Jag har en del riktigt riktigt smarta vänner, alltså över genomsnittet. Medlemmar i Mensa. Eller så har jag bara helt vanliga medelmåttor till vänner, som specialiserat sig på just mig. De kan läsa och tyda mig som en öppen bok.
Jag tillhör den kategorin av människor som har små issues med folk som blir så där hysteriskt och äckligt tokkära och i samband med detta förlorar allt annat. Tid och rum och förstånd. Jag skulle aldrig tillåta mig själv att bli sådan, aldrig någonsin. En vän sade till mig att det kan bero på att jag kanske aldrig själv varit kär. Det har jag ju. Eller jag menar, det har jag väl. Eller? Va va va? Har jag det? Jag kan väl vara kär ändå, utan att för den skull glömma bort andra viktiga saker i livet. Vänner tex. Och mat. Och sömn. Med viss tveksamhet på sömn då, ett tag kan jag väl vara utan sömn men inte särskilt länge. Jag kanske har varit sunt kär och inte löjligt och oförnuftigt kär. Eller är det kanske så att jag inte fått chansen att bli så där bortom förståndets kär? Att ingen tillbaka har älskat och velat ha mig lika villkorslöst? Bara velat ge men inte förväntat sig något tillbaka.
Jag önskar att jag kunde släppa på kontrollen lite mera, ge mig hän och inte känna det starka måttet av prestation. Jag vill kunna få möjligheten att inte vara återhållsam och istället få bli så där vansinnigt passionerad. Med hela mig, utan att tänka efter före. Istället är jag distanserad och måttfull. Fan vad tråkigt. För mig och för dig. Men mest för mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar