Om

Idag när jag var ute och cyklade så bara slog det mig: var jag verkligen kär i dig? Såna fall varför? Jag har ju trott det typ hur länge som helst, att jag var det, kär i dig. Ibland tror jag det fortfarande. Fast det kanske inte alls är så och då är det ju jävligt onödigt att jag går omkring och tror det. Därför måste jag reda ut det här. Så jag vet vad jag hädanefter ska gå omkring att tro och tänka.

Om jag inte var kär, vad var jag då? Jag tänkte ju på dig konstant och blev varm av lycka när jag fick veta att du tänkte på mig tillbaka. Vi satt i varsin del av landet och tänkte på varandra. Sen sket sig allt. Tror det var för en dålig kyss skull.

Om man vill berätta saker för någon hela tiden och höra vad den har att säga tillbaka. Om man inte kan få nog av någons röst eller doft, då är man ju nåt. Nåt i den personen. Och om man sen önskar av hela sitt hjärta att den personen skulle vara i samma rum så att man kanske kan få ta lite på den personens skuldra, eller ialla fall snudda lite på en utsträckt arm. Då är man ju definitivt nåt.

Om man är glad när en person får gå på rolig fest och träffa vänner och dricka sig lagom salongsig men ännu gladare när personen ringer och säger att den hellre hade velat vara någon annanstans. Om man blir glad och varm i hela kroppen när personen säger ens namn. Då kan jag inte låta bli att tro att man är kär.

Undrar hur allt det ljusa bara kan ta slut. Helt avstängd på tidigare känslor. För en dålig kyss skull?

Jag kommer ingen vart. Jag vill ha den personen i mitt liv. Jag vill inte att den personen ska finnas i någon annans. På vilket sätt vill jag ha personen i mitt liv? Måste komma på det men hur?