter.

Myrsteg

Nu är jag glad igen. Men det är klart, lite ångest över att det är sommar har jag ju. Still. Det kan jag inte bara trolla bort så där. Jag vill verkligen bli bättre på att leka lycklig sommar och jag försöker. Det gör jag. Med hela min kropp anstänger jag mig. Med små myrsteg går det framåt. Om fyra dagar är det semester och då hoppas jag att det ska gå ännu lite bättre.

My ass

Att cykla racer är lika skönt som att köra upp en spetsig och lite lagom vass stång i mumindalen. Inte så najs alltså. Vadderade cykelbrallor kostar skjorten, hittills har dem billigaste gått loss på 700:- och då är inte ens vadderat ass sådär asläckert. Summan av kardemumman; cykling är en dyr sport. Mucho.

Önskar förändring

Varje vecka är sig lik. Vecka efter vecka. Knappt någon förändring. På måndagen, pust och stön, fem dagar kvar till helg. Om jag överlever är det en dygd. Tisdagen och onsdagen, längtan till fredagen är stark, gör sig påmind varje dag. Torsdagen likaså, har planer och drömmar om ledig tid. Fredagmorgon är skön, snart så. Det är fasligt nära och något skönt i luften. Och så är den så starkt efterlängtade fredageftermiddagen här och allt blir som förbytt. Luften jag andas byts ut och jag blir en annan person. Likadant varje fredag. Humöret sjunker och alla kan dra åt helvete. Vill försvinna och inte behöva känna. Jag tycker inte mycket om helger. Inte mycket alls.

Nyansering

Tittar på firandet av kronprinsessan på TV (ja jag vet). Måns Zelmerlöw i rutan och Niklas säger snabbt som blixten "han den där, han är inte med i EMD, även om han skulle platsa"! Så rätt som han har har han väl aldrig haft.

Finn ett fel

Gick upp fem minuter innan klockan skulle ringa, alltså 04:55. Åt två knäckebröd med avocado och flingsalt på, 2 dl naturell yoghurt med havreringar, pumpakärnor och russin. Cyklade 1,3 mil till jobbet, duschade, åt en dubbelmacka med ost och gurka, jobbade, åt lunch bestående av fläskfilégryta med ris och grönsaker, jobbade, köpte en bil på arbetstid, jobbade, cyklade 1,3 mil hem, duschade igen, drack en drink, cyklade till Midsommarkransen och köpte thai som avnjöts ute i det gröna sköna, cyklade hem och lagade fyra matlådor. Kramades. Somnade.

Eller kanske finn två fel för det där med drinkandet, att jag blandar drink och dricker upp hela, det har nog ta mej fan aldrig hänt.

Låt barnen slippa vara Lady Gaga

Smurfhits är ett minst lika dumt påhitt som vuxenunderkläder för barn. Spetstrosor och minibehåar till en femåring. Små kroppar som man knappt kan se skillnad på fram-och baksidan. Det är väl om något sjukt. Visst är behå ett jättebra hjälpmedel när tuttarna tenderar att släpa i astfalten och vilken kille tackar nej till lite teasy spets under en kavaj men när barn matas med tacky underkläder och när små oskyldiga smurfar skrålar till dunkadunka á la lady Gaga. Då. Då vet jag inte längre om jag är så himla sugen på att bli förälder.

Niklas och fulkulturen

Unge herr Nicolai som inte alls är särskilt korkad utan faktiskt ganska smart har ALLTID trott att Danny i EMD är samma Dani som i A-teens. Hysteriskt roligt. Nu ska jag lyssna på Pet Shop Boys som inte under några omständigheter får förväxlas med Boys 2 Men.

Eko-hysterin

Jag känner att eko-trenden håller på att få motsatt effekt. Ialla fall på mig. För några år sedan fanns det en och en annan ekologisk odlad morot och kanske ett äpple emellanåt. Nu finns det ta mej fan knappt en grönsak som inte har vårdats så fint och därför får kallas ekologisk. Jag orkar inte mer.

Jag har fått för mig att ekologiska varor är något bra, att de är nyttiga(re) och fulla med härliga antioxidanter. De är förvisso lite dyrare men jämfört med en vanlig morot kommer du leva tusenfalt längre. Asså, på riktigt. Det är lurendrejeri alltihopa. Jag vet knappt eller kanske inte alls vad en grönsak ska ha genomgått för att bli kallad ekologisk, troligtvis ingenting. Den får bara växa fritt hur den vill och så kommer någon tapper själ och bara plockar ner den lite ekologiskt så där.

Jag är uppväxt på husmanskost. Vit pasta, vitt ris och grädde i såsen. Ibland åt vi rostade mackor till frukost, drack oboy på morgonen och även på kvällen. Inte jämt men ibland alltså. Vi drack läsk på helgen och den var fan inte ekologisk.

Jag vill äta nyttigt, det som är bra för kropp och själ. Inte hysteriskt nyttigt. Inte ångestnyttigt. Om inte min fruktkorg är fylld med ekologiska bananer, äpplen och päron vill jag slippa känna att jag är en dålig människa och ett äckelfetto som inte tar hand om min kropp. I miljoners miljaders år har vi ätit vanlig mat utan eko-kravmärkta varor. Och vi lever. Och mår förhållandevis bra. Är folk dumma i huvudet eller, fattar dom inte att lagom är bäst. Måste bra mat stämplas med eko-märket? Jag vet inte ens vad ekologiskt betyder så någon får gärna berätta. Då kanske jag ändrar mig.

Att bjussa på sig själv

Ibland blir det lite tokigt, åt alla möjliga håll. Därför lite anekdoter från mitt liv.

Vi har en ganska liten frys. Vi har ganska mycket mat. Det betydde att jag igår inte fann någon annan lösning än att stuva om lite och eliminera vissa saker som låg och tog upp onödigt mycket plats i just frysen. Tex kylklampar. Onödigt som fan när Sverige håller på att regna bort. Jag tog därför en liten kylklamp och styrde mina steg mot garderoben, tänker att där inne kan den ju ligga. Av någon obegriplig anledning kändes det lite fel men inte förrän Niklas frågar hur jag tänker så inser jag att en fryst kylklamp i garderoben kan innebära typ vattenskada. Dumt. Jättedumt.

Annan grej.

Min chef ber oss att vidarekoppla samtal från våra fasta telefoner till våra mobiler. I min värld värsta hightech-grejen så snälle chefen mailar ut en instruktion på tillvägagångssättet. Skriver ungefär så här "tryck 070-XXXXXXX (fast med riktiga siffror) följt av stjärna fyrkant bla bla bla"

Jag får några sköna veckor, inte så mycket folk som ringer och de som gör det tycks alltid ringa genom chefen. Vilka idioter, tänker jag. Varför inte ringa mig direkt istället? Tillslut ställer frågande kollega den oundvikliga frågan, om jag verkligen knappade in MITT mobilnummer följt av stjärna fyrkant bla bla bla. MEN VADÅ? Det stod ju faktiskt chefens nummer. Man måste vara tydlig. Jättetydlig.

Here we go again!

Jomenvisstserru! I november drar vi till Thailand igen! Men va, ni va ju där förra året, är ni helt dumma i huvet, tänker några av er. Nej, vi är inte dumma i huvet, ni kanske är det som inte fattar hur gött livet kan vara. Och ja naturligtvis, om jag vore miljonär skulle jag bums åka till Sydafrika, Gambia, NZ och Australien. Kanske tillochmed Mongoliet, ett land med oförskämt dåligt rykte. Men samtidigt som räntorna stiger känns en pad thai för 9 spänn helt okej. Serru.

Kostcirkeln?

Jag är ensam hemma och då passar jag på att äta vad jag vill. Då blir det ju såklart allt som är gott. Middagen ikväll bestod därför av knäckebröd, kokt ägg med tillhörande kaviar, mackrill, keso och vit choklad. Fullkomligt vidrigt kanske ni tycker men om ni skulle se min enorma mensmage skulle förståelsen förmodligen ligga på en helt annan nivå.

Den verkliga förändringen

Min syn på små människor har förändrats. Rejält. Jag tycker inte längre att det verkar menlöst, tråkigt och värdelöst att umgås med små människor som skriker då de inte kan göra sig förstådda på något annat sätt, jag ogillar inte heller tanken på att väckas kvart i tre på natten för att någon behöver mat. Att ha lite banankräks på en nystruken blus känns som en piss i Mississippi och att sjunga ImseVimse spindel känns bara om en musikalisk utveckling. Kort och gott, jag längtar efter att haka på en cykelkärra bakom racern, sörpla på en latté och amma mig smal. Dit har jag hux flux kommit och livet som 30 känns så jävla bra!

Flex+pimms=sommar!

Något har hänt. Något positivt. För jag känner inte igen mig själv. Sommaren som, vad jag kan minnas, hittills alltid varit min mindre bra period av året. Och det var en märklig mening... Jag känner nästan harmoni. Jag stressar inte upp mig över det gamla vanliga. Utebliven sömn, olagade matlådor, träningspass som aldrig blir av. Det som annars alltid fått mig att freaka ur. Istället ligger jag på balkongen varje ledig stund. Tre och en halv vecka kvar till semestern och trots jobbet som vill äta upp mig med sina elaka huggtänder flexar jag ut någon timme tidigare för att få en gnutta sol på min annars så bleka kropp. Varje dag så snart är också jag gyllenbrun. Jag bryr mig inte om bagatellerna i livet. Jag lever här och nu. Imorgon ska jag köpa pimms och resten av sommaren är räddad. Skål!

En dag att minnas

Idag, gott folk, är ingen vanlig sketen tisdag. Idag är det tisdagen då mina CSN-skulder betalas av. Aldrig mer några äckliga brev eller påminnelser. Inga mer utbrott och tankar om att bomba hela jävla Kiruna. Nu ska jag bara njuta av den rosaskimrande tillvaron även om det såklart innebär att jag får äta gröt resten av livet. Och panta burkar om jag vill ha något lördagsgodis. Men CSN kan gå och dö och det är det som är det viktiga.

Att tanka på Shell

Blond- javisst, stora tuttar, javisst, bimbo-njae men snart så! I mitt jobb åker jag jättemycket bil och behöver därav tanka en hel del. Något som inte enbart är förknippat med tråkiga stopp på diverse mackar utan också en del ångest över att något ska gå fel, tex tanka diesel i en bensinbil. Det är också tråkigt att glömma stänga bensinlocket och undra vad det är som smattrar så inåt skogen när man rullar ut på E4-an igen.

Igår tänkte jag att jag skulle tanka E85 för det ska ju vara bra har jag hört. Upp med tankkortet, trycka in det i någon kortspringa i hopp om att kunna slå min mycket välmemorerade kod. Kände ganska snart att något inte stod rätt till och sekunden efteråt inser jag mitt misstag. På något sätt har jag lyckas trycka in bensinkortet i hålet för sedlar eller nåt annat mycket smalt. Tyckte att hela apparaten var skum och jag förbannades över mig själv för att jag var tvungen att trycka så in i helvete hårt. Kortet gick inte att rubba. Efter att två killar med tre olika sorters tänger plus en äldre dam med pincett har försökt hjälpa mig få loss kortet så tvingas jag ringa Shell kundcenter och be dem spärra kortet. Victor på kundcenter skrattade ihjäl sig och jag skämdes ihjäl. Inte blev det bättre när jag tvingades uppge vilken myndighet kortet var kopplat till.

Apoteket utökar sitt sortiment

Styrde stegen mot Apoteket för att inhandla vaselin. Det borde ju finnas på apoteket, även det som är beläget i Fältöversten. Folk är väl torr om läpparna även i den fina delen av huvudstaden. Letade som besatt bland hyllor och stålbeklädda korgar; tandtråd, alvedon och amningspumpar. Och solkräm för kor. Styrka åtta. Alltså kossa, ko som i nötkreatur. Men inget vaselin. Att piratpartiet fick mandat i EU känns helt plötsligt inte alls konstigt. När började tanterna på Östermalm smörja in korna med solkräm? Nu ska jag äta mörk choklad och se på Sommarkrysset, jag får det för jag fyllde faktiskt 30 för flera månader sedan.

Vättern runt!

30 mil på cykel. I regn. Kallt och jävligt. Det är vad min älskling har sysselsatt sig med det senaste dygnet. Eller ialla fall dem tolv senaste timmarna. Själv hann jag med födelsedagsmiddag på Vassa Eggen, en halv natts sömn och så underbar lunch med finaste Malin! Intressena skiljer sig ju åt. Minst sagt. Imorgon kommer min cykelhjälte hem och det blir roligt! Om det blir fint väder kanske vi kan ta en cykeltur. Eller så bara ligger vi med varann.

Nya grannar

Det rör sig i fyran bredvid oss. Det bor följaktligen någon där. Niklas har träffat en kvinna (alltså ingen annan kvinna, I do hope!) Mötet skedde på följande sätt: Niklas upptäcker lite grus i vår hall och tänker att det måste vara svinbra att använda sin monster-super-elektriska-cykel-pump (ja, han han tänker, drömmer, äter och skiter cykling för tillfället) för att få bort gruset. Så han använder sin mycket superhajpade cykelpump till att blåsa bort gruset, ett moment som låter en hel del. Så högljutt att denna granne undrar vad det är och därav öppnar dörren och kikar ut. Nu tror hon väl att jag är sambo med ett mongo.

Maja!

Hur skriver man kortfattat till en nybliven mamma? Jag vill att du ska känna att du hinner läsa och då vill jag ju att orden ska vara minnesvärda, inte en massa dravel och grattis och det där vanliga tjafset. Hur ska alla frågor och funderingar kunna rymmas på några få rader? Som vanligt vill jag veta om det gjorde ont och hur det känns. Det gjorde säkert satans ont och det känns nog överväldigande. Ett lyckorus blandat med herrejösses. Som alltid när ett nytt barn föds. Inga revolutionerande nyheter direkt. Ändå är det ju så spännande. Jag har ju smekt din vackra mage och pratat lite med henne medans hon låg där inne och myste. Nu finns hon här. Maja. Jag vill höra allt om allt och det tar vi när du har tid och ork. Grattis finaste vännen till denna skatt.

Önskan

Jag bor i en trea. Tillsammans med den finaste av dem fina. Lägenheten är grym. Nu har vi persienner också. Men inga grannar. Fyran bredvid oss står fortfarande obebodd. I väntan på en troligtvis, barnfamilj. Är jag ond om jag hoppas att familjens barn är ett väldigt tyst och sansat barn eller om man har tur, rent utav lite dövstum.

Barnbokskriveri

Någon som har författat en barnbok någon gång? Jag är mitt upp i det och det är ta mej fan det svåraste jag gjort på bra lång tid. Ingen ironi, pedagogiskt så man nästan blir äcklad av sig själv och såklart inga svordomar. I min värld näst intill en omöjlighet. Klarar jag det här utan att bli alltför patetisk ska jag fira med en Plopp.

Listan

Listan på saker som jag ogillar otroligt starkt är den som följer:

* att få cigarettrök på mig och mina kläder plus min mat. Rökare är så jävla nonchalanta!
* folk som inte klipper upp sprundet baktill på jackor och kjolar. Det irriterar mig enormt.
* att jag efter två glas vin blir berusad och glömmer, för dagen nyinköpta böcker. Hela morgondagens slapparsession på balkongen är genast som bortblåst.

Vet inte vilket som irriterar mig mest. Allt känns lika hemskt.

Att resa med kollektivtrafiken

En nackdel med Stockholm är ju att mycket av den dyrbara tiden går åt till att sitta på olika kommunala färdmedel. Vart man än ska så är det långt, trångt och tar en förbannad tid. Men jag har hittat ett place som inte alls irriterar eller känns överjävligt att ta sig till. En nätt och uppfriskande cykeltur och sedan sex minuters pendeltåg så är du i Farsta Strand. Tadaa! Nu känner jag ju förvisso ingen av Farsta Strands 5132 invånare men tänk om. Vilken lycka! Och så smidigt!

Daddy, daddy cool?

Ringer till pappas mobil. Efter några signaler tutar det upptaget. Någon minut senare ringer han upp.

Jag: Hej, pratade du med någon annan?
Pappa: Nä men jag har fick inte upp mobilen.
Jag: Vaddå inte fick upp?
Pappa: Jag fick inte upp mobilen ur fickan för byxorna är så små.
Jag: Va?
Pappa: Mina shorts är så små så det är svårt att få upp mobilen ur fickan.

För att lösa detta i-lands problem: ha inte mobilen i dina jättesmå shorts då eller ännu hellre, köp större byxor. Varför i fridens namn har min snart 63-årige far så små byxor?

Ångest på hjul!

Jag har köpt en racer. En som man i runda slängar kommer upp i 50 km/h om man trampar på ordentligt i en nerförsbacke. En årsmodell nollnia med bockstyre, två miljoner växlar och såna små klips som gör att fötterna sitter så in i helvete mycket fast. Utan tillbehör, dvs färddator som inte är att likställa med en gps, vattenflaskbehållare, skor, kläder.. man kan i stort sätt köpa till hur mycket prylar som helst, så gick cykeln lös på nio papp. Inte jättebilligt!

Efter tre veckors stirrande på monsteråket så tvingade jag på mig hjälmen för att ta premiärturen. Tjugo minuters velande och fem minuter efteråt är jag en slagen hjälte. Ramlat och grinat. 30-årig kvinna ligger fastspänd på en parkering och tjuter. Rädd och arg. Jagvistteattjaginteskullekunnatamiglossfråndendärcykelfanochattdetärlivsfarligtmenjagfårintegeuppän. För nio tusen ger man inte upp.

Roligaste skojet

En hyfsat högt uppsatt och halvstel person, på ett mycket statligt och byråkratiskt jobb, kommer till arbetet på måndagsmorgonen. Hennes undersåtar har under helgen förberett ett litet skoj. Ur hennes tangentbord växer tre-fyra centimeter lång krasse! Inga practical jokes kan någonsin slå detta, underbart kul!

Dan före dan

Imorgon flyttar vi! Jag har två frågor som kanske inte direkt är jättesynkade med just själva flytten men 1. hur får man färgglada blommor att leva längre än en månads tid och 2. har kvinnor ägglossning när de är gravida?

Just nu önskar jag noll avhopp gällande lördagens bärhjälp. Och en ruggigt fet återbäring lagom till midsommar. Tomorrow it is! Ja, inte midsommar..

Upptäckt!

N har jobbat natt och sover därför. Jag flyttpackar. I en kökslåda hittar jag spritspåsar med medföljande munstycken! Som jag älskar honom, denna otroligt husliga unga man.

Skönt att tänka på nåt annat!

I dagar, veckor, ja månader har vardagen bestått av flyttrelaterade göromål. Minst sagt. Jag tänker, sover, pratar och drömmer flytt. Om åtta dagar är det inte över. Men nästan. Då får vi nyckeln. Som jag längtar. Jag ber till Gud att allt slit inte är förgäves. Man ska alltid göra sitt bästa och jag försöker. Det gör jag faktiskt. Och livet känns bra mycket lyxigare sedan jag upptäckt à la crepe! Sällan har en meny väckt ett sådant intresse hos mig. Och då gillar jag ändå mat mer än dem allra flesta. Jag vill testa i stort sätt allt på denna helt makalöst braiga restaurang. Sex och rikedom är inget i jämförelse mot vad man får på à la crepe! Fina priser och utsökta smaker. Alla som vill gå till à la crepe, jag hänger på! Man måste ju ändå äta, fast man flyttar!

Skapare av irritation

Min kompis John är en optimistisk en. Tycker att folk gnäller och klagar i onödan. Han har rätt. Därför är det med viss tveksamhet jag berättar att jag stör mig så jävla mycket på folk som sliter och rycker i L Å S T A toalettdörrar! Ofta rycks det både två och tre gånger innan stolpskotten fattar att rött betyder upptaget. Obegåvat. Sen mår jag illa när folk med barn pratar om egentid. Hur underbart det är. Hur behövligt det är. Läsa en heminredningstidning och dricka en latté. Kan man verkligen inte göra det med en unge sovandes i vagnen? Hur timmarna räknas till den efterlängtade egentiden. Alla människor behöver tid att bara vara med sig själv. Gifta, sambos, osambos och singlar. Så fort en unge finns med i bilden så kallas det egentid och jag spyr på det! Egentid. Så. Jävla. Töntigt. ord.

Både och

Jag. Eller snarare vi har köpt en lägenhet. En stor och fin och lagom dyr. Där ska vi bo och det kommer bli svinbra. Jag är kär i lägenheten och jag är kär i den som jag ska dela den med. Jag är glad men inte hysteriskt jätteglad. Min kompis ligger på sjukhus och det är svårt att känna glädje över matriella ting när finaste vännen har så ont.

Där satt den!

Efter flera års undran har jag äntligen snubblat över både titel och gruppens namn till världens bästa träningslåt. Bongo song med Safri Duo. Bara så där. Satan vad jag ska cykla till den här låten. Så man blir snygg och lagom läcker även till denna badsäsong! Har även skaffat linser och bytt jobb. Igen! Annars är det som vanligt.

Krisen

Jag trodde det var en myt. Sånt som folk bara säger för att verka märkvärdiga. För att få lite sympatier. Jag hade fel. En 30-års kris kan slå hårt. Och jag är mitt uppe i den. Eller kris och kris, i mitt fall handlar det mer om förändring och föryngring. Jag är ju nöjd med livet som helhet. Men jag kan inte låta bli att klä mig i skinnjacka! och korta tajta kjolar. Och jag har inte ens särskilt snygga ben! Hittills har ingen heller sagt åt mig så jag vet inte hur pass illa det är. Vart går gränsen?

Breaking news!

Då har det omöjliga till slut hänt. Min fina kompis Alexander har blivit vuxen. Och med det menar jag inte att han har börjat ta ansvar för hus och hem. Nej, varför ska han göra det när han har Mark? Däremot har han slängt alla och då menar jag ALLA vhs-kassetter med schlager och melodifestivaler. Snopet var ordet! Och onödigt dumt. Tycker jag. Som inte behöver skapa plats åt dessa femtiotal kassettband. 1987 skedde den första inspelningen och den sista förra året, antar jag. Nu är dessa häpnandsväckande tv-kvällar över. Endast i vårt minne bär vi med oss Tysklands bidrag 1994 och när Ketil Stokkan 1990 sjöng om Brandenburgr Tor. 23 års schlagerfestivaler. Banden så spelade att det är rena undret att de fortfarande håller ihop. Att hiva dem i soptunnan. Det är vad jag kallar sjukt vuxet.

Här är mitt liv, rubbet!

Högstadiet. Anne-Sophie blir ihop med Peter. Igen. Han gör aldrig slut eller om han gör slut genom en kompis. Fortfarande oklart. Vi tycker att han är en tönt. En fegis. Ohjälplig kärlek som gör ont. Kommer hjärtat någonsin att läka?

Tre dagar i veckan tränades basket. På led cyklade vi till Aluceum, hemvägen gick alltid långsammare. Om det berodde på trötta ben eller pallandet av äpplen förblir ett mysterium. Föräldrar som skjutsade, hejade och stöttade. Ändå vann vi aldrig. Jag gjorde självmål och undrar än idag hur i fridens namn det kunde gå till. Karriären lades ner. På sommarloven hängde ”alla” på skolgården. 15-åringarna varvade med mopparna. Tjejerna bar alla samma färgglada jeans från JC. Någon fick hångla. Aldrig jag.

Nästa person att bli min vän var Anna. Den finska pinnen. Inte alls lika högljudd eller villig att synas som de vänner jag tidigare varit van vid. En dag följde jag med Anna och hennes extremt lågmälda pappa till IKEA, en mjukglass på det och så förblev vi vänner. Inte svårare än så.

Gymnasiet. Jag och 25 andra tjejer. I samma klass. Sp3A. Som vi höll på. Jag kanske mest. Gillade att synas. Vågade synas. Så trygg i mig själv. Varifrån kom all den här styrkan? Redovisning i stringtrosor och uttagning till årets stjärngosse. Jag var tanken till mycket. Vid skolfester i byns enda diskotek alltid förfester hos Karin. Efter två flaskor 7,2% Norrlands Guld blev kvällarna till minnesvärda lyckorus. Tiden var oåterkallelig och underbar. På många sätt den bästa i mitt liv. Bekymmersfri.

Maria Z var ihop med en konstig kille i lila luvtröja. Erik. En kort stund bara, för sedan blev han min. För så lång tid. På sin blå världsmästarcykel trampade han till mig. Sena nätter efter svettiga hockeymatcher. Söndagseftermiddagarna i isande kyla, talangen Erik fyra-målsskytt, stoltheten genomsyrade hela mig. Tillsammans lärde vi varandra vad kärlek var.

Fredagskvällarna oftast hemma hos Helene. Alla hade lika långt dit, med cykel uppskattningsvis sju minuter. Med varsitt glas Herrljunga cider och ett halvt kilo smågodis låg vi alla huller om buller i sofforna. Slaviskt följde vi Martin Melins resa till seger i första omgången av Robinson. Anna. Emma. Helene. Och jag. Ibland även Jocke, Rickard, Dennis, Elin och Lina. Vi var ett högljutt stillsamt gäng. Med mycket kärlek och glädje. Vi behövde inte berusa oss med alkohol för att hitta varsin plats. Av den enkla anledning av att alla behövdes.

1997 har jag som nyårslöfte att varje dag bära en hjärtformad brosch. Jag håller löftet.

Året efter studenten var mest dravel som inte förtjänar några djupare ord. Au-pair jobb som varade en vecka, Göteborgsvistelse i tre månader och som en räddande ängel, praktikplats på Räddningstjänsten. Sociologistudier efter det. Kvantitativa och kvalitativa studier varvades med resor till Gävle dit talangen flyttat för att plugga till lantmätare!

Som 20-åring flyttade jag till huvudstaden för att sommarjobba på Sveriges största bevakningsföretag. Det var sommaren 2000. Ensamma mörka nätter, olarmade lagerlokaler och tunnelbanelåsningar skrämde mig aldrig. Jag hittade min plats bland buffliga grabbar och tryggheten var under många år just i denna uniform.

Sedan börjar det knaka. Jag påbörjar en massa saker. Utan att avsluta en endaste. En ond cirkel fångade mig och jag satt fast i mitten av ekorrhjulet och kunde inte ta mig loss. Hoppar av åtråvärd utbildning på Idrottshögskolan, skyller på en fejkad graviditet. Fortsätter min halvdana hälsokarriär i Katrineholm. Efter ett år lämnar jag även detta. Mormor dör. Erik och jag gör slut. Jag träffar Annelie. Inbillar mig en massa saker. Kan inte sortera bland tankar och känslor och är mest arg.

Några halvtaffliga förhållanden. Ingen glöd. Ingen passion. Ingenting utav mycket. Jag undrar om jag någonsin kommer bli lycklig. På riktigt. Alltså glad mer än tre timmar åt gången.

Och värre blir det. Kan inte känna glädje för andras framgång. Isolerar mig och vill vissa dagar inte kliva upp ur sängen. När telefonen ringer är det inte för att någon vill höra hur jag mår utan för att håna mig för mina misslyckanden. Jag vill vara glad men kan inte.

Efter kriminologistudier (avhoppade såklart) känner jag mig nöjd med mitt val av arbete. Även det här bland buffliga killar men tack och lov mestadels solidariskt folk som trängs i korridorerna. Uniformsyrket verkar klä mig. Långa korridorer och låsta dörrar verkar trivas med mig.

Känner att livet kommer tillbaka till mig. Försöker. Rensar bland vänner och bekanta. Inser värdet av de vänner jag har och vill aldrig någonsin skiljas från er. Ett leende på läpparna är inte ovanligt. Det bästa av allt är att det är äkta.

Dagen innan en av många Londonresor bestämmer jag mig. Igen. Men den här gången är det annorlunda. Niklas och jag börjar träffas. Mer och mer. Hans armar gör mig knäsvag. Yr. Matt. Ju mer vi ses desto säkrare blir jag. Jag behöver inte längre undra vem som är till mig. Han är till mig. Och jag är till honom. Världens vackraste. Hans sätt att tänka och vara skiljer sig från mitt eget och det berör mig. Jag vill bara ha mer och mer av den här människan. Och ge tillbaka lika mycket. Niklas är på riktigt. Och det bästa som har hänt mig.

Tredje gången gillt?

Blogghysterin verkar ha nått sin kulmen. Och avstannat. Det är inte bara mina ord som tycks vara slut. Det går längre och längre tid att fylla sidorna, inte bara för mig tycks det som. Finanskrisen har satt oss alla på pottan. Alla sidor blickar tomma. Lite förbannad blir man ju när ingen skriver. Man vill ju läsa om dem som har det sämre. Om möjligt. Jag har inget behov av att synas längre. Behöver inte höras. Jag behöver inte spy ut min galla över andra misslyckade personer. Mitt liv börjar stabilisera sig. Jag tränar regelbundet, jag lägger mig troligtvis före Stella, jag gör min egen musli. Sedan augusti harjag bytt jobb twice, varit på långresa och sålt min lägenhet. Jag har fyllt 30 och orkar inte skräna längre. Jag ska inte klaga. Jag. Ska. Fan. Inte. Klaga. Jag ger er mina sista här-är-mitt-liv, i ett enda svep. Tack för allt.

Tack!

Tack Anna, Emma, Niklas, Åsa, familjen, Hannah, Lina, Marcus, Aine, Mark, Alex, Patricia, Angel, Christopher, Simon, Jonas, Anna, Jonas, Therese, Lina, Karin, Anne-Sophie, Sara, Henka, Björn, Erik, Peter, Annika, Wilhelm, Gerd, Hans, Kerstin, Malin, Tomas, Helene och Micke för att ni kom ihåg min födelsedag och gratulerade mig!

Min pappa sa jävla

Väldigt tidigt igår morse parkerade jag tjänstebilen lite slarvigt utanför en portuppgång. Eftersom jag endast skulle vara inne i byggnaden någon minut tyckte jag att det var en smart lösning, kallt och jävligt som det var ute. I alla denna hast missade jag tydligen att jag blockerade utfarten för ett litet unket och slitet garage. Detta blev jag dock varse om när jag kom ut till bilen och blir mött av en extremt högljudd femåring:

Femåring: Är det din bil?
Jag: Hmm, ja de..
Femåring: Min pappa sa jävla till dig!!
Jag: Jasså, det var ett väldigt fult ord.
Femåring: Han sa jävla till dig för att du förstör för oss, vi ska åka i bilen och nu kan vi inte det. Då sa han jäv...
Pappan: Jaa alltså, det finns andra bättre parkeringar som inte blockerar utfarten.

Barn kan vara fina. Fula. Snoriga eller bara obehagliga. De kan också vara extremt ärliga och få föräldrarna att skämmas ögonen ur sig.

Såld!

Såld. Jag är således hemlös. Känns tomt. Men bra. För placet såldes för snuskiga pengar. Innan visning och allt. Om jag firar med skumpa, javisst!

Här är mitt liv, del tre

Mellanstadiet. Byter skola och iförd frigolitcykelhjälm trampas det varje morgon mot Viggestorp. En tråkigt ful skola med lärare som bara var sååå cp. Vita, rosa och blå hjälmar fanns att tillgå. Jag valde vit. Som den mest naturliga sak i världen.

I fjärde klass sitter jag en vecka gömd bakom öppet bänklock. Mina första par, röda i plast och gigantiskt stora glasögon, gör entré. Ingen tycks göra skillnad på mig som glasögonprydd eller ej så skoldagarna fortsätter med trässkorsprydda Bosses tragglande av engelska verb och något som liknar oxjärpar till lunch.

Jag träffar Anne-Sophie, som blir ihop med Peter. Själv är jag obotligt kär i kompisen Andreas. Står i hörnet av fredagsdiscot och ser Andreas dansa med skolans tuffaste tjej. Hon som både röker och ibland har en folköl i handen. Med tårarna rinnandes nerför kinderna vandrar jag hemåt, rask promenad för klockan tio är det senaste jag får vara ute. Under armen bär jag en uppblåsbar korvmadrass av märke Lithells, ett smärtsamt tröstpris för pojken jag aldrig fick. Men dansa kunde jag tydligen.

Man slutar leka och börja va. ”Ska vi va idag?” Jag hade alltid någon att va med. Kände mig aldrig ensam, otillräcklig eller utanför. Få förunnat. Men det visste jag inte då.

Här är mitt liv, del två

Några dagar innan jag skulle börja första klass ansåg mamma att jag skulle vara bedårande söt kortklippt. Det var jag inte. Min page var försvunnen och iklädd blåprickig mysdress från topp till tå, min syster hade likadan (eller alla hade likadana), var jag en av barnen som började ett-två-trean på Nyhemsskolan. Ett hemskt första halvår om mamma får bestämma. Grin och gråt varje dag, ingen vet varför. Allra minst jag själv. En mor som varje dag följer sitt gråtande barn till skolan. Utan att kunna veta, utan att kunna trösta. Utan att förstå något. Men så en dag kom glädjen för att stanna. Min mor kunde för första gången på mycket länge andas utan att hålla andan.

Fröken Anette var så arg, oftast på Sebastian som alltid åt med öppen mun, men också mycket snäll. I efterhand kanske den bästa fröken jag någonsin kom att ha. Egen tillverkning av harsyreglass, snigeltävling i klassrummet och roliga timmen var höjdpunkterna. När flourtanten kom på besök blev vi barn om möjligt ännu mindre. En gång i veckan åkte klassen med gul abonnerad buss till badhuset där byns enda simbassäng fanns. Med hackande tänder och frusna läppar satt vi uppradade på iskall kakelläktare i väntan på att visa vad förra veckans lektion hade lärt.

Efter skolan lek. Alltid lek. 365 dagar om året. Alexander och jag. Alexander med sin lockiga synttofs och nymfparakit som flög ut genom köksdörren för att aldrig mer komma tillbaka. Men det gjorde inget sa Alex, den gillade ändå aldrig mig. Men jag gillade Alex. Mest av alla.

Våra fantasier såg inga gränser. Lekarna avlöste varandra. Från tidig morgon till sen kväll. Grodyngel, melodifestivalsarrangenmang och alkoliserade dockskåpsmormödrar. Och vi som båda kom från trygga hemförhållanden. En klar favorit är när Lina och Alex leker hund. Som den hund Alex är binder Lina honom vid en lyktstolpe, blir plötsligt hemropad för att det är mat och kvar står Alex vid stolpen och huttrar. Alltför timid för att ta sig loss.

På ”gula” bodde Veronica med sin katt Tussi. En brunhårig flicka från klassen med jättemånga leksaker. Playmobil lekte vi mest med. Eller hennes salamanderödlor. Med Veronica var allt självklart. Och hennes mamma ägde en blomsteraffär. Bara det.

Wishinglist of February

Saker jag i denna stund önskar mer än något annat:
* ett nytt jobb
* att influensan som däckat mig och Niklas i en veckas tid snart ger sig
* att min lägenhet nästa vecka blir såld för en helvetes massa stålar
* att Emma flyttar hit. Och Daisy.
* att pengar inte är ett problem
* ett nytt jobb
* ett nytt jobb
* ett nytt jobb
* ett nytt jobb

Här är mitt liv, del ett

Februari månad. Året var 1979. Snart femåriga Liza fick en lillasyster. Jag. Familjelyckan torde vara total. Om bara föräldrarna och systern kunde komma överens om namnet. Sofia, tyckte de vuxna. Törnrosa, tyckte barnet. Valet borde inte vara så svårt men med en trotsig femåring som varken åt eller sov, utan mest betedde sig som en riktig skitunge, landade valet till slut på Maria. Kompromissernas tid var kommen. Och jag var född.

Jag var yngst av områdets barnaskara. Karolina, Martina, Kenneth, Anna, Elin, Jenny, Peter och Torbjörn. Och så lilla jag. Minst och kanske också blygast. Som varken vågade gå på Mulle eller sova hos mormor. Röda vita rosen och land och rike. Sandlådan några steg från vår ytterdörr som allt som oftast stod på vid gavel. Kan gränserna vara svalare än i ett radhusområde? Din unge. Min unge. Våra barn.

Dagis låg ett stenkast bort och åtta månader fyllda var det dags för mormor att skola in mig. Bästa fröken Bitte tog hand om mig, mellanmål och första kompisen Måns. Om jag skulle ha några minnen från den här tiden skulle de bergis varit fina.

Jag var en utav dem som inte gick på lekis utan förpassades till sexårs. Där fick vi lära oss att klippa med vass sax och sjunga Dinkelidunkelidoja heter en grön papegoja så jag antar att skillnaden inte kan ha varit särskilt betydande.

Volare!

Check check check check och check. De fem bästa brudarna, jag inkluderad, åker till Sicilien. Gött! Ingen är gladare än jag!

Look a like

Är det bara jag som tyckte att Jonas Larholm, i matchen mot Tunisien, såg ut som en snorig kanin?

Rethinking?

Unge Herr Nicholai och jag har så smått börjat prata om att slå våra påsar ihop. Göra det på riktigt så att säga. Bo ihop. Det verkar ju vara det enda vettiga i dessa dagar. Efter att ha spelat Monopol med honom vet jag inte längre om det är en sån lysande idé. Inte efter att sett hur han beter sig när det kommer till pengar, marker och att bygga hus.

Synen hur han, i bar överkropp, sitter hos en välklädd och mycket välartikulerande bankman och räknar reporänta och avgifter hit och dit är förtjusande. Svärandes över att tvingas betala arvode eller fastighetsskatt gör mig fnittrig. Några svettdroppar som trillar ner på pappret som bankmannen så gärna vill att vi ska signa.

Fast å andra sidan så gäller det ju förvisso bara att köpa en lägenhet, inte att reka mark och slå upp ett eller två hus på tomten. Det löser sig nog. Jag vill ju gärna tro det. Ialla fall.

Linssoppor

I mellandagarna åt Niklas och jag linssoppa ute på cafe. För 59:- fick vi linssoppa gjord på gröna linser och en ostfralla. Frallan var visserligen ett ihoppressat pitabröd med smält ost och oregano. Asirriterande. Ialla fall så påpekade Niklas att soppan exakt såg ut som hans magsjuka i Thailand. Mumsigt.

Igår gjorde jag linssoppa, på röda linser. Hur gott det än var så kan jag inte komma ifrån tanken att det ser ut precis som spyor. Det är synd att det ska behöva var så här. Linser som är så gott.

Farväl Optimal telecom

Idag har jag sagt upp mitt fasta telefonabonnemang. Jag fick, som i ett slags mantra, säga efter en som hette Alexander Holm och det kändes lite konstigt. Alexander och jag dealade lite och kom överens om att numret ska fungera tre månader till, så passa på att ring! Men sen, 5 april, då är det finito! No more calls! Egentligen är det väl rätt finito redan nu eftersom min mobil för länge sedan sett sina solskensdagar. I vilket fall som helst så känns det konstigt. Som att ha förlorat en vän, fast ändå inte.

Inte så najs julpynt

Snart får man dansa ut julen. Undrar om de extra kilon som man fettat på sig försvinner lika lätt som granen. Tveksamt. Julpynt är förhållandevis fint pynt om man jämför vad folk kan ha i sina hem. Porslinsfigurer och dukar på små runda bord, långa avlånga bord och telefonbänkar, om det fortfarande finns, är pynt som jag skulle vilja kalla ofint, näst intill motbjudande. Till nästa års jul hoppas jag att Reinfeldt förbjuder osmickrande julpynt, dvs blå och förslagsvis röda ljusslingor. Att sätta upp blå ljusslingor på sin lilla balkong är för mig samma sak som att skära i sin grannes ögon. Mina ögon blöder så lätt.

Liknelse

Är inte Facebook som ett dåligt läkarbesök. Man går dit i tron om att man drar på en elak förkylning när man i själva verket är drabbad av en fet jävla tumör. Så känner jag ialla fall.

2009 kan börja!

Och så blev det det bästa nyårsfirandet av alla.
Hittills.