Etik och moral

Jag har två stora problem nu. Det är att jag 1. inte kan sova och 2. är människofientlig. Helt oberoende av varandra, men lika verkligt. Jag tycker inte om människor. Inte djur heller. Jag tycker om böcker. De förstår mig och jag förstår dem.

Folk förtjänar fan inte bra, bättre, bäst. Min mamma har alltid sagt att de flesta är dumma i sina huvuden och fattar inte hur man beter sig. Och jag börjar tro hennes ord. Människor i min omgivning säger att jag har så många vänner. Och jag har själv också alltid trott det men nu undrar jag. Är det sant? Är de mina vänner? Är jag deras vän? Vad vill vi få ut av det som kallas vänskap? Jag vill få ut kontinuitet. Inte att höra av sig när det passar. Dig. Sånt stör min, annars så friska hjärna. En efter en börjar missförstå mig. Jag orkar inte förklara och tänker att det är lättare att inte säga nåt alls. Därav ännu mer missförstånd. Jag orkar inte bry mig och det är dåligt. Jag bruka hata folk som inte bryr sig. Tänk om jag skulle sluta höra av mig, för att testa er. Jag ska fan göra det. Då får vi se hur många vänner jag egentligen hade. Gud va jag gnäller. Men det kan inte komma solsken ur arslet every day of the year.

Men jag blir så trött på folk. Så satans trött. Jag vill bara leva och inte analysera sönder hela världen. Jag har gjort det så det räcker. Mer tid med Emma, för hon är bäst. Hon fattar precis allt utan att man måste tvinga henne att förstå. Nästan. Jag bodde med henne ett dygn och jag blev inte trött på henne. Det är good news. Bad news är att jag vet att ett dygn är ungefär vad jag pallar. Nä, that was a fucking lie.

Jag skulle vilja bli snällare, om det är det som krävs.

Men jag blir trött på folk. Gemene folk. På gator och torg. Trött på folk som jag inte känner och det är ju helt menlöst. Och på folk som inte gör som jag vill. Tror jag. Av inga resonabla anledningar alls. Det skrämmer mig. Jag vill lära mig att kompromissa.

Pip pip. Ett meddelande mottaget. Displayen i färg. Ett mms på ett jävla golv. Hur orättvis får världen bli?