De två senaste dagarna har jag gått omkring och inte riktigt känt igen mig. Har till synes varit alldeles frånvarande och inte kunnat sätta fingret på varför vilket har varit aningen enerverande. Jag tycker inte om mig själv jättemycket när jag uppvisar det här beteendet men jag kan inte heller ta mig ur det. Orden har stockat sig i halsen på mig, vid de få tillfällen de funnits överhuvudtaget. Jag har inte haft något av värde att säga, till någon. Så därför har jag varit tyst.
Just den här sinnesstämningen kan få mig att vilja byta personlighet och bli lite trevligare mot folk, att mina känslor till trots kunna bete mig trevligt, snicksnacka & skratta lite förfriskt trots att jag inut känner mig som ett tjockt litet äckelbarn. Men du är ju trevlig, säger en hel drös med människor. Nej jag menar, sådär på riktigt trevlig, som Hannah och Daisy är. Jag har ingen aning om hur de bär sig åt, men när de samtalar med människor ser de genuint intresserade ut, de kan ställa smarta följdfrågor som passar in sammanhanget och de kan le käckt men blir för det aldrig too much. Det kallar jag kvalitativa egenskaper.
Jag har grymt bra sifferminne, är lagom lång och vill synnerligen för mycket på alldeles för kort tid. Jag tror också att folk uppfattar mig som en tänkare, kreativ, modig, skrattig, impulsiv, energisk, omtänksam, kall, ärlig, rastlös och diplomatisk. Haha, det sista ordet var ett skoj. Lika mycket diplomatisk som trevlig, det är jag det! Tjohoo! Men för guds skull, slut kalla mig för trevlig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar