Villhavillhavillha

Så här är det. No mercy! Jag kommer aldrig mera kunna bo i en skabbig lägenhet. Been there done that. Och never again. Jag har hittat vart jag vill bo. Blir helt varm i kroppen när jag tänker på det. Pirrig. Förväntansfull. Speedad. I mitt lilla överhettade huvud har jag redan börjat planera och små smått flyttat in. Att jag på loftet kan stuva undan datorn, bygga en extra garderob, ha en säng för den långväga eller kortvägiga gästen. En hängmatta på balkongen! En blomma i badrummet! Färska kryddor i köket! En rolig tapet i det breda väggutrymmet mellan vardagsrum och hall. Något färgsprakande som biter av, en märkbar nyans som gör skillnad. Får får rummet att le. Som får mig att av förvåning och idérikedom haja till varje gång jag kommer hem. Som får mig att trivas.

För några år sedan när jag promenerade förbi det område där drömlägenheten ligger så tänkte jag att här vill jag bo en dag, precis så här vill jag ha det, har alltid haft en önskan om just den sortens leverne. Nu har tiden hunnit ikapp och chansen finns. Tre mille bort så kan min dröm bli verklighet. Tre delat på två är enkommafem. Tre delat på tre är en. Tre delat på fyra är en halv.

I wish

Att arbeta där jag jobbar och att bli rövknullad har vissa likheter. Otrevligt. Minst sagt. Snart drar fallskärmshoppningen igång och hela jag skriker efter att känna adrenalinet rusa genom kroppen. Livet i övrigt skulle nog kännas lättare om jag fick hoppa lite fallskärm.

Den som spar han har

Det tisslas och det tasslas, det hummas och det viskas. Inte kan det väl vara sant grymtar människorna i smyg. Inte har hon väl sparat en gammal kondom. Använd dessutom. Måhända nerblodad och nerslemmad. Jomenvisstserru. Det har hon. Jajamänsan. Fattas bara. En använd kådis från 1997. Kanske det sjukaste jag sparat. Vad är det sjukaste du sparat? Eller gjort?

Fuck it!

Korrigering. Avgiften på drömlägenheten ligger inte på 3100:- Utan 3104 kronor. Det avgör ju saken. Det blir inget lägenhetsköp. Så vida inte..

Asså..

Köpeskilling: 315000:-
Månadsavgift: 3100:-
Kontantinsats: en mille

9500 svenska riksdaler är vad jag behöver punga ut med då. I månaden. En liter Valio kostar nära på tjugolappen. Hur fan ska jag nu prioritera? Och hur mycket kan jag kränga mormors gamla väggur för? Trots allt ligger jag inne med en gammal använd kondom från 1997. Den borde vara värd en slant.

Necessären

När jag insåg att drömlägenheten kanske just förblir en dröm blev jag ledsen. Hittade då passande nog en DKNY necessär för endast 349:- Världens finaste lilla oranga sak. Som måste har varit felmärkt. 349 spänn är ju typ vad det kostar att ha bilen (som man heller inte har) parkerad en halvdag i city. Om inte lägenheten kan bli min ska jag banne mig unna mig den oranga lilla himmelskheten!

Drömlägenheten!

Jag har hittat min drömlägenhet. Eller om det är den som har hittat mig. I vilket fall mår jag illa när jag tänker på att den inte kommer att bli min. Får kväljningar när jag blir medveten om att någon annan kommer sparka av sig skorna i hallen, bjuda sina vänner på middagar och sova där om nätterna. Det är ju min lägenhet, ingen annan har något där att göra. Inflytt om ett år. Den är inte så fasligt dyr. Den är fasligt fin. Den är gjord för mig. Min intuition har aldrig förr varit så stark och så rätt. Kan drömmen månne bli verklighet?

Slå på den som ligger

För några inlägg sedan feberyrade jag något om att vara ledig nio dagar i april. Det var en illusion, en önskedröm, en fantasi. Jag kan fetglömma det. Inser nu det komiska i att jag överhuvudtaget hade en förhoppning om nybakade scones och långa promenader. Det är så fult och dålig stil, näst intill ofint att slå på den som redan ligger. Men som om någon på mitt jobb skulle bry sig om det. Kriget är här.

Inte den vassaste kniven i lådan!

Telefonsamtal med min syster (snart 34 år gammal) på kvällskvisten:

Syster: Vad ska du göra ikväll?
Jag: Inget, kanske läsa. Jag lånade den där av John Ajvide, du vet han som har skrivit den där boken om vampyrer i Blackeberg.
Syster: Jaha, är det en sann historia?

Närmre beskrivning av min syster känns bara så överflödigt. Jag låter henne vara i stället. Tänker att vi alla har våra moments. Tänker att det var det roligaste jag hört på väldigt lång tid. Tänker att hur tänkte hon. Visserligen är Blackeberg ett ruggigt område men ändå. Raringen.

Moralen förhållande till lönen

Det var bättre förr. Så in åt helvete mycket bättre förr. Då jag inte hade tillgång till internet på jobbet. Jag gör inget, absolut inget, vettigt om dagarna sen det där skiten kom in i mitt yrkesverksamma liv. Förut sysslade jag ialla fall lite med motivering och försök till förändring. Nu bloggar jag på arbetstid. Det är förjävligt. Tarvligt liksom. Jag skäms. Tur att jag snart ska gå och träna. På arbetstid såklart. Men så tjänar jag ju sämre än högutbildade utvecklingsstörda.

Det händer på Kungsholmen!

Att åka kommunalt ger mig mer stimulans och är mera utvecklande för mig än att vara på jobbet. Tuff shit! På fyrans buss hemåt idag bröt jag mot de oskrivna reglerna kring hur man som passagerar placerar sig. Bussen var halvfull och på raden längst bak var det två upptagna platser. Tänk att plats ett och fyra var upptagna. Jag och min ryggsäck plus världens största handväska bökar oss naturligtvis ner på plats två och en halv. Kort därefter kommer en kvinna som bokstavligen trycker sig ner på det lilla space som fanns kvar! "Hoppsan va trångt det blev" sa antingen hon eller jag. Kvinnan fortsätter med (nu är jag bombsäker på att det var hon) "vi är för feta för det här". Jag trotsar och håller tydligen absolut inte med utan utbrister "Jag är inte fet, jag har bara kraftig benstomme". Kvinnar tittar ner, hummar nåt ohörbart och verkar vilja försvinna från planeten jorden. Då hör jag mig själv säga "skoja bara, jag är också fet". Att också var ett ord för mycket är väl inget snack om saken. Fast å andra sidan kallade hon mig fet.

Samma resa lite senare är jag delaktig i en ännu roligare konversation. Denna gången mycket mer hjärtlig och där alla inblandade fattade jargongen! Stockholmare är ju inte alls dryga och tråkiga! Utan asroliga och utåtriktade!

OCH så sprang jag på Jakob & Ylva när jag knatade över Kungsholmens högsta berg. Jakob kan vara världens roligaste människa och Ylva är lätt den trevligaste tösabit jag någonsin har träffat. Jag fattar inte hur hon kan vara så naturligt trevlig utan att verka falsk, överdriven och fittig. Dessutom är hon snygg! Jakob kan skatta sig lycklig! Och jag med. För jag insåg att det inte behövs så mycket. För att bli glad. Jakob & Ylva, ni gjorde mig glad idag. Tack!

Va gör alla lediga människor?!

Inte njuter väl vanligt svenssonfolk av att vara långledig så här kring påskatiderna? Det känns väl mest jobbigt att ha fyra och en halv dag att tvingas slå ihjäl med långa sköna sovmornar, nybakade scones till frukost, långpromenader, kanske lunch på nåt soft place, lite badminton på eftermiddagen, ett glas vin tillsammans med goda vänner eller kärleken när middagen ska lagas. Att kunna stiga upp ur sängen när jag och inte klockan vill är en lyx man lätt glömmer bort. Jag tycker det verkar helt menlöst att vara ledig när man kan gå till jobbet och stimulera sig. Samma fem personer. Under elva timmar om dagen. Det kallas att nöta på varandra. Eller lära känna varandra. Utan och innan. Att inte tröttna är en bedrift. Som få klarar av. Själva momentet kallas att tjäna staten. Har jag riktigt bonntur är jag ledig nio dagar i april. Då jävlar.

Glad påsk!

När man känner sig nöjd och tillfreds. Nästan snudd på frireligiöst käck, då är det inte läge att blogga va?! Då är det bättre att jag häller upp ett glas vin, drar upp volymen och rockar loss! Ingen vill ändå lyssna på en lycklig själs ord. Då känns ju ens eget liv så jävla eländigt och pissigt.

BACKA!

Sjutton män. I blandad storlek, med blandat ursprung, med blandade erfarenheter. Sjutton svettiga män. I uniform. Sjutton svettiga män som gapade, som skrek, som peppade. En ung man som blödde. Sjutton svettiga män. Som var där för en gemensam sak, som var där för att lyckas. Sjutton svettiga män som kämpar, som applåderar, som dunkar i ryggen. Sjutton svettiga män. Och så en svettig jag.

Inlåst kid söker sympatier!

Där jag jobbar finns det pundare, lögnare, bedragare och störiga kids. Och kanske nåt annat men i hemlighet är jag ytterst tveksam. Mestadels av tiden går jag omkring och tycker illa om redan nämnda kategorier av folk. Idag fördes nedanstående konversation med ett kid:

Kidset: Du klär i dina glasögon, väldigt söt är du!
Jag förvånat (och lite drygt): Tack ska du ha, vad snällt sagt, det måste varit det snällaste du sagt till någon sen du fyllde 12.
Kidset grymtar och fortsätter: Har du en flytväst?
Jag ännu mer förvånat: Va, vad menar du?
Kidset: Har du en flytväst?
Jag: Nä..
Kidset: Jag håller på att drukna i dina ögon!
Jag: Haha, du är sjuk i huvudet, det var det sämsta jag hört, haha!!

Busvisslingar och applåder från övriga kids.
Jag hade inte ens hjärta att låtsas vara sträng.
Borde dock jobba lite på min professionalism. Det är tämligen ofint att kalla främlingar för sjuk i huvudet även om han med största sannolikhet var just det. Störd. Sjuk. Ett sicko.

Ödmjukhet är en dygd

Inte för att jag tror att vi är speciella på något sätt. Jag vet att vi är det. Vi är speciella och vi är bäst! Och idag kan vi även ta hem titeln som fetast. Det är ju mindre roligt men smällar man får ta. På schlagerbordet igår bjöds det på ostbågar, smågodis, grönsaker & dipp, Gott & Blandat, vin, cider, cola och ostbricka! Outfiten bestod av mjukisbyxor och high heels! Och som det dansades. Bästa kvällen det här året!

Bjudning!

Ikväll kommer tre förtjusande flickor hem till mitt kryp in för att suga ut det allra sista ur melodifestivalskiten. Sen får det räcka! Är lagom trött på det där spektaklet. Men det känns roligt att få bjuda hem läckerbitar som dessa på mat, dipp och umgänge. Samkväm. Det som drar ner hela bjudningen är tillhållet, min lilla etta. Asfin förvisso. Men så jävla liten. Vad tycks, ska jag ta mina sista slantar och köpa mig en fet tvåa på 70 kvadrat? 4,5 meter i takhöjd. Fatta. Lyckan.

Pedanten

Jag har gått och förälskat mig i en människa. Fallit och tappat lite förstånd. Blivit kär i en till synes helt vanlig människa. Trodde jag ända tills igår. Då jag upptäckte att han har sina kryddor i bokstavsordning. Praktiskt säger han, sinnessjukt säger jag. Lilla hjärtat.

Åt rätt håll!

Jag nynnar försiktigt med till "Alla som inte dansar är våldtäktsmän". Hemsk truddelutt. Stryker och viker tvätt. Dricker slatten av Pepsi Max. Provar mina två senaste klänningsinköp, storlek 36 sitter som ett smäck. Troligtvis felmärkt men ändå, det får en ju att känna sig sjukt smal. Det kan nog bli ordning på mitt liv med! Och barnvagnen som jag igår ville låna kan jag ringa återbud på! Fan va najs! Nån som vill supa?

En dag att glömma

Summering av en, milt sagt, dålig dag:

*Mitt snöre blir snott.
*En av mina två bästa kollegor ska sluta.
*Min andra bästa kollega hittar en döing, som de lyckas få liv i.
*Jag köper ett gravtest. Jag använder det. Ingen fara på taket.
*Lillebror opereras för cancer. Igen.

Vissa stunder vill man dela med någon.
Känna att ensam inte alltid är stark.

Ensam kvar.

Jag har två kollegor som gör det uthärdigt att gå till jobbet. Idag ringde en av dem och meddelade att den andre ska sluta. Då började jag gråta. Skickade ett mess och grattade till den nya tjänsten. Som sig bör. Sen grät jag lite till.

Se upp för tjyven!

Alltså, världen slutar inte att jävlas med mig. Och dem flesta sattygen verkar hända i tvättstugan.

Igår tvättade jag ju mina lakan OCH så tvättade jag ett par träningsbyxor. När jag skulle hänga upp brallorna på tork så hade ena snöret börjat att lossna så jag drog bort det och lade det på en bänk. För ungefär tre minuter sen kom jag på att jag glömde bort att ta med mig snöret när jag igår bar hem tvätten, därför gick jag ner till tvättstugan alldeles nyss. Där var det fullt ös, en mamma höll som bäst på att hänga tvätt medan hennes lillgamla snoriga son på fyra-fem år (glasögon javisst!) skuttade runt henne som besatt. Jag yrade nåt om att jag bara skulle leta efter ett snöre som jag glömde där igår. Helt plötsligt blir ungjäveln alldeles still. Mamman ser lite generad ut, påkommen liksom och tvingad till att fråga sin glasögonprydda snorunge om inte han hade lekt med ett snöre. Jomenvisstserru! Och snöret hade ungen tagit med sig upp till sin fina borg som han och pappa så kreativt byggt ihop. Så fint när far och son leker tillsammans. Med mitt snöre.

Jag skiter egentligen i själva snöret men jag blir skogstokig när jag tänker på hur små oddsen var att jag skulle gå ner i tvättstugan samtidigt som tjyvungen. Den där ungen har snott sitt mitt sista snöre!

Tack pappa

Förmiddagssamtal med pappa:

Jag: Maria
Pappa: Hej, hur mår du?
Jag: Hej, sådär, har fortfarande ont i magen.
Pappa: Det är inte bra, har du varit hos läkaren?
Jag: Va, det är klart att jag inte har.
Pappa: Varför inte då?
Jag: Men jag har ju haft magsjuka.
Pappa: Är du säker på det, kan det inte vara nåt annat?
Jag: Som vadå?
Pappa: Jaa, blindtarmen.
Jag: Mäh, det är 2008, folk har väl fan inte ont i blindtarmen.
Pappa: Joho, det är vanligt. Man tar bort den genom munnen nu för tiden.

Och exakt där började jag må så djävulskt illa.
Genom munnen.

Sedan fortsatte pappa med en monolog om en arbetskamrat till honom som ligger i koma i Thailand efter att han blivit påkörd av en vespa eller nåt annat på hjul. Hans fru skulle ringa och säga upp sophämtningen för han kommer nog aldrig mera hem igen. Say what? Är det verkligen det första man gör? Säger upp sophämtningen. Tillslut var jag tvungen att lägga på. Innan tokerierna fullt tog över.

Öppet Hus!

Om det är någon som är ledig mitt i veckan och är lite så där lagom intresserad av att se hur en kvinnokropp ser ut i månad, tja fyra fem så har jag öppet hus mellan kl 12-15. Jag bjuder på blåbärssoppa och avslagen Pepsi Max. Välkommen!

Som att dö.

Fejsbuck. Vad är det för ett forum? Egentligen. Gör fejsbuck folk mera lyckliga och mindre ensamma? Är det många nya band som knyts? Såna fall är det ju jättebra. Toppenbra om folk börjar umgås & hänger med varandra, träffas & hittar på saker tillsammans. Leker. Som man gjorde förr i tiden. För tänk vad folk har längtat efter att se hur Jocke K, även kallad Ärtan, från 9b ser ut utan tandställning. Det är ju fullt möjligt nu när fejsbuck finns. Eller får man kanske pengar av att vara medlem där? Såna fall kan jag ta mig en funderare och tänka om. Är fejsbucks glada dagar förbi, är kulmen nådd? Är storhetsvansinnets tid förbi? Jag var aldrig ens medlem. Fattade aldrig vad syftet var. Vad fan gör folk på fejsbuck? Hela dagarna dessutom. Helt ärligt. Jag stör mig lite på fejsbuck. För att det helt verkar sakna koncept. Att besöka fejsbuck är att dö en smula.

Till er.

Nä, jag kom inte på något. Däremot har jag läst lite fakta om cancer och blev smått illamående och började gråta. Det enda bästa med cancer är att en del blir friska. Min mamma till exempel. Och hon är inte den enda. Absolut inte. Vi kommer klara det här. Alla tankar till er. Puss.

Kvällens bittraste inlägg

Okej, så här är det.

Min pappa kom hem (utan en spinkig thailändska thanks god) från Thailand i lördags och är smutsigt brun. Min hudfärg kan närmast beskrivas som genomskinlig fast med lite fantasi kan man ana sig till en dov underton av blått. Mycket uppeggande.

Madde har fått nytt jobb inom verket. Nästan fem lax extra i månaden. På mitt första utvecklingssamtal med min nya chef sedan två och en halv månad tillbaka fick jag vänligt men bestämt veta att jag inte tillhör toppskiktet. Att jag i stort sätt är en hagga. Och att jag borde förintas.

En ex-kompis och hennes älskling har liksom som av ett under blivit erbjudna, ja i stort sätt tvingade, att köpa en 81 kvadratmeter stor lägenhet för samma pris som när vi dödliga handlar lite middagsmat. Jag har knappt råd att köpa toapapper, därav mina allt mer frekventa stölder från arbetsplatsen.

Therese har gått ner 8 kilo på ungefär 20 minuter. Jag blir fet av att ha magsjuka. Fast det är ju inte direkt hot news, har jag överhuvudtaget skrivit om något annat det senaste dygnet?!

Om jag inte inom tio minuter kommer på nåt som gör mig åtminstone lite spännande och aningen åtråvärd måste jag, om än lite motvilligt, erkänna att jag håller på att förvandlas till en bitterfitta. Det vore synd. Synd och skam.

Jag. Ett äckel. Inget annat.

Jag har magsjuka. Eller. Jag är magsjuk. Betydelsen är väl ungefär densamma. Och jag har idag ätit uppskattningsvis en hel ost. Alltså mår jag illa. I dubbel bemärkelse. Pga all ost måste jag under dagen gått upp minst 3,5 kilo, bara i ansiktet. Är det ens möjligt att gå upp i vikt när man befinner sig i det här fysiologiska tillståndet? Jag är ju för i helvete magsjuk.

Harmony

När jag idag skulle rengöra toalettstolen så upptäckte jag att det måste ha gått vilt till igår. Det var rosafärgade fläckar lite varstans. Bra drag i det där hallonsprutet. Men nu är toaletten skinande ren och lakanen hänger i tvättskåpet. Jag är inne på mitt tredje glas apelsinjuice. Två tunnbrödsmackor har jag fått i mig och kors i taket, de ligger fortfarande fint kvar i magen. Det värker såklart lite men det är smällar man får ta. Allt ligger ju trots allt kvar.

Jag kommer att gå back några tusen på den här smällen. Smällen som jag inte riktigt kan härleda. Pengar som jag egentligen behöver. Nu mer än någonsin. Som jag inte kommer få. Om hundra år gör det ingenting. Absolut ingenting. Pengar är papper. Som kommer. Som går. Som förbrukas.

Ovanstående känns bagatellartat. Det finns så mycket fint att fokusera på. Som har verklig betydelse. Äntligen börjar jag känna det. Närma mig det. Våga luta mig mot det. Lyckan. Han som köpte mellanmjölk fast jag bara dricker blå mjölk har stor del i det här. Jag börjar tro att han gör mig till en bättre människa. Ruskigt läskigt men som jag ändå inte kan göra någonting åt. Jag kan bara dras med, jag har inget annat val än att tvingas ryckas med och tillslut hamna någonstans med dig. Jag är kär. Inte kär i kärleken utan kär i Niklas.

Varför inte en söt kanin..

Hur mycket ska man som sjuk stackare behöva tåla egentligen? Precis uppkommen från tvättstugan (ja, jag tvättar idag igen. Nattens kallsvettiga lakan fullkomligt skrek efter att bli rena igen). Äventyret en våning ner till tvättstugan borde ha tagit ca fyra minuter, nu tog det säkert över åtta, kanske nio, tillochmed tio minuter. När jag så fint lagt i mina lakan och skulle bege mig upp till liggande läge igen så möts jag av den största levande hund på den här sidan ekvatorn. Uffi skulle ha skitit på sig. Tvättstugan ligger i en angränsande korridor till trapphuskorridoren, med en glasvägg med tillhörande glasdörr (plast?) som enda förbindelsegång. Hunden, glatt viftande på svansen på ena sidan och så jag, kallsvettig och bajsnödig på andra sidan. Va fan gjorde hunden där? Mitt på blanka dagen, helt själv! Världens största hund är det. Faktiskt. En sån där brun, jättegigant dog som ser livsfarlig ut. Rottweiler. I 60 kilos klassen. Tillslut kom en gubbe och ropade på hundskrället. Då, som först kunde jag smita ut och upp och börja andas igen.

Efterdyningen

Det ser ut som jag är i femte månaden. Pregnant. Men jag är ju bara lite magsjuk. Har varken ätit eller druckit något sedan i söndags klockan halv sju så HUR I HELVETE kan jag vara så fet?! Jag måste pallra mig ut och till affären. Jag har två val. Antingen går jag till Alladins Livs som ligger femtio sekunder bort. Där finns nog saker för en magsjuk krake dvs avslagen läsk och blåbärssoppa. Då kommer jag förvisso skämmas ihjäl "jasså, du är lite magsjuk du, inget toapapper, nähä, du bajar inte, bara spyr okej". Och varje gång jag därefter ser affärsinnehavaren kommer jag få det där tycka-synd-om-leendet som ska vara välment men som bara blir hånfullt. I alla satans framtid. Eller så går jag tio minuter bort till en riktig affär där ingen jävel bryr sig om jag är magsjuk eller inte.

Oavsett vilken affär jag väljer så måste jag göra mitt livs val snart. För det börjar bli jobbigt att vara vaken. Och så vore det en god idé att borsta tänderna. Jag minns inte om jag gjorde det efter sista kräkningen igår. Men det gjorde jag säkert. Det borde jag ha gjort. Annars är jag äckligare än jag själv trott. Men så är det ju också skillnad på kräk och bara lite slem.

Anatomiskt lexikon!

Inblick i bloggerskans liv. Ur det anatomiska perspektivet. Frusen. Inte frusen som i utfryst. Bara jävligt kall. Trots långärmad pyjamas (byxan högt uppdragen över tröjan), strumpor uppdragna över byxorna, ett duntäcke, en fleecefilt och närhet från en annan människas kropp höll jag natten till söndag på att frysa ihjäl.

Under söndagen drabbades jag av den där osköna åkomman nackspärr. Eller något liknande. Det gör inte lite ont utan mer djävulskt ont.

Som top of the ice, grädden på moset, pricken över iét så kom det lite kräks i dag också. Alltså, mitt kräks kom i min bostadsrättsförenings tvättstuga. I vasken. Hade det kommit på golvet hade mina, med högsta sannolikhet, tårkanaler också satts igång. Och jag hade aldrig orkat torka upp. För mitt i allt det här var jag tvungen att tvätta. Jag var inte där helt frivilligt, om man säger så.

Så just nu har Valio sjunkit på min top-ten lista. Uppspydda hallon och valio är ingen rolig syn. Som om hela innerjag valde att ta sig en titt på omvärlden. Dessutom har jag inte råd att spy valio, det kostar ju fasiken 20:- per litern.

Nu får det fan vara nog!

Nu behöver jag hjälp. Fast jag vet inte riktigt med vad. Men det är hjälpen som fattas. För att sömnen ska bli av. Torsdag natt, fredag natt, lördag natt och söndag natt. Ingen god sömn. I natt blev jag kallsvettig och yrslig igen. Men sa inget till mannen bredvid mig. Såklart. Han blir så hispig då.

Det är dags att jag slutar bete mig som en tönt och börjar sova. Så slipper jag må illa och vara yr.

Idag vill jordens alla människor gratta Angel och Daisy. Hip hip hurra!

Havregrynsgröt+Valio=sant

Är det inte fantastiskt så säg! It´s an halleluja moment! Minst sagt! Jag blir helt upp åt öronen till mig! Kristen så in åt helvete! Ännu en medmänniska har upptäckt det! Tjusningen och den näst intill orgasmliknande känslan av att inta den superba och makalösa måltiden bestående av havregrynsgröt, hallon och valio! Angel, du gör mig till världens lyckost genom att ännu en av dem bättre vetande människorna erkänner sitt begär! Du kommer snart vara grymt addicted, lägga dig tidigt om kvällarna för att komma närmre frullen. Men vet du, man får äta det till kvällsvard också. Valio gör mig lycklig!

Nu är vi fyra frälsta och fler ska vi bli. Tillsammas kan vi pressa ner det allför dyra priset på en liter Valio.

Billig att supa mig under bordet!

Igår vid kvart i sju på kvällen drack jag ett glas vin. Ett glas. Varken stort eller litet. Ett glas. Klockan tio senare samma kväll hade jag fasligt ont i huvudet. Tyder det på en tidig baksmälla? Jag känner mig nästan som oskuld på nytt.

The Hunger!

Den bisarrt stora hunger jag de senaste dagarna har känt vill inte ge med sig. Jag är vrålhungrig var tredje timma. Inte sugen på en massa skit som annars är det mest förekommande. Jag vill ha mat och mellanmål. Undrar hur mycket jag kan äta innan det är försent. Innan jag kom på att allt var ett dumt påhitt, att jag inte var hungrig utan bara less och uttråkad. Eller behöver jag trots allt mer mat? Fast jag redan äter mycket. Vad är mycket och vem bestämmer förresten det? Ovanligt tråkigt ämne att blogga om. Har inget att skriva. Jobbar elva av fjorton dagar. Och jag trivs inte ens. Not so much fun no!

Happy all through

Jag är så himla glad. Bubblande glad inifrån och ut. Klockan är över åtta. Jag brukar vilja gå och lägga mig nu. Börja snegla på klockan redan några minuter i åtta. Inte ikväll. Jag vill dansa. Dricka mig berusad. Jag dricker alldeles för lite. Men så var jag ju själv på gymet imorse med. Ialla fall är jag så där glad och klämkäck så jag nästan blir trött på mig själv. Sedan klockan halv fem har jag dansat till Hero! Jag kommer bli vräkt. Men det skiter jag i. För jag är kanske den gladaste du kan tänka dig.

Alla vi som hatar Kent klappar nu!

I mitt hem finns det sammanlagt 12 lampor. Sex av dem är trasiga. Kaputt. Ut funktion. Helt värdelösa. De bara sitter där. Samlar damm. Hjälper inte till att skänka varken ljus eller joy. Det är svårt för mig att byta dem. Mycket.

Däremot är jag grym på att shoppa. Klänningar verkar vara min specialite. Fyra stycken har det blivit i helgen. Den dyraste kostade 800:-Varken mer eller mindre. Men satan vad läcker jag blev när jag tryckte mig i det lilla fodralet!

Fast nu är ju inte det här någon himla modeblogg utan mer ett forum där man kan spy galla när så behövs. Och det är ju nästan jämt.

Nåt som äcklar mig är killar som till varje pris har anammat Kent-stilen. Alltid är det samma sorts killar som vill efterlikna den där satans Jocke Berg. Det är den lite satta sorten, killar med små händer, små fötter och troligtvis lika liten snopp. Hela dem ser liksom ihoptryckta ut. Som att dem av misstag har stannat i växten och dessutom av någon okänd anledning också är på väg att explodera. De kör någon worker-arbetar-klass stil, några fula gamla manchester, gärna lite tajta över deras aningen kraftiga lår, en asliten skinnjacka som ska se gammal ut men som garanterat är köpt på HM, gråmelerad alldeles för stor keps och så någon trendig accessoar, förslagsvis grön PUMA väska för att hotta upp den annars alldeles för trista looken. Och så svarta markerande briller. Alltid. Dessa. Förbannade. Briller.

Igår såg jag exakt en sådan kille. Jag satt och störde mig i smyg och tyckte dessutom att han liknade den där Kim Sulocki. Den Kim som inte bara kan vara världens absolut mest avtändande varelse utan den Kim som faktiskt är det. Mest avtändande alltså. Så ringer Jocke Berg-wannabens mobil och den korta lite satta killen, med manchester, keps och skinnpaj OCH glasögon svarar Kim. Slå det om ni kan.

Hero!

Good Charlotte vinner hela skiten! Jag bryr mig inte alls om att hennes kropp ser ut som en 5-årings, fast med jättebröst! Låten var grym! Den bästa Sverige producerat på mycket mycket lång tid! Kan någon ladda ner den och maila mig?!

Klipp bort!

Något som jag stör mig otroligt mycket på är att folk (tjejer såklart) inte fattar att de ska klippa upp den lilla tunna smala sytråd som (oftast sitter sytt som ett kors) håller ihop sprundet på baksidan av kappan. I affären sitter tråden där för att kappan inte ska tappa form, när du har köpt den kommer kappan formas efter din kropp, ditt ass kommer alltså fylla ut DÄR BAK där sprundet sitter. Det ser så jävla bonnigt ut och jag skäms för er skull. Snälla, låt mig slippa det. Eller ännu hellre! Sluta köp såna kappor, det tycks för er, vara alldeles för svårburna plagg!

Konstateranden

Idag har många bitar fallit på plats. På rätt plats skall tilläggas. Mitt liv tar sig en ljusare ton. Jag håller på att bli, inte som Håkan, vän med en bil, utan vän med mig själv. För varje dag som går, för varje vecka, varje månad så lär jag känna mig själv lite bättre. Snart är alla pusselbitarna på plats.

Imorse klev jag upp 07:13. Tidigt tycker somliga. Notera då att det är 16 minuter senare än tidigare två helger. I spöregn åkte jag småvisslandes till jobbets gym. I 30 minuter fick jag själv vara herre på täppan innan likasinnade tog sig an hantlar, löpband, crosstrainers och skivstänger. Det var en härlig stund och jag kände mig sjukt laddad och grymt stark. Av detta kan jag alltså en gång för alla konstatera att jag är som mest energisk tidiga mornar. Jag har energi som ett helt damp-dagis och jag kan själv tycka att jag under ett par timmar nästan är lite trevlig mot omvärlden.

Sak nummer två att konstatera. Jag är redo för barn. Jag tycker att Stella är bedårande och jag vill skydda henne mot onda och farliga saker. Jag vill lära henne roliga ramsor och hur man bäst ångar upp frimärken. Att kalla henne älskling eller hjärtat känns som den mest naturliga sak i världen. Men det mest självklara konstaterande till att jag är redo för barn är att jag utan problem kunde köra/dra/hålla i vagnen i rulltrappan. Något som, vad jag förstått, många nyblivna mammor fasar för. Bara en gång höll det på att gå illa och lilla Stella höll på att ramla ur vagnen. My mistake. Men förutom den obetydliga incidenten var jag grym på barnvagnskörningen. Att jag sen inte alls är sugen på barn är en helt annan historia. Ge mig fyra år och jag kommer känna det många av mina kompisar känner nu. Barnsuget.

Sista och viktigaste konstaterandet är att jag blir en mycket bättre människa när jag får umgås med mina vänner. Jag känner mig liksom hel. Näst efter några miljoner så önskar jag mig mer vardagstid tillsammans med mina vänner. Om den biten skulle falla exakt på plats skulle jag härmed titulera mig som lycklig.

Tjyvlyssnat fast på riktigt

På tunnelbanan hem från en helt underbar lunchdejt med Hannah och Stella kunde jag inte undgå att höra när tre sköna tjejer samtalade om ena tjejens dejtbekymmer. Hon som verkade vara yngst i sällskapet (22 kanske) hade tidigare dejtat en kille som var sååå jävla snygg och hade en kropp värd att döda för. Troligtvis var han en av världens sexigaste män. Han hade dock ett smärre fel och det var att han var så in i helvete tråkig. 22-åringen sa att inte gick att skämta om nånting, antingen hade han usel humor eller så var han jävligt trög. Den enda nytta hon haft av honom var således den mellan lakanen. Så nu dejtade hon en annan kille, en asrolig kille som såg helt okej ut. Varken ful eller snygg, kanske rätt alldaglig men han fick henne verkligen att garva. Hans problem låg dock i att han hade en så ohyggligt ful jacka. Och precis där kände jag igen mig i stackars 22-åringens dilemma. Man vill under inga som helst omständigheter dejta nån med ful jacka. Det om nåt är sjukt avtändande.